I morse ringde klockan 04.20. Friluftsdagen i skolan skulle spenderas i Dalarna. I Romme närmare bestämt. Tillsammans med ca 100 elever och 3 andra personal. Där skulle det åkas skidor och snowboard. Min första tanke ledde mig faktiskt till Petra. Hon är i Sälen. Hon bröt handleden igår. Det ville inte jag göra.

Jag har aldrig stått på ett par skidor i vuxen ålder. Knappt i ung ålder heller.

Det första som händer är att alla ska stå på led i en viss sifferordning för att kunna få sin utrustning som hyrts i förhand. En mycket rak och bestämd kvinna började med att slå ner mitt humör lite direkt när vi kom. Hon härjade och var otrevlig.  

Det kändes sådär.

Sen ville alla upp i backarna.

Då klämde jag på mig pjäxor och skidor, termobyxor och hjälm o allt vad det var så snabbt jag kunde. De andra ställde sig på led till något som kallas för knapplift.

Jo jag hade ungefär stått på ett par skidor i ca: 15 sekunder och sen kastade jag mig upp i den där. Eller jag kanske ska säga. FÖRSÖKTE kasta mig på den där liften.. ¨

Jag trillade..

..trillade igen..

en gång till..

en gång till...

Sen klarade jag det. Med ett kilo snö i trosorna och lilla tåren i ögat.
Precis som ett barn.

När jag väl kommit upp i liften så insåg jag vad som skulle hända sen.

Hur fasen skulle jag komma ner från den här superbranta backen jag nu var påväg uppför?? ( Ja vid det är laget känns den gröna backen faktiskt superbrant.. )

Läraren Håkan som var med tog jättesnällt hand om mig.

Tyvärr hjälpte inte det då jag inte visste hur man skulle bromsa, svänga eller överhuvudtaget stå rakt.
Det enda som riktigt fungerade var att glida på rakt fram och det fort nerför branten.

Jag var livrädd.

Jag menar verkligen det. Så rädd har jag inte varit på något av de senaste 20 åren tror jag. Det måste varit ungefär då Göran Lilja berättade precis innan starten till mitt första terränglopp i livet att det bodde en krokodil i hinder nummer tio och det var vattenhindret. (det gick undan genom vattnet kan jag lova)

Den här gången var jag bara så rädd för att slå ihjäl mig istället för att bli uppäten. Jag försökte och försökte. ..

Håkan peppade och peppade mig, men jag var inte mottaglig.

Jag begav mig istället i full kareta rakt in i skogsbrynet i ett snödike.

Där låg jag och kände efter om jag hade brutit något. . Nej det hade jag inte. Inga brutna ben, men dock ett brutet självförtroende. 
På ett sätt hade jag nästan hoppats att jag skulle ha skadat mig lite så någon kunde komma och hämta mig på snöscooter och jag fick sitta i sjukstuga och dricka varm choklad hela eftermiddagen istället..

Men nej.

Bara upp igen.

När jag skakade så mycket att stavarna gjorde stora hål i backen där jag stod så hoppade jag av skidorna ( ja bara det tog ju tio minuter) och gick ner för backen.

Där nere träffade jag Helena. Jag bröt ihop. Kände mig lite som en ynkling där jag stod med tårarna sprutande med hjälmen på sne, snö i brallan och skidor under armen..

Vi gick därefter och åt lunch och Helena erbjöd sig att hjälpa mig.
Då hade jag redan bestämt mig för att jag aldrig skulle ställa mig på ett par skidor igen. Aldrig i hela mitt liv.
Åreresan som jag bokat om några veckor skulle enbart bestå av bastubad och after-ski. INGET annat.

Sen tvingade Helena mig mer eller mindre upp i en backe som var så liten så jag kunde gå uppför. ( så jag skulle slippa åka knapplift) sen lärde hon mig hur jag skulle bromsa, svänga och hon lärde mig även att frasen ur Lasse åbergs film "Snowroller" faktiskt hade en betydelse också.

"-Vikten på dalskidan älskling!!"

Hon sa allt det, men inte älskling.

Där traskade jag upp och ner för den där backen. till slut släppte det.

Jag vågade åka gröna backen också sen. Liften med. Utan att trilla.

TACK Helena & Håkan!