Trött, trött, trött... inte trodde jag att jag skulle bli så trött de sista veckorna.

Magbild i v.33

Jag har lovat mig att vara snäll mot mig själv och inte pressa mig för hårt, utan ta allt i min takt. Det känns riktigt tråkigt i många fall, men jag är samtidigt glad att jag har kommit till den punkten att acceptera läget.

Jag vill ju göra så mycket!

Jag har väldigt lätt för att få förvärkar, även om jag inte gör något speciellt tungt eller så. Det räcker att jag sitter för länge i en och samma ställning, eller att jag skrattar "för mycket"... Då molar det ordentligt i mage och rygg och de värken kan gå ner i benen mot knäna... Hur skumt som helst!

Värken går inte bort lika fort som innan, men det finns vissa knep! Värme i form av vetekudde eller ett varmt bad. Vila, om man hittar en okej ställning, fungerar också!

Bebisen lever rövare i magen och ibland (ofta!!!) kommer den åt min blåsa och trycker på ordentligt. Eller, så kommer bebis åt någon annan nerv med huvudet i bäckenet, -och det gör riktigt ont! Huvudet har legat neråt sedan vecka 28, och nu är det bara lite ruckbart, nästan fixerat.

Cinnamon och magen i v.32

Att kunna andas djupt är en lycka! Jag längtar tills att jag kan dra ett riktigt djupt och befriande andetag!

Martin ser riktigt förskräckt ut många gånger, och undrar om det kanske är dags? Men än så länge har värkarna inte förvärrats, utan håller sig på samma nivå.

Men snart kommer belöningen! Vi längtar så!