Vad skall man ha en pappa till? Dom som känner mig vet att jag har en knagglig "relation" till min pappa, vi har inte haft kontakt på flera år innan i somras då jag tog upp kontakten med honom. Varför jag gjorde det sitter jag nu och funderar på.. Jag har kommit fram till att jag trots allt var lite nyfiken på vem han var eller rättare sagt är men samtidigt ville jag att han inte skulle svara på mitt brev, för jag visste inte hur jag skulle reagera och ta allt och det skulle kännas bra och få en bekräftelse på att han inte ville ha kontakt med mig men då hade åtminstonne jag försökt.
Vissa studer har det känts jätte bra och andra stunder har jag tänkt hjälp, vad har jag gjort. Nu har jag kommit till de stunder där det känns helt fel och jag bara är arg och besviken på honom och tycker att allt vore mycket bättre om jag inte hade en kontakt med honom.
Under de månaderna som vi har haft kontakt har det varit ett par gånger då han inte har hört av sig under en period, allt ifrån veckor till som nu månader. (sist jag hörde av honom var 7 januari via sms) Jag har sökt honom för att jag blir orolig och tycker man har ett ansvar emot andra som "står en nära" typ föräldrar och barn. Jag hade en period i höstas då jag mådde jätte dåligt psykisk men jag klarade ändå av och höra av mig. Efter varje "uppehåll" har han skrivit antingen ett mail eller ett sms med att det har varit så mycket på jobbet eller att han inte mått så bra. Men hur lång tid tar det och skicka ett sms där man kan berätta att allt är okej eller att man inte mår så bra men att man kan höra av sig om ett par dagar när det lugnat ner sig och är bättre?
Anledningen till att jag nu är arg och ledsen är att jag tog mig modet och ringa till hans jobb igen och söka honom. (han stänger alltid av sin telefon) men den här gången var han på jobbet så jag fick prata med honom. Lite smått arg och besviken sa jag Hej, det är Hannah. Kul att du kan höra av dig så man vet att du lever och mår bra. Han svarade att han mådde bra och sa att han tänkt höra av sig men.. (bortförklaringar som alltid!) ..Men han skulle höra av sig under dagens gång och berätta, skall bli väldigt intressannt och se vad det nu är för bortförklaring/ar för just detta uppehåll."
Jag har sagt till mig själv att jag inte skall låtas påverkas av honom men jag kan inte det. Jag blir så besviken och ledsen varje gång. Som jag skrev till Sofie i ett sms precis efter telefonsamtalet, "Jag blir så arg och ledsen! Bara en massa bortförklaringar.. Jag skulle klara mig bättre utan en pappa, jag vet inte ens om jag vill veta hans ursäkt denna gång!" Känns som jag kommer förlåta bara för att det känns som ett måste, han är ju trots allt min "pappa."
Detta plågar mig och jag kan inte dela mina tankar och funderingar med min mamma för hon och han pratar inte med varann. Hon lär bara säga "vad var det jag sa Hannah" och det är det sista jag vill höra just nu. Min pappa skyller allt på min mamma att det är hennes fel att vi inte hade kontakt under min uppväxt och om det nu var hennes fel så bör han inte klaga på den personen som betyder mest för mig och som alltid har tagit hand om mig! Han hade kunnat ta kontakten det året när jag fyllde 18, på hans födelsedag för den delen. (vi fyller båda den 7 december)
Jag vet alltså inte vad jag känner eller tycker för tillfället, men de känslorna som är störst nu är ilska och besvikenhet. Han behöver nog ha en bra ursäkt för att komma över dessa känslor...