Av hela mitt hjärta
Startsidan Blogg Fotoalbum Gästbok
Debatt Om mig Logga in
Ti On To Fr
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<
Mars (2024)
>>


Jag vet ingenting.

Jag vet inte vad en blogg går ut på egentligen. Ska man skriva vad man gör på dagarna? Det är ju egentligen jävligt tråkigt. Man ska ju skriva oom allt och ingenting. Vad man tycker och tycker om saker. Men jag är så dålig på sånt. Jag vill vara duktig på att skriva. Men jag tror inte att jag egentligen har viljan. Därför blir det inte av. Jag tänker så mycket, men jag kan inte få ut det i ord. Typ som Promoe säger "Thinkings a headache". Jag önskar att jag kunde få ut mina känslor på något sätt. Jag har försökt skriva, men det kommer inget. Försökt skriva texter, men det kommer inga meningar, försökt teckna, det blir ingenting, ett par streck, sen slutar det med ett ihop skrynklat papper i papperskorgen. Musikalisk har jag aldrig varit, då menar jag med instrument, så jag kan inte få ut mina känslor genom musik. Jag har ingen direkt vän som jag kan berätta allt för, verkligen öppna mig. Visst, jag har Douglas, men jag tror aldrig att han riktigt kommer förstå mig. Han har ju aldrig gått egenom det jag har. Det har ingen. Bara jag, därför kommer ingen någonsin förstå. Det är väldigt påfrestande. Det är bara jag själv som kan ta mig egenom problemen. Jag är även en person som inte vill dela av mig med mina problem. Jag vill inte slänga över min skit på andra. Ska man tänka så? Fasten personerna säger att dom vill lyssna och hjälpa, så är jag inte villig att prata om det. Min mamma ser direkt på mig när det hänt något eller om jag deppig. Hon nämner alltid saker som hon undrar över, men jag stöter alltid bara bort henne. Jag vet ju att hon bara menar väl och vill hjälpa mig. Men jag kan inte öppna mig. Vad är det för fel på mig? Jag sårar min mamma gång på gång på gång. När jag är ledsen och gråter som vill hon krama mig, hålla om mig. Men jag kan inte krama tillbaka, armarna bara hänger ner för sidorna. Jag kan inte krama tillbaka. Varför? Jag vet inte. Ingen vet. Jag älskar min mamma något fruktansvärt. Utan henne hade inte jag funnits, hon är min största förebild. Varför kan jag inte krama henne? Jag har försökt, för många gånger. Försökt när jag är ledsen, när jag är glad. Det går inte. Ofta när hon kommer emot mig och vill krama mig stöter jag bara bort henne, sliter henne bort från min kropp. Vänder ryggen till och går där ifrån. Varför? Jag får så dåligt samvete. Jag antar att ingen kommer orka läsa detta, jag skiter i vilket. Jag måste skriva av mig. Försöka öppna mig, få ner mina känslor i bokstäver, ord, meningar och tillslut till en lång text. Jag tycker inte om någonting. Jag känner sån ilska inom mig, hat. Ett hat som växer sig större och större för varje minut som går. Jag har ingen naturlig förklaring till mitt hat. Det bara finns där, och har funnits där så länge jag kan minnas. Jag blir förbannad på folk som inte flyttar sig på stan, som bara går in i en. Jag blir förbannad på folk som skriker, vill bara vrida nacken av dom. Blir förbannad när jag får kritik, förbannad när jag får en kommentar. Förbannad på folk som påstår sig vara mina vänner, så fan heller! Det slutar alltid i en stor jävla besvikelse, och ilskan växer. Jag kan inte ta till mig någon längre. Jag stöter bort allt och alla. I grund och botten handlar det nog om osäkerhet och dåligt självförtroende. Jag vill inte att folk ska se den riktiga jag, den sjuka jag. Den deprimerade Linda som är rädd för allmänheten. Rädd varje gång jag vaknar, rädd för att jag ska må dåligt under dagen, rädd för att vara ensam. Jag är så märklig. Jag förstår mig inte ens på mig själv. Skulle någon fråga mig vad jag är mest rädd för i hela jävla världen. Så hade jag svarat ensamheten. Jag är så fruktansvärt rädd för att vara ensam, bli lämnad ensam, somna ensam, vakna ensam, åka buss ensam, äta ensam, vara i skolan ensam. Det finns inget mer skrämmande än ensamheten. Ändå väljer jag alltid att vara ensam. Jag sitter ensam hemma varje helg, åker hem ensam efter skolan, umgås aldrig med någon. Vill någon umgås, festa, se på film vad som helst, så säger jag nej. Min mamma ber mig umgås med folk, köper sprit till mig bara för att jag ska komma ut och umgås. Men jag vägrar. Jag är rädd för att vara ensam, och jag är rädd för att vara bland folk. Jag får panik av folk jag inte känner. Jag har få, men bra vänner. Jag vill inte ha fler vänner, det är bara så ytligt. Jag tror aldrig jag kommer hitta någon "bästa vän". Alla har sina brister som man blir besviken på gång på gång. Visst, ingen är perfekt. Jag är långt ifrån perfekt, jag är inte ens i närheten. Varför jämför jag då mig så mycket med andra? Vad är det jag söker? Vad vill jag finna? Innerst inne vill jag nog finna mig själv. Jag vet inte vem jag är, jag känner inte mig själv. Jag är så osäker, osäker på allt. Jag vill bara hitta mig själv, känna mig trygg och stabil med mig själv. Kommer jag någonsin lyckas? Vem vet. Inte jag. Jag vet inte ens varför jag sitter och skriver detta. Det kommer antagligen inte lösa ett jävla skit. Det känns bara bra för stunden, jag tömmer mig själv så jag kan somna utan miljoner tanker i skallen, men när jag vaknar kommer allt vara som vanligt, tankarna som ger mig huvudvärk. Finns det någon medicin som gör att man slutar tänka så mycket? Mina tankar ger mig problem, jag tänker så mycket att jag börjar fråga mig själv vad fan jag håller på med. Varför kan inte jag bara vara som alla andra? Leva ett normalt liv, som en normal tonåring? Varför blev jag just utvald att må som jag gör? Jag skriver inte det här för att jag vill att folk ska tycka synd om mig, jag vill inte heller att folk ska se mig som ett jävla psykfall. Det här är mitt liv, min vardag. Jag vill bara att folk ska förstå att alla inte har det lika lätt. Att man inte är ett psykfall bara för man har svackor. Svackor som gör att man inte orkar gå ur sängen, inte orkar äta, klä på sig, duscha. Visst, jag är deprimerad, jag har varit det i flera år. Jag lever i den depression, som i perioder är bättre, ibland sämre. Men jag tror inte många i min vänskapskrets vet om det. Jag målar upp någon typ av fasad som visar att jag är som alla andra. Jag vill inte att folk ska döma mig. Jag vill att folk ska se mig som en normal person. Innerst inne är det krig. Där är vi tillbaka till att jag inte öppnar mig, jag berättar inte för någon hur jag mår. Ingen vet, inte en jävel har en aning. Frågar någon hur jag mår svarar jag bra, aldrig i min vildaste fantasi att jag skulle svara "Nej idag är det kass som fan, känner mig som ett jävla vrak. Vill bara gå bakom huset & blåsa skallen av mig" Vad fan hade folk tänkt om mig då? Vill inte ens tänka tanken. Gud, jag vet inte när eller hur jag ska sluta skriva. Fingrarna bara rör sig snabbt över tangentbordet, som om jag vore en programerad robot. Blir rädd för mig själv. Jag minns inte ens vad jag har skrivit.
En sak jag verkligen skulle vilja kunna, är att visa kärlek till mina föräldrar, och till min syster. På senare tid har jag lättare för att skriva ett sms till min syster som lyder "Jag älskar dig" men jag skulle aldrig, aldrig någonsin kunna säga det direkt till henne. Varför har jag så svårt för det? Jag kan inte skriva puss i slutet av ett sms till min mamma eller pappa. Visst, jag har fruktansvärt svårt för att visa vad jag tycker och känner. Men jag har lättare för att göra det till min syster. Fasten jag älskar min mamma över allt annat, så sårara jag henne jämt. Får henne att gråta var och varannan dag. Varför är det så? Det är inte så det ska vara, det är inte så jag vill visa mina känslor. Mitt hat inom mig tillåter mig inte att visa känslor. Min pappa har alltid haft svårt att visa känslor, men han har faktiskt orsaker till varför det är så. Det har inte jag, så jag vill inte direkt säga att jag ärvt det av honom. Han har upplevt mycket under sin barndom som gjort att han har svårt för det där med kärlek. Jag kommer nog aldrig direkt höra honom säga till mig att han älskar mig, men jag vet innerst inne att han gör det. Och det är nog huvudsaken. Men jag då? Jag hade en jätte bra barndom. Varför är jag då som jag är idag? Jag har blivit så sviken och sårad så många gånger i mitt liv. Kan det vara därför? Är det en vettig förklaring? Jag hoppas det. Jag har ett mål, som jag hoppas kunna uppfylla inom snar framtid. Jag ska krama min mamma. Jag vill, vill så fruktansvärt gärna, men jag kan inte. Men jag ska försöka. Jag ska verkligen det. Jag måste även lära mig att inte vara så naiv. Jag litar för lätt på folk, och det slutar alltid i besvikelse. Jag tror gott om alla. Det är inte bra, man måste kunna tveka på folk. Annars kan det skapa problem för en själv. Jag har redan råkat ut för det. Och vill inte göra det igen. Jag vill och måste även lära mig att inte bli så förbannad lätt. Herregud alla har dåliga dagar, jag om nån vet ju det. Jag får panik om någon inte svarar på ett viktigt sms. Vill bara mörda människan. Nej för fan, nu måste jag sluta skriva. En sak som är väldigt bra iallafall, det är att jag inte kan minnas när jag senast mådde så bra som jag gör idag. Jag har gått igenom ett fruktansvärt jobbigt halvår, som jag nu äntligen börjat komma ur. Jag ler mer, jag pratar med folk. Jag har viljan att gå till skolan och göra mitt bästa. Jag vet inte vem jag tackar, men jag är så fruktansvärt tacksam. Det är nog egentligen mig själv jag ska tacka. Jag är som min egna psykolog. Eftersom jag aldrig pratar med någon om hur jag mår, men ändå kommer ur de djupaste hålen på egenhand. Så är det nog mig själv jag ska tacka. Så... tack. Tack för att jag får må så bra som jag gör just nu. Och jag hoppas det får hålla i sig. Jävligt länge. Jag orkar inga mer motgångar nu. Då går jag under. Jag börjar se det ljusa i livet. Livet är för kort för att slösas bort. Ett ordspråk som jag verkligen älskar, ska jag börja leva efter. "Live everyday, as if it were your last, because one of theese days, it will be" Ta dagen som den kommer, gör det bästa av situationen. Gör saker som får dig att må bra. Det behöver inte vara något stort. Gör bara något som får dig glad. Det kan göra en hel dag. Jag måste börja leva, jag slösar bort mitt liv i onödiga tankar. Nu ska det bli ändring på det. Jag mår helt okej, men jag ska må bättre! Jag är värd det, efter allt jag gått igenom, kämpat emot. Så är jag värd det bästa. Nu ska jag börja leva. Och jag ska börja med att vila ut min kropp genom att sova. Jag antar att det kommer komma mer inlägg i stil med detta. För jag har så jävla, JÄVLA mycket mer att få ut. Detta var bara en början, goodnight.
17 Maj 2009  | Everything! | 2 kommentarer
Ja det vet jag hjärtat <3
Skrivet av Linda den 17 Maj 2009 16:38
Du vet om att jag finns här va? <3

Webbplats: http://JessicaC.blogg.se
Skrivet av Jessica den 17 Maj 2009 11:03
Namn:
E-post:
Webbplats:
Kom ihåg mig?
Din kommentar:
vilken färg har solen: (för att lura spam robotar)




hittabutik.se - 12.000 webbutiker! | ehandelstips.se - allt om ehandel
(c) 2011, nogg.se & Tiffany Falkiish                                             Skaffa en gratis hemsida