Nä, det var ett skämt...Jag skulle ALDRIG i livet lämna bort min lilla pärla men det där med utmärkt eftersökshund är inget skämt...För att förklara vad jag menar går jag rakt på sak.

I söndags träffades jag, Lisa och Anita för spårträningen. Lisa gick ut ett ganska långt spår 5-600m till Jenta med 4-5 apporter, en boll på mitten och kampstock och gotta i slutet. Jenta som verkligen är i en fysisk formtopp just nu, dvs helt sjövild och studsar fram i tillvaron var givetvis ASTAGGAD. Hon drar i väg med melodin fullt ös medvetslös och det går väl sådär. Hon gör av med så otoligt mycket energi på att bara ta sig fram eftersom jag håller emot i linan. Första 50-60 m spårar hon i Lisas fotspår, men sen...då var inte det intressant längre, däremot alla djurspår... Å hon är helt bombsäker och övertygande...inte liksom så att hon lite försiktigt trevande byter till viltspåren utan det är med otrolig beslutsamhet, hon SKA bara fram däråt. Fruktansvärt envis är hon oxå, men där har hon mött sin överkvinna;-) Att allt detta blir så otroligt tydligt just idag är ju att avtrycken syns tydligt i snön- så intressant! Lisa och Anita var med ute i spåret och vi diskuterar en hel del...Vi kommer fram till att den bästa lösningen är helt enkelt att hålla emot stenhårt när hon går i viltspår, passivitet är verkligen ett straff för överaktiva Jenta...hon blir frustrerad över att inte komma framåt, samtidigt måste hon tänka till själv och det är ju det hela spårarbetet går ut på...Så fort hon tänker till eller i vissa fall råkar halka in på människospåret igen släpper jag efter i linan... Jag är ju egentligen lite emot det här med att styra sin hund i spåret men i det här fallet ser jag ingen annan utväg. Hon måste ju lära sig var som är rätt och fel och jag tror INTE på att korrigera när hon spårar vilt, inte i detta läge under arbete i allafall. För henne är det ju en fruktansvär belöning att bara få spåra vilt, så det funkar liksom inte att tänka att hon inte får någon belöning genom att gå fel, för hon belönar sig själv för fullt redan då, så nä, jag tror faktiskt på den här metoden...Spårar man fel kommer man inte framåt, spårar man rätt får man fortsätta och då kommer gotta och kamp. Vad tror ni???

Vi slet lääänge ute i spåret. Ibland stod vi stilla i flera minuter och Jenta kämpade förtvivlat för att ta sig fram i rådjursspår men trägen vinner i längden...det gick bättre och bättre mot slutet. Det var bra att det faktiskt var ett såpass långt spår så hon verkligen hann att jobba in sig. Hon har verkligen inte dålig motivation för att jobba i spåret- bara det att motivationen att spåra vilt är större. När hon insåg att det inte gav utdelning riktade hon om och spårade jättefint mot slutet... Så de sista 100-150m var helt perfekt och då blev det ännu mer perfekt att megabelöningen i form av kampstocken låg där. Så även om jag var riktigt uppgiven ett tag där ute i spåret och var beredd att helt lägga ner och gå tillbaks till bilen så blev det himla bra tillslut och har vi tur kanske en liten liten polett föll ner även i Jentas popcornhjärna... Hon slutar verkligen aldrig att förvåna den damen, vilken jäkla näsa hon har och denna vilja...hon skulle lätt kunna spåra ett rådjur exakt 2 mil, det är jag övertygad om...

Annars har helgen varit bra och vi har haft ett underbart vinterväder. Lena och David från Göteborg kom upp i fredags och stannade till lördag. Fredagen bestod av god mat och dryck samt planering av skidresa:-) På lördag fm tog vi en långpromenad så Jenta fick sträcka på benen, vi har en så himla fin vinterrunda över öppna fält och kohagar där Jenta faktiskt får var lös eftersom man ser så långt... David hade med sig deras nya systemkamera och fotade en del, titta och njut...