Linda från Wik med fleras hemsida
Startsidan Blogg Fotoalbum Gästbok
Debatt Videoklipp Logga in
Ti On To Fr
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<
Mars (2024)
>>


Majbjörn berättar sagor

Jag släpper fram Majbjörn för att berätta en saga.
/Linda

Någon annan

Det var en vanlig dag, eller inte en helt vanligt dag skulle det visa sig. Men hur som helst, han vaknade denna dag och märkte att han hade försovit sig. Med en trots morgontrötthet förvånansvärt hög hastighet klädde han på sig kläderna och gurglade lite munskölj och ropade hej då till sin höggravida hustru för att sedan kasta sig på cykeln. Han gav sig inte tid att se sig i spegeln för att se om håret låg bra. Han han gjort detta hade han nog stannat hemma denna dag. Väl framme vid kontoret slog han portkoden och galopperade upp för trapporna till sin arbetsplats där han loggade in för att inte missa dyrbar tid. För att inte somna vid datorn hämtade han extra starkt kaffe vid kaffemaskinen innan han traskade vidare mot arbetsplatsen igen. På halva vägen mötte han sin chef. Chefen tittade förvånat på honom och rynkade ögonbrynen.
- Vad gör du här, sa chefen.
- Va, sa mannen. Jag jobbar. Hur så?
- Jag har anställt alla här, sa chefen och dig har jag aldrig sett här förut.
- Jag har varit här i tio år snart, sa han lite surt.
- Jag känner inte igen dig, så stort är faktiskt inte förtaget vi är ju bara trettio som jobbar här. Eller jo, jag känner igen dig. Du ser ju ut som den där som brukar vara med i alla polisfilmer på TV. Den där... vad heter han... Marcus Perstorp.
Marcus Perstorp?! mannen visste inte vad han skulle säga. Den enda likheten med honom och Marcus Perstorp var att de båda var män och där slutade likheten och skillnaderna tog vid. I och för sig hade han så sent som igår önskat att han såg ut som just Marcus Perstorp men att han skulle se ut som honom det var bara för mycket. Chefen fortsatte:
- Bara för att du ser ut som skådespelaren Marcus Perstorp innebär det att du får gå in överallt och göra research, vi har sekretessmaterial här som du absolut inte får se.
- Men jag jobbar ju här... jag...
- Vart skulle du jobba om jag får fråga? Kan du visa mig din så kallade arbetsplats?
Mannen nickade och ledde chefen mot den arbetsplats där han suttit i nästan 10 år.
- Det här är Johan Svenssons arbetsplats, sa chefen.
- Jag är Johan Svensson.
- Skulle du vara Johan Svensson, sa chefen. Ni är ju inte ett dugg lika. Nej, det där går jag inte på. Jag såg Johan så sent som igår och då så han inte ut som du. Nu går du härifrån innan jag ringer polisen.
Mannen som hette Johan Svensson lämnade kontoret och stämplade inte ut för dagen. ”Om chefen är så dum att han tror att jag inte är jag, ja då får han skylla sig själv” resonerade han och tittade som hastigast in genom ett fönster. Han såg sin spegelbild. Men det var något som inte stämde. Han visste att han såg sin spegelbild men samtidigt var det inte sig själv han såg. Marcus Perstorp tittade på honom med förvånad min. Johan Svensson drog fingrarna genom ett hår som visade sig vara blont och inte brunt. Han såg ett par ögon som var blå och inte bruna. Långsamt drog han fingret över de utstickande kindbenen och runt den kantiga hakan. Förundrat kände han på den täta skäggstubb som han själv aldrig haft. Det var första gången han hade sett så maskulin ut. Han hade tidigare retat sig på de mjuka kinderna den fläckvisa skäggstubben och den mjukt rundade hakan. ”Det här kan inte vara sant” tänkte han för sig själv. Han visste inte vad han skulle göra nu. Visserligen var det skönt att ha en ledig dag men han vågade inte åka hem till sin höggravida hustru. Hon kunde ju få en chock om hon såg en främmande man i sitt hus. En man som barn hennes makes kläder och hade hennes makes längd och vikt men ett ansikte och ett hår som tillhörde någon annan. Han satte sig på cykeln och trampade iväg på cykeln för att åtminstone köpa lite frukost. Han ställde cykeln utanför affären där de brukade handla och klev in i butiken. Alla människor som såg honom stirrade på honom med stora ögon. En del låtsades inte om att de inte såg honom men han såg hur de viskade till varandra. Han rafsade ner lite yoghurt och frukt i en korg och gick mot kassan. Efter ett tag märkte han att någon hängde efter honom och denna någon var en kvinna:
- Du, sa hon, kan jag inte få en autograf. Till min dotter alltså. Hon är en stor beundrare av dig och dina filmer.
- Jag har inte gjort några filmer, försökte han.
- Äh, försök inte. Det vet jag väl att du har gjort.
Hon höll upp en DVD-film framför ögonen på honom.
- Här har du beviset, sa hon, det är ju du på filmen eller hur.
Han tittade på det så kallade beviset och han såg att han var skrämmande lik mannen på omslaget. I några sekunder funderade han på om han skulle springa iväg, försöka förklara eller skriva autograf. Han valde det senare alternativet och skrev autografen på ett block som hon höll fram. Sedan gick han snabbt mot kassan för att betala. Mannen i kassan sa:
- När vi har så fint besök som Marcus Perstorp så behöver är det klart att han ska ha rabatt.
Mannen som inte var Marcus Perstorp utan Johan Svensson försökte säga att han gärna betalade fullpris men mannen i kassan gav inte med sig. Med 20% rabatt lämnade Johan Svensson affären och satte sig i parken för att äta maten. Han åt med huvudet nedböjt för att slippa få mer kommentarer. Och kommentarerna slapp han faktiskt. Resten av dagen höll han sig gömd i en närliggande skog. Han ringde sin höggravida fru och berättade att han blev tvungen att jobba över och att hon inte behövde sitta uppe och vänta på honom. När han trodde att hon hade somnat cyklade han hem och smög in i huset för att inte väcka henne. Han kröp ner i sängen och la sig med ansiktet vänt mot väggen. Hon vaknade inte. Nästa morgon klev han upp före henne för att se om mardrömmen var sann. Med stor skräck gick han upp och tittade sig i spegeln men hans hår var mörkt. Hans ögon bruna. Hans kinder runda och hakan mjuk. I ansiktet fanns hans fläckvisa skäggstubb. Det var som om en sten släppte från hans bröst. Aldrig hade han känt sig så lycklig. Aldrig hade han känt sig så glad över att få se ut som sig själv. Aldrig någonsin mer skulle han tycka att han inte dög som han var.

/Majbjörn och Linda
1 Juni 2009  | vänner | 0 kommentar
Namn:
E-post:
Webbplats:
Kom ihåg mig?
Din kommentar:
vilken färg har solen: (för att lura spam robotar)




hittabutik.se - 12.000 webbutiker! | ehandelstips.se - allt om ehandel
(c) 2011, nogg.se & Linda s                                             Skaffa en gratis hemsida