Startsidan Blogg Fotoalbum Gästbok
Debatt Topplistor Om mig Logga in
Ti On To Fr
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<
Mars (2024)
>>


“Time is like the ocean, you can only hold a little in your hands” - ur Josh Pykes låt The summer

Jag har åkt på vinterkräksjukan och ligger ganska däckad här hemma i sängen, där jag kommer att förbli i några dagar nu… känns surt (särskilt över nyårsafton) men jag känner åtminstone redan att det är på väg åt rätt håll. Under eftermiddagen ville jag helst ringa en ambulans eller slå mig själv i skallen med en klubba för att slippa vara mitt i mardrömmen. Var inte orolig, jag ska inte gå in på hur många gånger jag spytt, på mitt bultande huvud eller frossan jag dras med… Nu kan jag ju, som ni ser, i alla fall skriva. Och det, ihop med underbar ny musik (främst Josh Pyke och Sia), hjälper till som en distraktion.

Så kanske är det febern, kanske känslan av att vara isolerad från omvärlden, men när jag för en stund sedan lyssnade på Sia:s senaste album Some people have real problems (en julklapp från Damien) så började jag gråta floder. Australien har gjort någonting med mig, Adelaide närmare bestämt. Ja, jag saknar människorna och stämningen och musiken och allt det, men inramningen till så mycket av allt det vackra var Adelaide; en stad så underbar att jag nog inte kan beskriva det i ord.

Men jag kan försöka.
Adelaide är den första stora stad jag rest till helt ensam och redan de där första vandrarhemsnätterna och upptäckardagarna i denna stad 1500 mil hemifrån kände jag att jag hittat ett till ”hemma”.

Adelaide är en miljonstad (en dryg miljon invånare), med den sköna storstadskänslan som jag älskar, i form av breda gator, full rörelse och höga hus, men den är även en oas, med den vackra floden som genomkorsar den och man har aldrig mer än något kvarter till en liten park eller trädgård.

Staden är stor och liten på samma gång, och kanske hade det delvis att göra med att det var precis så som även jag själv kände mig, att Adelaide lades som en perfekt pusselbit i mitt hjärta. För att använda det typiskt svenska ordet som jag tycker är så smart, så är staden precis lagom. Lagom stor, lagom liten, lagom lugn, lagom rörig, lagom i de flesta avseenden. För mig.

Jag har länge känt att jag är en stadsmänniska, men så mycket kan rymmas i det ordet. För mig handlar det nog mest om det svenska landskapet och tidigare erfarenheter. Enkelt uttryckt känner jag mig nu för tiden lätt rastlös om jag är för långt ifrån en spårvagnshållplats. Tryggheten finns inte i det bokstavliga lugnet utan i ett annat sorts lugn, det som kommer sig av att befinna sig mitt i rörelse men ändå känna sig stillsam och rofylld.

“Peace does not mean to be in a place where there is no noise, trouble or hard work. It means to be in the midst of those things and still be calm in your heart.”

En liten del av mig har sörjt att jag haft så svårt att njuta av den vackra landsbygd som ju Sverige faktiskt har att erbjuda. Australien gav mig tillbaka mycket av det jag saknat i det avseendet; jag älskade verkligen att resa igenom öde öknar och på små vägar som ringlar sig längs en storslagen havsvy. Och jag har fört med mig en del av det även tillbaka hit. Men inte alls i samma utsträckning.

Och inte ens i Australien gällde detta fullt ut. Hur vacker Damiens hemby uppe i bergen än är och hur häftigt det än var att tälta i en nationalpark, mitt i ingenstans, så kom det alltid till en punkt då jag saknade storstaden. Pulsen. Flödet. Särskilt Adelaides.

Jag drömde länge om New York. Någonstans inom mig var jag övertygad om att en sådan nästan svindlande stor stad skulle ge mig något jag saknade och behövde. Jag kom inte iväg till The Big Apple, inte när jag trott att jag skulle göra det (,inte än). Istället hamnade jag på andra sidan jordklotet. Och upptäckte att jag föredrog Adelaide framför Melbourne med sina knappa 4 miljoner invånare (också en underbar stad dock) och även framför Sydney (drygt 4 miljoner), som jag hade lite svårt att uppskatta fullt ut (men gärna vill ge fler chanser någon gång).

Det jag försöker säga tror jag helt enkelt är att jag saknar Adelaide, till och med mer än jag saknar enskilda människor. Det krossar redan en bit av mitt hjärta att jag inte kommer vara där de kommande månaderna, men samtidigt vill jag inte att ni ska missuppfatta mig; jag älskar Göteborg också, älskar de människor som omger mig här och ser fram emot vår och framför allt sommar här. Till att börja med, sedan kommer ännu fler månader.

Kanske önskar jag att jag kunde dela mig i två. Eller dela året i två, spendera april–september här och oktober–mars där nere. Men jag glömmer en hel del också. Jag glömmer hur mycket ångest jag, förutom all glädje och ro, kände i det där fantastiska landet. Jag har gett mig själv ett löfte som jag tänker hålla: att inte återvända förrän jag känner mig stark nog i mig själv för att hantera baksidorna, kulturkrockarna och den ”omvända” ensamheten.

Det löftet hindrar mig dock inte från att redan sörja förlorad tid i denna vackra, fantastiska stad, Adelaide. Men jag kommer inte heller låta mig själv glömma att njuta av nuet och allt det jag älskar med att befinna mig precis där jag befinner mig just nu; i sköna Göteborg.

Och snart är jag frisk igen och kan ta emot ett nytt ännu oupptäckt år med utsträckta armar.




Ps. Jag längtar verkligen efter sommar, sol och ljus om inte det framkommit ;)

Ps2. Ja, jag ska sova nu!
31 December 2008  | Allt och inget | 0 kommentar
Namn:
E-post:
Webbplats:
Kom ihåg mig?
Din kommentar:
vilken färg har solen: (för att lura spam robotar)




hittabutik.se - 12.000 webbutiker! | ehandelstips.se - allt om ehandel
(c) 2011, nogg.se & Vimbai Chivungu                                             Skaffa en gratis hemsida