|
|
|
|
|
Må
|
Ti
|
On
|
To
|
Fr
|
Lö
|
Sö
|
| | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | |
| |
April (2024) |
|
|
|
|
| (2) |
|
| (4) |
|
| (4) |
|
| (4) |
|
| (5) |
|
| (3) |
|
| (2) |
|
| (2) |
|
| (1) |
|
| (1) |
|
| (2) |
|
| (3) |
|
| (3) |
|
| (3) |
|
| (3) |
|
| (8) |
|
| (5) |
|
| (5) |
|
| (6) |
|
| (7) |
|
| (7) |
|
| (6) |
|
| (7) |
|
| (5) |
|
| (6) |
|
| (9) |
|
| (8) |
|
| (8) |
|
| (4) |
|
| (7) |
|
| (9) |
|
| (8) |
|
| (8) |
|
| (6) |
|
| (9) |
|
| (9) |
|
| (6) |
|
| (12) |
|
| (10) |
|
| (10) |
|
| (17) |
|
| (32) |
|
| (8) |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
| Inlägg: 284 |
| Kommentarer: 76 |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
 |
Årets andra Stockholmshelg/Our bright future
Det finns många musiker som jag känner starkt för, det vet alla som känner mig. Några musiker har satt extra djupa avtryck hos mig, t.ex. Kent och Coldplay, som båda kom in i mitt liv under den ganska stormiga tid då jag var runt tretton.
Andra musiker har jag vuxit upp med. Och så är fallet med Tracy Chapman. Hennes musik har funnits där som en röd tråd genom hela mitt liv. Faktum är att hennes självbetitlade debutalbum kom ut 1988, året efter min födelse. (hon firar i år tjugo år som artist). Sedan dess har hon varit en självklar del i mitt hem, så länge jag bodde med mamma och pappa och även nu, när jag bor själv.
Som en ledstjärna, ibland mer synlig, ibland mindre. Det går perioder då jag inte lyssnar på henne alls. Men då finns hon alltid där i bakgrunden, redo att plocka fram, redo att luta sig mot. Lite som en riktigt god barndomsvän, som man ännu pratar med… :P
Jag försöker inte medvetet att låta som Tracy Chapman, ändå finns det tydliga likheter med henne i min egen musik. Jag vill vara mig själv och ingen annan, men jag är stolt över att erkänna att Tracy Chapman (både omedvetet och medvetet för min del) är en enorm inspirationskälla och influens. För att inte tala om förebild.
Hon ger mig hopp, om många olika saker. Och jag är stolt över att få kopplas samman med någon som henne.
Nu till helgens konsert. Denna oerhört efterlängtade konsert som på många sätt kändes overklig ända fram tills den verkligen skedde. Varför? Jo, för att Tracy Chapman är en oerhört privat människa. Jag tror aldrig någonsin att jag läst något skvaller om henne eller sett foton av henne från någon gala. Det är inte hennes grej helt enkelt. Vissa använder ordet hemlighetsfull för att beskriva henne.
Och detta har fått följden att hon för min del känts lite som en myt, en legend, nästan en fiktiv figur - fast ändå inte. Jag har aldrig fantiserat eller undrat särskilt mycket över hennes privatliv, vilket kanske låter märkligt. Men jag har helt enkelt bara accepterat att hon håller det för sig själv. Och älskat henne för det. Det är en del av hennes storhet. Hennes enkelhet är del av hennes storhet. En vacker paradox.
På grund av ovanstående kändes det oerhört häftigt att äntligen få se henne. Det börjar låta som om jag pratar om Willy Wonka eller nåt nu, haha... men hursomhelst.
Jag höll bokstavligt talat andan när hon äntligen kom ut på scenen.
Och luften gick aldrig ur mig. När man vetat så ytterst lite om någon är det nästan oundvikligt att man skapar sina egna bilder av den personen, bilder som är ömtåliga eftersom man lätt kan bli besviken om de senare inte stämmer in.
Tracy Chapman uppnådde med sin härliga personlighet alla mina förväntningar och inre bilder med råge. Hon verkar vara en otroligt fin människa. Så oerhört ödmjuk och jordnära. Och öppen. Och rolig. ÄKTA.
Några exempel på detta: Innan konserten hade en liten låda placerats i foajén, med tomma små papperslappar bredvid. Där kunde man skriva en liten hälsning till Tracy, vilket jag och många andra passade på att göra. Senare under konserten läste hon upp några av lapparna och sjöng några låtar som särskilt önskats via dessa.
Hon bryr sig verkligen om sina fans. Och hon är så långt ifrån en diva man kan komma. Det var som att höra en vän spela för sina vänner.
Nu ska jag inte låtsas som att jag tror att jag och resten av publiken känner henne bara efter den här konserten, det gör vi naturligtvis inte. Men vi fick en oerhört vacker titt in i hennes personlighet och det får bara hennes musik att växa ännu mer.
Tracy Chapman har förmågan att verkligen beröra. Några stunder under konserten kändes det som att tiden stod helt still. Några gånger satt jag bara med öppen mun, helt förundrad. Under Fast car grät jag som jag inte gjort på månader. Många gånger skrattade jag. Det var en känslomässig berg-och-dalbanefärd, som jag inte skulle byta bort mot något i världen.
Sedan måste jag säga att jag är oerhört glad att mamma och pappa var med. Eftersom vi alla levt med hennes musik – och det är tack vare dem, främst pappa, som hon blivit en sådan inspiration för mig - så hade det känts väldigt konstigt att ha varit där själv. Det var en upplevelse som behövde delas.
Från pressmeddelandet tidigare i år:
1988 släppte Tracy Chapman sitt självbetitlade debutalbum, ett album som skivbolaget Elektra Records hoppades skulle sälja i 200.000 exemplar. De fick tänka om. Tio miljoner sålda skivor och tre grammyvinster senare var succén ett faktum och Tracy Chapmans ärliga och kompromisslösa sånger hade nått till hela världens hjärtan.
Tracy Chapman ägde fullkomligt scenen och hela rummet på Cirkus i Stockholm. Faktum är att det bara var hon och olika gitarrer på scen. Mellan låtarna pratade hon en hel del och det kändes både personligt och spontant. Förband var Joseph Arthur som även han körde helt själv, men med lite experimentella pedaler och effektknappar.
Efter konserten rev mamma ner en affisch åt mig i foajén (go, mom!) och sedan trängde vi in oss på en buss in till stan. Busschauffören gjorde ett perfekt avslut på kvällen genom att uppmana oss alla att sjunga något från konserten :)
För övrigt har i stort sett hela helgen varit väldigt härlig. Vi åkte upp till huvudstaden med tåg på lördag förmiddag och tog det lugnt resten av dagen/kvällen, med hämtpizza och stand-up på tv. På söndagen sov vi länge, lagade mat ihop och lämnade lägenheten framåt eftermiddagen. Då hade det redan snöat ett tag, vilket inte höll länge men var fint så länge det varade!
Vi promenerade från Vasastan genom Gamla stan och till Slussen, en sträcka på cirka 2 km. Från Slussen tog vi Djurgårdsfärjan över till Gröna Lund och åt våfflor på ett litet mysigt café mittemot Cirkus. Sedan satt vi alltså i foajén tills det var dags för konserten att börja :)
På måndag morgon tog mamma det tidiga tåget hem för att hinna till jobbet, medan jag och pappa sov ut. När vi vaknat, städat lägenheten och ätit lite brunch gick vi ut i det vackra solskenet. Vi tog en runda förbi bl.a. Kungsträdgården, Slottet och Vasabron. Sedan bestämde vi oss för att prova Max hamburgare, det var riktigt gott faktiskt. Mätta och belåtna återvände vi till lägenheten där vi såg på That 70’s show och sedan vilade tills vi skulle till tåget, som lämnade Stockholm 19.10.
Jag har tagit en lunchpaus från jobbet just nu för att skriva färdigt detta. Nu är det dags att jobba igen. Ska bli kul ikväll hoppas jag :) Jag och Mattias ska spela på en stor middag för Handels-studenter.
KRAMAR
PS. Our bright future är (förutom att vara en mening som ger fina associationer) titeln på Tracy Chapmans nya album, som kom ut för en vecka sedan. Rekommenderar det varmt! DS.
|
|
19 November 2008
| Allt och inget
| 1 kommentar
|
|
|
 |
|
