|
|
|
|
|
Må
|
Ti
|
On
|
To
|
Fr
|
Lö
|
Sö
|
| | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | |
| |
April (2024) |
|
|
|
|
| (2) |
|
| (4) |
|
| (4) |
|
| (4) |
|
| (5) |
|
| (3) |
|
| (2) |
|
| (2) |
|
| (1) |
|
| (1) |
|
| (2) |
|
| (3) |
|
| (3) |
|
| (3) |
|
| (3) |
|
| (8) |
|
| (5) |
|
| (5) |
|
| (6) |
|
| (7) |
|
| (7) |
|
| (6) |
|
| (7) |
|
| (5) |
|
| (6) |
|
| (9) |
|
| (8) |
|
| (8) |
|
| (4) |
|
| (7) |
|
| (9) |
|
| (8) |
|
| (8) |
|
| (6) |
|
| (9) |
|
| (9) |
|
| (6) |
|
| (12) |
|
| (10) |
|
| (10) |
|
| (17) |
|
| (32) |
|
| (8) |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
| Inlägg: 284 |
| Kommentarer: 76 |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
 |
Love, peace, understanding... and music
Det blev texten på min gratis t-shirt med valfri text tryckt. Jag hann fundera både fram och tillbaka medan jag stod i kön till JC:s tält men till slut gjorde jag mitt val… Vad tycks? Go JC!
Bilden: Christian Kjellvander på Flamingo-scenen.
Det ringer i öronen efter nästan ett halvt dygns livemusik, fötter o ben värker av allt stående och jag är trött i både sinne och kropp. Men jag är vid gott mod. Det är skönt att komma hem och sova istället för att ligga i ett tält nånstans. Och Way Out West är ju ingen ”sådan” festival, en sån där med camping i gyttja och dålig hygien, nej, det är en modern, bekväm festival. Nåt åt det hållet i alla fall. Och vad är Way Out West mer? Fullspäckad med fantastisk musik förstås!
Här kommer min rapport av festivaldag 1, fredag. Men - Way Out West satte ju faktiskt igång redan kvällen innan, så därför börjar vi där.
Torsdag.
Ingrid Olava: Efter att ha köat utanför Jazzhuset i ungefär en timme och varit nära att ge upp, kom jag äntligen in, halvvägs in i spelningen. Norska Ingrid Olava är spröd och tuff på samma gång, har en mycket vacker röst och skriver snygga låtar. Jag är glad att jag inte missade ”signatur”-låten Only just begun, en stark låt som fastnar. Förutom den var det absolut bästa den avslutande Dylan-covern - eller kanske snarare tolkningen, med piano istället för gitarr - It’s alright ma (I’m only bleeding); den gav mig rysningar.
Sedan är jag oerhört glad att jag stannade och hörde nästa gig, som gjorde väntandet ännu mer worth while. Det handlade om det för mig okända bandet/duon…
…Wildbirds & Peacedrums: Wow! Gjorde mig mållös. Bästa klubbspelningen jag varit på, någonsin. Svåra att förklara, måste nog upplevas... men om jag ändå ska försöka; sprudlande, galet rytmiskt, äkta, överraskande. Oemotståndligt. Extra kul att de är härifrån Göteborg.
Fredag.
Lightspeed Champion: Jag är såå glad att jag orkade ta mig till Slottsskogen redan till festivalens första spelning (13.30). Lightspeed Champion, som jag aldrig hört talas om före detta, var helt grym verkligen och speciell på ett uppfriskande sätt. Sköna låtar, jättebra röst och som en bonus riktigt coolt Star Wars-tema på slutet. Jag måste skaffa hans skiva, så är det bara. Och det borde du med ;)
Christian Kjellvander: Starkt. Glatt och vemodigt på samma gång. Tre av de bästa låtarna var Somewhere else, Poppies & Peonies och Two souls. Det hela hade nog funkat ännu bättre på kvällen, men jag är nöjd ändå. Från första stund jag hörde Christian (ett år sen eller så) föll jag för hans ljud, och tyckte han lät väldigt amerikansk – på ett fantastiskt bra sätt alltså. Inte förrän nu när jag läste i programbladet fick jag reda på att han faktiskt växte upp i USA.
Låter jag helt knäpp om jag säger att Christian idag påminde mig om Heath Ledger? Jag tror det var den cowboy-aktiga hatten och americana-soundet som gjorde det, det förde helt enkelt tankarna till USA:s vildmark (Brokeback mountain…)
Iron & Wine: Jag hade verkligen sett fram emot den här spelningen eftersom jag länge varit kär i Sam Beans musik (upptäckte honom genom den underbara filmen In good company). Vet inte om jag hade lite för höga förväntningar eller om jag bara var lite för trött/hungrig, men jag kände mig en gnutta besviken. Ändå var det bra, rytmiskt, genuint, stämningsfullt, härligt. Saknade nog några av de tidigare låtarna, t.ex. Trapeze swinger och Such great heights. Hursomhelst… Absolut bra.
Mando Diao: Inte så spännande som jag hoppats, jag lyssnade inte så länge.
The Sonics: Inte min smak, lyssnade inte så mycket på dem heller.
Okkervil River: De lät bra men jag hann tyvärr bara höra en eller två låtar. Ska absolut kolla upp dem mer senare.
Franz Ferdinand: Coolt och felfritt, bäst var Walk away och Take me out. Det var kul att få se och höra dem live. Jag gillar verkligen deras energi och speciella sound. De får mig att vilja dansa :)
The National: Jag hade bara läst om samt hört en låt på nätet av detta coola New York-band innan jag såg dem, men de vann över mig ganska lätt. Det var suveränt helt enkelt, låtarna var perfekta, förutom att sångarens röst till en början irriterade mig en del… I slutändan imponerade de hursomhelst stort. Bäst var Racing like a pro, Secret meeting, Mr. November och Abel (jag hade ingen aning om titlarna innan men googlade dem nu).
Sonic Youth: Svalt coolt men rätt tråkigt, förutom sångarens galenskaper. Han hoppade ner från scenen och knuffade på några fotografer/vakter, sedan klättrade han upp igen och välte gitarristen.. haha. Nu kan jag i alla fall säga att jag sett dem ;)
Grinderman: För brötigt för min smak och tråkigt, förutom en låt som jag hörde i Australien och som jag har lite hatkärlek för. Jag är för väluppfostrad/feg för att skriva låtens titel men ni som känner till deras musik kanske kan gissa… (hehe). Samma sak som med Sonic Youth; Nu kan man åtminstone säga att man sett Nick Cave.
Sígur Ros: Mäktigt och sagolikt. Allra bäst var inledande Svefn-g-englar (hjälp vilken svår titel) som jag tyckte kändes väldigt välbekant och desperat försökte placera… nu när jag kom hem tog jag reda på att den är med på Vanilla Sky’s soundtrack. Vackert.
Broder Daniel: Starkt, rörande, värdigt. Bäst var Shoreline, Work, nya låten Hold on to your dreams (tillägnad den - i två meningar - saknade bandmedlemmen Anders) och avslutningen No time for us. Enda jag saknade var Underground. Nu låter det som om jag är inbitet BD-fan men jag har faktiskt egentligen aldrig lyssnat särskilt mycket på Broder Daniel. Dock minns jag att vi spelade dem i klassrummet i mellanstadiet… Och så fick ju Anna Ternheims cover på Shoreline för ett par år sen upp ögonen (öronen) på mig för deras originalversion också. Fin avslutning på kvällen.
Jag hade tänkt dra vidare, till Storan för att höra Fanfarlo eller till Annedalskyrkan och Scott Matthew, men i första fallet var jag rädd att ännu en lång kö skulle göra resan onödig, och i slutändan kände jag mig alltför trött, samt nöjd som det var. Mer än nöjd.
Nu ska jag läsa lite och sen sova. Behöver ladda batterierna för en ny dag, också den med MYCKET musik. Vi hade TUR med vädret, förutom ett par hastiga skurar. Hoppas solen tittar fram även imorgon, det är ju såå skönt med blå himmel när man är på festival.
Två personer jag "råkade på" (okej, jag pratade inte med dem eller nåt men ändå ;) i fredagsvimlet förresten: José Gonzalez och Petter.
KRAMAR
Ps. Skrev medvetet lite recensentaktigt nu och inte riktigt som vanligt; det var faktiskt kul. Kanske vore ett bra extraknäck… ;P Ds.
|
|
9 Augusti 2008
| Allt och inget
| 0 kommentar
|
|
|
 |
|
