Vilken överraskning va?? Önskar bara att poletten kunde trilla ner ordentligt hos lillsprutt nu så vi kan sluta tragglandet. Igår körde jag ut husse i skogen och han lade ett alldeles utmärkt spår;-) Ca 200m långt, lite böjar, tre snusdosor med kycklingfile och paddis i slutet...Alltså om man säger som så här, glädjen när hon hittar de där snusdosorna med kycklingfile går inte att jämföra med glädjen när hon hittar paddis! Då är det fest, jösses vad hon far rund, vilken lycka:-)
Vad ska man säga om spåret då...Alltså bitvis spårar hon riktigt bra, i spårkärnan och med låg näsa, men hon är liksom inget rädd om spåret. Rätt som det är så ser det ut som hon fortsätter spåra med det är käpp rätt åt h**vetet, å det bekommer henne inte...
Jag har två teorier...
1. Hon har helt enkelt inte tillräcklig motivation...konstigt eftersom hon var en spåridot som liten...Vad har jag gjort för fel???
2. Det är för lätt. Hon finner ingen utmaning, vet mycket väl vart spåret går men anser sig ha tid att kolla lite andra grejer, vilket iofs hänger ihop med motivationen... Stannar jag och håller emot så studsar hon tillbaks till spåret och fortsätter som inget har hänt. Lite farligt det där, det är ju inte JAG som ska spåra, men vad ska jag göra då? Hänga med och se vart vi hamnar...?
Åtgärd: Ska köra några lite kortare spår i dag med leksak på slutet, för att se om intensiteten ökar, backa tillbaks och göra raka spår i medvind då hon tenderar att vinda in föremålen...Ringa min spårguru Anna och se om hon kan hänga med ut och spåra någon dag...behöver andra ögon...