den senaste veckan har jag haft små korta men intensiva och jävligt smärtfyllda mensvärkstunder. Dessa korta, intensiva och jävligt smärtfyllda mensvärksstunder påminnde mig om min tonår, då jag verkligen hade (tydligen släktdrag då mams och yster också det) extrem mensvärk. Första dagen på mensen kunde jag inte ens komma upp ur sängen, så jag blev sjukskriven, om och om och om igen. Tillslut kom p-piller och jag har aldrig varit så tacksam i hela mitt liv (tills dom fuckade mitt humör). Numera har jag p-stav och jag har faktiskt inte haft sån där extrem mensvärk alls, förrän inatt.

Jag vaknade av en extrem huggande värk i magen och det gick inte att ignorera. Till slut kryper jag ut till toaletten för att leta reda på min bästa vän mr Alvedon. Han hade rymt och där stod jag, tjutande och svärande och allmänt hatade min kropp. Min kropp gillar inte att bli hatad så mensvärken blev värre och kröp sig bak i ryggen (som den alltid gör när den är extrem). Så jag hade inte vara djävulskt ont i magen, nu hade jag ont i ryggen också. Försök att ordna det utan värktabletter. Tillslut kräp jag tillbaka i sängen och gjorde det jag alltid gjorde då inga värktabletter fanns, jag knöglade ihop en kudde och la mig på den, med trycket och värmen som kudden gav upphörde mensvärken (efter typ en timme) och jag somnade om.

Behöver jag säga att jag vaknade av ryggvärk då jag legat på mage som ett V med en kudde under mitten av min kropp?
Ibland hatar jag att vara tjej.