Kallur äger
Startsidan Blogg Fotoalbum Gästbok
Debatt Topplistor Om mig Logga in
Ti On To Fr
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<
Mars (2019)
>>


Tårarna tog aldrig slut!!

Tårarna tog aldrig slut. Susanna Kallur drömde om OS-medalj, men kraschlandade på första häcken.
– Jag var bara helt tom och fattade inte att det var jag som hade ramlat.

Det är något med Susanna Kallur och hennes häckdjävul.

Det var i vintras, dagen innan hon satte världsrekord på 60 meter häck i Karlsruhe, som hon plötsligt under min intervju i hotellfoajén sprack upp i ett sådant där Sannaleende, ställde sig upp och sa att hon var i sådan grym form att det kändes som något flugit i henne, att någon slags häckdjävul tagit över hennes kropp.

Men den där häckdjävulen har inte varit snäll mot henne sedan dess
Inför inomhus-VM i Valencia i mars skadade Sanna baksidan i låret på uppvärmningen och fick se Lolo Jones ta guld.

I sommar har hon haft så ont i högra smalbenet att det bara blivit två tävlingar före OS.

Och nu – när hon äntligen hade hittat formen och inte kände av varken de tidigare problemen i baksidan av låret eller smärtan i smalbenet – slutade OS-semifinalen i ett enda krasch-boom-bang efter några sekunder.

Sannas vandring genom den mixade zonen, där de aktiva möter media, var känslosam. Hon stannade upp, förklarade ännu en gång att allt gick så himla fort, att hon kom för nära häcken och plötsligt låg på marken, sönderslagen med brännskador på axel och ben och med en bula i huvudet.

Tom blick och tårar igen och sedan ett försök till leende mitt i eländet.

– Jag har aldrig ramlat på tävling förut. Det är små marginaler. Någon centimeter till, så hade jag varit över häcken och då hade det kanske gått svinbra.

Sanna är en känslomänniska. Hon kan inte hålla igen med hur hon mår. Förställer sig aldrig utan är den hon är – i alla lägen. Hon bjuder på sig själv, är naturlig och okonstlad.

Och som hon gråtit sig igenom alla katakomber av mixade zoner genom åren…








• I inomhus-VM i Birmingham 2003 hade hon vunnit alla lopp under säsongen före finalen, där hon slutade sjua. Tårar av besvikelse.

• I VM i Helsingfors 2005 slogs hon ut i semifinalen, då motvinden var obarmhärtig och hon sprang med krossat revben, bruten tumme och punkterad trampdyna. Då kunde hon inte hålla tillbaka tårarna.

• I inomhus-EM 2005i Madrid tog hon och systern Jenny guld och silver. Och grät glädjetårar, så klart.

• I inomhus-VM i Moskva 2006 var hon favorit men blev så toknervös före start att hon nästan inte kunde springa. Hon knep ändå en bronsmedalj och grät – av lättnad och glädje.

• I EM i Göteborg 2006 höll hon för trycket och tog guld. En härlig känsla.

• I VM i Osaka i fjol blev hon knuffad av Michelle Perry över sista häcken, blev fyra och närmast otröstlig efteråt.Och så detta.

– Ja, vad ska man säga. Jag trillade, och helt plötsligt står jag på huvudet. Jag tryckte på lite för mycket med stegen. Tryckte ut dem i stället för att dra in dem. Det blev lite mer kraft än finess. Självklart kan det vara lite ovana eftersom det var längesen jag tävlade, men det gick ju bra i försöket. Och jag kan ju springa häck, säger hon och försöker tänka positivt fast tårarna rinner ner för kinden och skrubbsåren, bulan i huvudet och den sönderslitna tröjan är synbara bevis på den smärtsamma kraschlandningen.

Hur kommer du över en sådan här sak?

– Äh, det går bra. Det är tråkigt att det ska hända här på ett OS. Men jag klarar mig, det är bara på jobbet det har gått dåligt. Jag håller i fyra år till. Minst. Och jag vet att det kommer en ny tävling om bara några veckor. Det är ingen brist på motivation, svarar hon.

Runt halsen hänger smycket som hon alltid bär. ”Faith”, står ingraverat på tre ställen. Tillit och tro är hennes ledord, och trots alla bakslag tvivlar hon aldrig på det hon gör.

I stället för att gräma sig drar hon lärdom av sina motgångar – även framgångar – och ser framåt.

Efter fjärdeplatsen i VM i fjol bet hon ihop och tog tre raka segrar i Golden League av ren revanschlust.

Hon är bara 27 år. Och nästa år det VM i Berlin.

Då kanske rätt sorts häckdjävul bor i hennes kropp igen.

Den amerikanska häckstjärnan Lolo Jones som vann den första semifinalen beklagade Sannas öde.

– Jag lider verkligen med henne. Jag har känt henne i åtta år och hon är en fantastisk person. Jag vet hur mycket hon har fått kämpa i år, säger Lolo Jones.

Amerikanskorna Damu Cherry (etta på 12,62), Dawn Harper, Bridgitte Foster-Hylton, Jamaica, och Sarah Claxton, Storbritannien, gick vidare till final.

Lolo Jones vann det första semifinalheatet överlägset. Med 12,43 putsade hon sitt eget världsårsbästa med två hundradelar. Delloreen Ennis-London, Jamaica, Priscilla Lopes-Schliep, Kanada, och Sally McLellan, Australien, gick också till final.

Däremot missade Josephine Onyia, Spanien, oväntat finalen med en femteplats. Hon har besegrat Sanna Kallur vid svenskans enda två lopp på distansen i år före OS.

7 April 2009  | Susanna och Jenny Kallur | 0 kommentar
Namn:
E-post:
Webbplats:
Kom ihåg mig?
Din kommentar:




12.000 webbutiker! | alltomklader.se
(c) 2011, nogg.se & Ida Kallur äger!                                             Skaffa en gratis hemsida