Farbror ångest är på besök igen. Han har stannat ett par dagar nu och det börjar kännas ganska påfrestande. Om jag kunde, skulle jag slå han på käften, men hur slår man en låtsasman? Börjar vråla och veva med armarna som propellrar i ett tomt rum och hoppas på att man träffar? Om det ändå vore enkelt att bara lyfta luren och viska hjälp och se när den kommer ridande på nästa tåg. Om det ändå vore enkelt som att gå till en annan port och knacka på för att sen bryta ihop. Om det ändå vore enkelt. Det som är svårast är att inte veta varför Farbror ångest envisas med att stanna kvar. Varför han envisas med att plåga, rispa, klämma, trycka på? Vad är problemet!?

Igår satt PojPoj i mitt kök. Han satt mittemot mig i sjukt avslappnande kläder, drack kaffe och åt tigermuffins och pratade om böcker som är verklighetsbaserade. Han skulle låna ut en bok till mig som handlar om en man som blir besatt av tärningar och låter sitt liv tillslut blir styrd av dom. Jag var otrevlig, för jag lyssnade inte så noga på det han sa. Jag satt mest och försökte att inte ha ångest och var bara glad över att det faktiskt satt någon här, i mitt kök, som inte delar blodsband med mig, och inte pratade med mig i telefon, flera hundra mil bort. Jag var glad att det satt en livs levande människa mittemot mig och inte någonannanstans i världen, med en kall mobiltelefon i handen som brusade för minsta vindpust. Det var bara skönt att sitta i ett halvmörkt kök med en levande person mittemot.