Jag kan fortfarande inte förstå. Det ekar av tomhet inom mig. Frågorna som jag inte får svar på. Varför? Hur? När?
Jag skickade ett sms till dig, "Hör av dig, jag är orolig!" Men tystnaden var total, inte ett telefonsamtal, inte ett sms. Så här länge har det aldrig gått utan att vi hörts av...
På torsdagskvällen kom polisen. När hade vi senast träffats/hört av dig? Då var det precis en vecka sedan du var här och jag pratat med dig.
Så kom då svaret varför du inte hört av dig, varför jag inte kunnat nå dig... Ditt hus hade brunnit ner och det befarades att du blivit innebränd, men, än hade de inte funnit dig. Så jag våndades, hoppades fast jag innerst inne visste att allt hopp var ute!
I går fann de dig... Du, som var mer som en syster än en kompis. När vi pratade i telefon så avslutade vi alla samtal med att säga; Jag älskar dig vännen!
I vått och tort, jag älskar dig, Camilla. Du finns alltid inom mig. Saknaden är som ett värkande tomt hål, jag kommer aldrig att träffa dig igen. Hur ska jag stå ut?
Du är älskad, saknad och aldrig, aldrig kommer jag att glömma dig, Camilla, vännen, jag älskar dig!