Startsidan Blogg Fotoalbum Gästbok Om mig Videoklipp Logga in
Ti On To Fr
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<
April (2024)
>>


Galet...

Har upplevt mycket galna saker på sistone.
Både bra och dåligt galet.

Alla har väl sin uppfattning om vad "galen"/"galet" är...men för mig har det en särskild betydelse.
Galet (eller vansinnigt som jag ibland också säger) enligt min definition betyder typ att något är så konstigt så att det blir overkligt och man kan inte greppa det riktigt. Nästan som att sinnet stöter bort tanken om det konstiga innan det ens hunnit tränga in. Det är helt enkelt ofattbart.
Sen kan det vara positivt galet, eller negativt galet. Eller både ock på samma gång så man inte vet vad man ska tänka om det.
Galet för mig är också ironi. En speciell sorts ironi.
Men mest ironi om världen. Eller universell ironi.

Galet, helt galet, var det också när min mattelärare från gymnasiet stötte järnet på mig när jag var ute sist. Det var galet, på gränsen till vansinne.
Det kändes lite som att ens pappa stötte på en.
Det, kan man säga, kändes en aning konstigt och obekvämt.
Även om jag tycker väldigt mycket om honom som person, så kändes det inte helt bra. Förlåt L, men jag tyckte verkligen du gick över gränsen.

Jag älskar ju "galen" humor. Galen humor för mig är humor som inte har nån särskild poäng eller mening. Typ den humorn som Robert Gustavsson kör med, och Henrik Schyffert. Eller gänget i "Kvarteret Skatan". Eller Monty Python. Det är bara helt sjuk, galen, "till synes" meningslös humor.
Och det är det som är så jäkla bra. Det är så humor ska vara, enligt min smak.
Också parodier. Jag älskar när komiker gör parodier på folk, eller filmer som är parodier. Att driva med saker och ting. Ironi och satir.
Det är det bästa.
Världen är så jäkla sjuk ändå...så man kan lika gärna driva med allting.

Dom flesta kan säkert hålla med om att världen är galen. Och att världen är galen är ju för att människor är galna. Då menar jag inte "korrekt" galna, som typ schizofrena eller mano-depressiva och annat, utan att många människor helt enkelt saknar vetskap och kunskap om hur man behandlar andra, och inte verkar veta eller vilja veta vad empati och medmänsklighet är. Och därför beter sig som idioter och trampar på och slår på människor omkring sig, som att andra inte skulle har något värde alls.
Det kallar jag galenskap...och vansinne.

Någon person som jag beundrar är konstnären Salvador Dali. Han gjorde sin karriär på att göra surrealistiska målningar.
Där kan man snacka om någon som var galen. Man behöver bara titta på hans tavlor, så fattar man. Många av dom målningarna som han gjorde som han är mest känd för, det är riktig galenskap det.
Mycket av det är som hämtat ur mardrömmar. Vilket jag kan relatera mycket till, eftersom jag nästan har mardrömmar varje natt av olika slag (Stephen King släng dig i väggen, säger jag bara), så känner jag igen mig i hans tavlor.

Sen finns det för mig "dåligt" galet. När något är så sjukt hemskt eller konstigt, att det blir galet, helt vansinnigt.
Konstiga saker, som ger en "dåliga vibbar" eller jobbiga känslor, kan vara helt galna enligt mig.
Hemska saker, som att människor man älskar dör eller råkar ut för andra hemska saker, är också helt galet. Men då är det så galet att det svindlar för en och man blir som förlamad och uppslukad av sorg eller ilska eller chock eller annat.
Om man till exempel tänker på att någon man älskar har dött, så är ju det helt galet. Galet på det sättet att det inte under några omständigheter går att förstå att den personen är borta, för alltid. Eller själva döden i sig...vad är det?
Är det helt slut, inget mer, när man dör? Eller är det inte det? Finns det en "plats" man kommer till efter döden?
Och är döden verkligen döden? Där man hamnar efteråt, kanske är det det som är livet...det riktiga livet?
Och att detta på någon sätt är döden? Eller för-livet? Livet före livet?
(Blir jag för flummig nu?)
Detta är för mig galet. Negativt galet för att man förlorar någon man älskar...och positivt galet att det kanske finns en "plats" efter döden.
För hur galet, enligt oss människor där majoriteten iallafall inte verkar tro på något efteråt, skulle inte det vara?

Jag håller själv på att bli galen känns det som, för alla tankar som snurrar i mitt huvud jämt och ständigt.
Det är som att fråga sig själv: Hur stort är universum? Finns det ett slut, eller är det oändligt? Och hur kan något vara oändligt? Och om det finns ett slut, hur ser det ut då? Vad fanns innan universum" föddes"? Ett ingenting? Och hur ser ingenting ut? Kan något vara ingenting? Och hur kan något som varit ingenting, bli någonting?
(Nu måste jag lägga in mig själv på psyket snart, känner jag?)

Är det bara jag som tänker och funderar på sådana här saker hela tiden, eller gör dom flesta det?
Nåja...jag ska väl sluta flumma nu. Innan männen i dom vita rockarna kommer och hämtar mig. =)

Skriv gärna till mig och dela med er av era egna funderingar.


"I´m pushing an elephant up the stairs.
I´m tossing up punchlines that were never there.
Over my shoulder a piano falls,
crashing to the ground.

I´m breaking through,
I´m bending spoons,
I´m keeping flowers in full bloom.
I´m looking for answers from the great beyond."

(Ur låten "The Great Beyond" av R.E.M)



       
23 Maj 2009  | Lite allt möjligt | 0 kommentar
Namn:
E-post:
Webbplats:
Kom ihåg mig?
Din kommentar:
vilken färg har solen: (för att lura spam robotar)




hittabutik.se - 12.000 webbutiker! | ehandelstips.se - allt om ehandel
(c) 2011, nogg.se & Angelica Börgesson                                             Skaffa en gratis hemsida