igår blev jag arg på huligankatten. Hon galoperade runt i lägenheten som en annan knäppis och hade till slut ner en vas. Den gick inte sönder, men då fick jag nog. Så jag galoperar efter henne, tar henne lös i nacken och håller henne mot golvet. nu får det vara nog! När jag släpper henne, ger hon mig en rak höger i anskiktet! Om jag blev arg! Så jag tar tag i henne ytterligare en gång, sätter henne mot golvet och säger nej. När jag släpper henne ligger hon kvar, men så fort jag vänder mig om för att gå attackerar hon mina fötter, sen springer hon under sängen och gömmer sig. Efter mycket om och men blev vi tillslut sams och gosar i sängen. Nu på morgonen när Herr och Fru Duva sätter sig på mitt balkongtak börjar huligankatten prata med dom. Hon är en skum katt, men jag älskar henne mer än allt annat.