Zmilla min Zmilla

Hon kan skrämmas den där hunden.

Idag stod jag och Fanny i stallet och pratade som vanligt då kom Zmilla.

Zmilla jagade flugor som vanligt och åt upp dom.

Den här gången var nog en av flugorna en geting.

Den lämnade en ganska bitter eftersmak kan jag tro. Hoppas att Zmilla reflekterade över hur äckligt den smakade när matte körde i 140 till Jägarvallens djursjukhus. Hysterisk.

När vi stod där jag och Fanny så började nämligen Zmilla bete sig jättekonstigt. Hon vinglade omkring och spände hela kroppen på nåt konstigt sätt..

Då blev jag rädd och efter att ha ringt och rådfrågat mamma (som vet och kan allt om djur.. jag tror iallafall nästan allt) så blev det ilfart till djursjukhuset.

Väl inne på djursjukhuset kastade jag mig fram i receptionen, gråtandes med Zmilla i famnen och försökte att verka vettig. Jag tror inte det lyckades, men jag bestämde mig för att trängas i den långa kön på djursjukhuset. Det tog bara en sekund så var vi inne på undersökningsbordet med chefsveterinären Christer.

Han gav genast en kortisonspruta.

Jag bölade.

Sen fick vi vara kvar och vänta och se om hon blev piggare av kortisonet.

Det blev hon.

Hon har troligtvis blivit stucken i halsen när getingen var på väg ner i magen.  

Just nu är hon dämpad och konstig här hemma. STACKARS. Hon råkade just kissa på sig också. Stackars.

När vi satt och väntade på att Zmilla skulle bli normal igen så kom det fram en dam och klappade henne och frågade om det var bättre. Hon hade blivit så rädd när jag sprungit in i receptionen att hon nästan hade svimmat. Vilken gullig människa.  

Doktorn har ordinerat vila och lugn och ro till patienten. Håll tummarna för att hon är sitt vanliga jag inom ett par dagar.

Annars så sitter jag här vid datorn och jobbar ikväll. Nu har det börjat. Jag är en "working-girl" igen. Det känns faktiskt bra. Men såhär trött har jag nog inte känt mig på en sissådär 8 veckor. :)

Simma lugnt