Var osäker på om ja skulle träna eller om ja skulle åka hem igår.. Men det blev träning ändå, för mamma sa att allt var okej! Så jag bestämde att om hon inte hade hört av sig så skulle jag åka så fort jag kunde till järbo. Och hon hade inte alls hört av sig, och då hade dom varit på sjukhuset i ca 3-4 timmar så ja visste att det var något som kunde vara riktigt fel, han har legat i koma förut men de händer inte alls ofta, får han bara i sig socker så att blodsockret höjs så blir han okej igen! Så jag stressade in i duschen och packade väskan så åkte jag med kvart i 9 bussen..  Och inte förrän då ringde mamma och berättade att hon var påväg hem, och att dom hade fått upp hans blodsocker till 22 (vilket är väldigt högt), men dom fick ingen kontakt alls med han!

Blev jätteorolig men var tvungen att samla mig eftersom att jag skulle hem till lillebror, ville absolut inte att han skulle se att jag var orolig och rädd för då skulle han också bli de! Han är ju bara 9 år.. Umgicks med han och sen kom mamma hem, och jag såg på henne hur hon mådde och då blev ja ännu mer orolig. Försökte få henne att ta de lite lungt och tillsammans med syrran så fixade vi fram lite toast! Sen läste ja för lillebror tills han somnade! Då hade malin och markus gått och lagt sig också, eller dom försökte väl sova iallafall!

Då berättade mamma att läkaren befarade att pappa kanske kunde ha fått en liten hjärnblödning. För det kan man få om man har legat i koma för länge, eller så trodde läkaren att han hade kunnat halka i lördags natt och därav fått en hjärnskakning. Så dom skulle röntga hjärnan på honom om han inte hade blivit bra tills morgonen efter. Efter att ha hört dom orden så mådde jag verkligen dåligt, kan inte beskriva i ord hur det kändes! Att kanske vakna upp och inte ha samma gamla vanliga pappa utan att ha en pappa som är i stort behov utav hjälp varje dag, och som kanske inte kan prata osv.. Mamma och ja gick och lade oss kanske vid 2 tiden inatt, men ingen av oss sov något tror ja.. Så imorse vid halv tio kom lillebror markus in till mig och sa att pappa hade kvicknat till och mådde bra! Då kunde man äntligen pusta ut! Lite senare under dagen så åkte vi och hämtade honom. Han minns absolut ingenting utav vad som har hänt, och förstår inte varför det har kunnat hända! Det får vi nog aldrig veta heller. Men jag tror absolut att det hade med diabetesen att göra, för dom tog alla prover man kunde inatt för att se så att han inte hade blivit förgiftad!

Så nu sitter jag här, fast i järbo och funderar på vilken buss jag ska ta hem..Och på vad jag ska hitta på för något ikväll!? Förslag?

Hade så bra / MissM