Idag funderade jag på att jag skulle känna mig så fattig utan mina sinnen.

Ja det låter kanske lite flummigt, men när jag gick där med två hästar i varsitt grimskaft och kände doften av syren och gräs lyssnandes på hovtrampet. Då spreds en härlig känsla i mig.

Ifrån en annan hage hördes fåren bräka fram sin melodi. I stämmor sjöng getterna.

I lugn och ro bar jag sen fram hinder till morgondagens löshoppning och lyssnade bara på tystnaden som då och då bröts av fågelkvitter.
Att därefter gå upp till Majsan och Bee Bop och då få höra ett underbart slurpande ljud från den diande fölungen som ett avslut på naturens symfoni. Ja då kan man väl inte känna annat än tacksamhet?

Poetiskt, eller hur.

Nu sitter jag här hemma i lägenheten i stan och hör Kevin Borg skråla nerifrån trädgårdsföreningen.
Jag hör grannarna prata och det tjuter i rören.
I badrummet står Danne med rakapparaten.
Från datorn bussar fläkten.
Då och då kommer någon i trappuppgången, kanske är det nån som går med inlines på fötterna så det riktigt ekar och dånar.  
På tv:n går "Grannfejden" i bakgrunden. Där äter de morotskaka och bråkar om hundskit och hundskall.
Nu ska jag gå och lägga mig... inväntandes en kavalkad av snarkningar (Danne) och "kli i öron trumman" (Zmilla)

Ja det är då man börjar undra om man är sinnesrik eller sinnessjuk?

Imorgon får öronen avnjuta en härlig studentsång från ett helt gäng glada studenter.

Jo det jag känner är tacksamhet.

Inte bara för mina sinnen, utan även för de där gula öronpropparna som ligger på mitt nattduksbord.

God natt, och sov gott!