Im lying like a child in your arms
Och ibland behöver jag dina armar mamma.

Och här sitter jag med minnen i mina tårkanaler,
allting påminner om varenda skåra jag gjort.

Hur jag tävlade mig fram till sjukhus,
hur jag inte slutade förens det slutade i kaos,
hur jag förlorade mot världen, mot dig, mot oss.

Hur jag kan sitta här och sakna förflutet
men det är inte det onda jag saknar utan det goda,
de som skötte om mig, som såg efter mig.

Och jag är rädd att aldrig mera få känna så igen,
att bli älskad för den jag är, med ärr, med brännmärken,
för det är inte accepterat överallt, jag är inte accepterad överallt.

Och jag är rädd men rädsla är något jag lärt mig maskera..