|
|
|
|
|
Må
|
Ti
|
On
|
To
|
Fr
|
Lö
|
Sö
|
| | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | |
| |
April (2024) |
|
|
|
|
| (1) |
|
| (1) |
|
| (1) |
|
| (1) |
|
| (1) |
|
| (1) |
|
| (1) |
|
| (1) |
|
| (1) |
|
| (1) |
|
| (1) |
|
| (1) |
|
| (1) |
|
| (1) |
|
| (1) |
|
| (1) |
|
| (1) |
|
| (1) |
|
| (2) |
|
| (2) |
|
| (1) |
|
| (1) |
|
| (2) |
|
| (1) |
|
| (2) |
|
| (2) |
|
| (1) |
|
| (1) |
|
| (1) |
|
| (1) |
|
| (2) |
|
| (3) |
|
| (4) |
|
| (5) |
|
| (5) |
|
| (1) |
|
| (5) |
|
| (2) |
|
| (2) |
|
| (1) |
|
| (1) |
|
| (3) |
|
| (2) |
|
| (2) |
|
| (6) |
|
| (2) |
|
| (9) |
|
| (2) |
|
| (4) |
|
| (8) |
|
| (4) |
|
| (6) |
|
| (2) |
|
| (5) |
|
| (4) |
|
| (2) |
|
| (2) |
|
| (2) |
|
| (2) |
|
| (2) |
|
| (4) |
|
| (3) |
|
| (2) |
|
| (6) |
|
| (4) |
|
| (17) |
|
| (12) |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
| Inlägg: 183 |
| Kommentarer: 159 |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
 |
Majbjörn berättar sagor
Jag låter Majbjörn berätta en saga för er. Jag vet inte vilken berättelse det är i ordningen. Men Majbjörn ville så gärna göra sig hörd. Historien heter hur som helst:
Vid en sjö
Det är en blåsig dag vid en sjö. Jag tittar ut över sjön. Där på andra sidan kan jag se något som liknar land. Det skulle kunna vara en landremsa. Jag har aldrig gillat sjöar eller vatten överhuvudtaget egentligen. Jag har aldrig förstått mig på tjusningen av att bada, åka båt eller skidskor. Det är bara kallt och inte särskilt trevligt. Men att sitta såhär vid sjön en fredagmorgon i ett sömnigt Sverige är i och för sig inte helt fel. Jag öppnar ryggsäcken och plockar ut matsäcken som jag har gjort i ordning. Eller gjort i ordning och gjort i ordning. Det är inte så märkvärdigt egentligen. En ostmacka och en termos med kaffe. För jag är kaffedrickare minsann. Jag dricker inga mängder men jag dricker det gärna framför en sjö. Det har jag gjort så länge jag kan minnas eller i alla fall så länge jag ahr druckit kaffe vilket kanske kan vara låt säga i hela mitt vuxna liv det vill säga cirka 35 år. Jag ser en fisk hoppa i vattnet och tänker att jag är glad över att jag inte är en fisk. Det är nog inget roligt att vara fisk. Det är nog inte vidare kul att bli uppdragen ur sitt element med något vasst i munnen för att sedan dödas, stekas och ätas. Jag tuggar eftertänksamt på min smörgås och dricker några slurkar kaffe ur en plastmugg som jag har med mig. Det prasslar i löven bakom min rygg. Vem kan det vara som har modet att störa mig. Jag vänder mig om lite diskret. Det är ingen i buskarna. Inte som jag kan se i alla fall. Jag suckar lite. En kamp eller en fight är aldrig fel. Men jag skulle gärna vilja veta vem det är som smyger på mig om det är någon som smyger på mig. Jag ställer mig upp och lägger termos, mugg och det som är kvar av ostmackan på stenen där jag nyss suttit. Sedan går jag med raska steg mot buskarna där jag hörde prasslet.
- Vem där?! säger jag hårt och tufft.
Jag vill att den filur som smyger på mig ska känna respekt mot mig och bli lite rädd. Men ingen ger sig till känna ändå. Trots att jag tar till min hårdaste röst. Jag kliver in bland bladen i buskarna och ser mig omkring. Det finns inte någon någonstans.
- Kom fram nu, din fegis! uppmanar jag den smygande. Om du ska smyga omkring sådär får du faktiskt ge dig till känna. Men ingen ger sig till känna trots min uppmaning. Nu blir jag nästa arg och skriker:
- Nu kommer du fram annars ska du få veta att du lever!
Men ingen kommer fram ändå. Jag känner mig lite dum. Jag kan ju inte vända tillbaka nu. Jag måste ju ta reda på vem det är som har haft fräckheten att störa mig i ensamma stund. Den filuren måste sättas på plats till varje pris. Jag börjar planlöst vandra omkring bland sly, grenar, blad och annat som är i vägen. Jag vandrar längre och längre bort från min ryggsäck och min mat. Jag tänker att det kanske är bra om jag har bevakning på maten också, det kan ju vara någon som äter upp den. Någon som vill att jag ska gå allt längre in bland träden för att sedan virra bort mig och glömma bort min mat. Ja, just det. Så kan det faktiskt vara. Jag försöker ta mig tillbaka till min ursprungsposition. Grenarna river mig på benen och på armarna. Jag svettas och försöker springa för att nå maten innan den som jagar mig gör det. Jag erkänner för mig själv att jag kanske inte är så modig egentligen snarare lite feg. Men feg är något jag aldrig har erkänt mig vara för någon annan och det är knappt att jag erkänner det för mig själv. Hur som helst kommer jag ändå snart fram till stenen där jag ställde min termos, mugg och macka. Men som jag förmodade sedan tidigare är platsen inte öde längre. Det sitter någon där. Det måste vara den där filuren. Den som har förvirrat mig ut i ödemarken. Jag går fram mot filuren och harklar mig när jag är några meter ifrån. Filuren hör inte. Men jag ser att han sitter och äter på min smörgås. Snart dricker han väl mitt kaffe också, det här kan jag inte tolerera.
- Du, säger, du där, vad tror du att du håller på med. Filuren ställer sig upp och viftar på svansen.
- Du där, vad är det där för sätt? säger jag argt. Vad tror du att du håller på med? Äta av andras mat, fy så oförskämt.
Men filuren bara står där och viftar på svansen. Jag tar några steg närmare. Runt halsen har filuren ett halsband som ser ut att vara i reflexmaterial. Det står något på halsbandet. Ett telefonnummer. Ett namn. Maj-Lis Andersson står det.
- Hör du, jag vet vad du heter, säger jag. Du heter Maj-Lis Andersson. Men du ser inte ut som en tjej förstås. Det är till att vara märkvärdig. Först se ut som en kille och heta som en tjej och sedan äta upp andras mat.
Filuren säger fortfarande ingenting men jag hör en röst någon annanstans ifrån.
- Måns! hör jag att någon ropar. Måns, var är du?!
Filuren tar ett glädjeskutt och rusar iväg. Jag ser filuren springa bort mot en kvinna som kommer gående längre bort på stranden. Hon ser ut att vara i 60+-åldern. Jag ser hur hon tar upp filuren som tydligen inte heter Maj-Lis utan Måns. Jag tittar ner på de smulor som en gång var min macka. Jag sätter mig ner på stenen igen och tar en klunk kaffe. Kaffet är kallt nu men ändå ganska gott. Jag tittar ut över sjön och tänker att livet är väl konstigt ändå.
/Majbjörn och Linda
|
|
4 Mars 2009
| vänner
| 0 kommentar
|
|
|
 |
|
