Startsidan Blogg Fotoalbum Gästbok
Debatt Topplistor Om mig Logga in
Ti On To Fr
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<
Mars (2024)
>>


Tappat min själ

Alla berg jag under hela mitt liv klättrat upp för rasar plötsligt över mig.
Kan inte gråta längre, känner bara smärta. Mina tårar kan inte rinna ner för mina kinder längre. De har förfrusit till is under mina ögon. Jag begick sjävlvmord inuti idag. Vill inte prata med någon längre, inte höra, inte se, inte lyssna och inte känna.

Jag har ingen familj. Ingen mamma ingen pappa. De dog när jag var 5 år. De lever inte för mig trots att vi bott ihop i hela mitt liv. Vet inte hur många gånger jag tänkt att jag önskat att någon bara kunde krama om mig och säga att allting kommer bli bra. Någon fsom jag för ett ögonblick, bara en sukund, kunde drömma mig bort och låtsas att de var en mamma som kramadade om mig.
Men jag hatar min riktiga mamma. Hatar henne för allt hon gjort. Hatar henne för att jag fortfarande älskar henne. Försöker att glömma allting. Försöker att glömma längtan efter att få kalla någon mamma. För jag vet att jag aldrig kommer ha någon som vill ersätta allt jag missat. Jag är redan utslängd utanför allt och kommer aldrig mera in igen.
Jag gråter inuti av allt jag saknar. Gråter för att min mamma vet om hur jag mår, att jag får mediciner, men som inte bryr sig utan vänder allt emot mig istället. Varför fick jag ens detta jävla skitliv? Min önskan om att dö har aldrig varit så stor som den är nu. Har ingenstans att ta vägen. Ingenstans att bo. Ingenstans att hämta värme och kärlek från. Vad är de för liv? De är inte ens ett liv. Bara en oändligt stort hål fyllt med smärta och blödande sår. Min själ är trasig. Jag är trasig. Kommer aldrig att bli hel igen.

Har försökt låta så positiv och dölja hur jag egentligen mår och känner. Men inuti känner jag mig fortfarande som ett barn för jag aldrig fått vara ett. Känner bara smärta och gråt. Värdelös. Livslågan har släckts och jag har inte ens hunnit berätta min historia innan jag avslutar mitt liv. Kanske bäst så att ingen vet någonting. För de är en historia man bara vill sopa under mattan. För de existerar inte för vissa, vissa vill glömma, och vissa vet inte vad de ska säga. Men själv säger jag att historien bara har ett ord - HELVETE -
Det var de jag levde med och de var de jag bodde med i hela mitt liv. De jag kände, de som hände och allt jag hade. Ett helvete.
Förbruka inte ordet helvete och smärta när ni inte kan beskriva orden med abstrakta ord.
För de kan jag. Jag kan beskriva orden med abstrakta ord. Och de är ingen lek man bara lever utan en lek man försöker överleva. Där man trampar in glasbitar i fötterna av varje fotsteg man tar för att komma fram på vägen. Inte ens regnande spikar skulle kunna beskriva ordet smärta. Inte ens krossade hjärtan. Hjärtan går iallafall att hela, men själen går inte att hitta när man väl tappat bort den.

Jag tappade bort min själ och jag hittade den aldrig. Hittade aldrig kärleken i livet, hittade inte gemenskapen. Bara en oändlig ensamhet år efter år.
8 Oktober 2008  | Ångestdimman | 1 kommentar
Du kan alltid bo här om du vill <3
Skrivet av Ida den 12 Oktober 2008 03:01
Namn:
E-post:
Webbplats:
Kom ihåg mig?
Din kommentar:
vilken färg har solen: (för att lura spam robotar)




hittabutik.se - 12.000 webbutiker! | ehandelstips.se - allt om ehandel
(c) 2011, nogg.se & Isprinsessan --                                             Skaffa en gratis hemsida