Startsidan Blogg Fotoalbum Gästbok Om mig Videoklipp Logga in
Ti On To Fr
1
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
28
29
30
31
<<
Mars (2024)
>>


Whatever...

Har en dålig period nu. Väldigt dålig.
Mycket huvudvärk...men också mycket ångest.
Ångesten river runt inom mig, som en boll av taggtråd.
Den snurrar och snurrar runt där inne och sliter sönder mig.

I övrigt känner jag inte mycket.
Har en avsaknad av känslor. Är ganska likgiltig när det gäller känslor.
Jag är inte känslokall, men jag har "stängt av" mig själv.
Jag känner naturligtvis den självklara kärleken till mina nära och kära (familj, vänner), men kan inte känna kärlek eller så i övrigt.

Jag kan verka ganska hård och likgiltig ibland. Jag är inte det. Jag kan bara inte ta in för mycket av saker och ting. Jag har, både p.g.a mediciner som "dämpar" känslor, och "försvarsmekanismer" i mitt psyke, stängt av mina känslor.
Jag har under hela mitt liv känt så mycket oro, så mycket rädsla, så mycket smärta, så mycket sorg och så mycket ångest. Så mycket att jag orkar inte känna mer. Kan inte helt enkelt. För det kommer ta död på mig.
När man har känt för mycket, verkligen känt för mycket, så mycket jobbiga känslor under så lång tid, är det enda sättet att hantera det för att inte tappa förståndet eller dö, att stänga av. Det kanske inte är så för alla, men det är så för många, och särskilt för mig.
Om jag skulle tillåta mig själv att börja känna igen, så skulle jag till slut hamna på psyket, för jag skulle inte orka. Och det är inget skämt.

Många människor, antingen som inte förstår vad riktig ångest och riktigt lidande innebär, eller människor som inte kommit till den punkten än då man fått nog på riktigt, kan inte förstå att man inte vill känna. Att känna är ju en del av livet, det är ju det som är livet.
För dom flesta av er, ja.
Men tro mig...det är härligt att inte känna när man lidit så fruktansvärt känslomässigt.
Tänk er att när ni dör, så kommer ni till helvetet. Jag menar inte att ni skulle vara dåliga människor, utan bara för exemplets skull.
Så befinner ni er där i vad som känns som en evighet, och lider mer än ni trodde det var möjligt att man kunde göra, och så blir ni plötsligt förflyttade till himlen.
Och när ni kommer dit, så upplever ni en sådan oerhörd frid, ett lugn och en stillhet som är så ljuvligt att ni bara vill gråta.
Så kan man säga att det är för mig. Att känna så mycket hemska känslor i så många år, det var helvetet. Och att då sluta känna, att vara "avstängd", är som att komma till himlen.
Det är lugnt och stilla och fridfullt. Allt det jag aldrig upplevt.
Kan ni förstå lite bättre nu...?

Jag begär inte att alla ska förstå. Dom flesta kan inte det.
Men många kan det. Dom som har upplevt liknande själv.
Men man kan bara komma dit jag är nu om man har fått nog. Verkligen fått nog. På riktigt. Att det är bara två alternativ som gäller: att inte känna, eller känna och då bli inlagd eller dö .p.g.a det.
Så är det.
Jag är ledsen, men jag är bara ärlig.

Att jag har stängt av mina känslor, gör då naturligtvis också att jag inte är kapabel att bli kär i någon, kille eller tjej, eller älska någon och ha ett förhållande med.
Jag kan tycka om någon, men jag kan inte bli kär.
Och det är väl lika bra det...?
För vem fan vill ha ett förhållande och älska någon som mig ändå? Någon som mår så dåligt?
Ingen, skulle jag tro. Och det är jag mycket medveten om.
Det är också därför jag håller inne med mina känslor och inte tillåter mig att bli kär i någon, för jag kommer iallafall att bli lämnad till slut av någon som inte orkar.
Någon som inte är stark nog för att kunna vara en styrka för mig och stötta mig, och beskydda mig och vara min klippa i livet.
No one have the guts to do that!
Jag har i hela mitt liv fått ta hand om andra och ta ansvar för andra, beskydda andra och stötta andra, att älska andra så att hjärtat brast många gånger om.
När ska någon göra detsamma för mig...?!
Jag tror inte att det finns någon därute, man eller kvinna, som är beredd att älska mig så mycket att dom vill ta hand om mig, stötta mig och beskydda mig och leva sitt liv med mig trots att dom själva kan bli "drabbade".
"Drabbade" av min depression, "nerdragna" av mig så att dom själva mår dåligt, som jag fått höra av några personer.
Det finns ingen därute som är beredd att göra det, ingen som är stark nog eller är bra nog person, som kan göra det.
Så mycket har jag fattat.
Men är inte jag värd det...? Är inte jag värd att älskas som den människa jag är, hellre än att ses som nån "olycksfågel" man inte vill ska "drabba" ens liv?

Alla människor mår dåligt i perioder, på ett eller annat sätt, av olika orsaker.
Om dom mår dåligt, då ska man förstå det och acceptera det och ta hänsyn till det. Men när jag mår dåligt, då kan vissa dra sig undan, backa undan från mig, tycka att "henne kan man ju inte vara med" för "då kan ju jag må dåligt själv", och "henne orkar vi inte med".
Är inte jag värd att vara med, att älskas ändå?
Men jag får ständigt påminna mig själv att inte bli kär i någon, för att när den personen får veta, förr eller senare måste ju det ske, om mitt liv och hur det har påverkat mig och får mig att må, då kommer den personen backa undan från mig.
Det vet jag, har varit med om det förr.
Min erfarenhet är att om man mår väldigt dåligt, då är man inte lika mycket värd som en människa som mår bra. Man ses som en belastning, och som någon som kan "smitta" andra med sin "deppighet". Som om man var pestsmittad eller något.
Och kom fan inte och säg att det inte är så, för det är precis så det är.
Har upplevt det tillräckligt många gånger för att fatta att det är så det är.
Detta gäller inte mina vänner jag har, utan potentiella "kärlekspartners".
Finns det ingen med stake nog att kunna se mig för den jag är som människa, istället för "mina problem", och vilja ha mig för den jag är?
Om jag visste att det fanns det, att det var möjligt, skulle jag kanske kunna må bättre och kunna ta mig upp.
Men jag vet hur det är...jag lever i den krassa verkligheten där många människor bara verkar tänka på sig själva.
Har några såna i min släkt, bland annat.

Många är rädda för saker som är "allvarliga" och vill helst inte prata om det, eller kännas vid det. Allt ska vara så glatt och käckt och skämtsamt hela tiden.
Börjar man prata om "allvarliga saker", då kan många genast känna sig obekväma och undra varför man "förstör stämningen" med det, när man kan prata om "glada, käcka, trevliga saker" istället.
Det stör jag mig på något så fruktansvärt...!
Rättare sagt...jag avskyr det.
Då kan man snacka om att tappar lusten totalt för den personen, det är något så avtändande för mig på olika sätt, att jag tappar lusten helt att umgås med personen.
Visst, alla är olika...men livet är inte glatt och käckt och fantastiskt hela tiden.
Man måste kunna prata om allvarliga saker också, och visa att man kan vara allvarlig utan att det ska kännas obekvämt. annars lever man inte i verkligheten. Då har man skapat sig nån fantasiverklighet där allt är glatt och käckt och skämtsamt hela tiden, utan "allvarliga, obekväma saker".

Och jag tänker aldrig mer, aldrig mer, låta andra personer ha kontroll över mina känslor. Det har hänt för många gånger. Mina känslor är mina, jag äger dom och jag bestämmer vad jag ska känna och hur jag ska känna. Ingen annan.
Om någon sårar mig eller beter sig illa mot mig, och jag blir arg och ledsen över det, då har jag låtit den personen få kontroll över mina känslor, och dom har på så sätt styrt mitt sätt att känna.
Då ger jag över makten över mitt liv till den personen.
Det har hänt fler gånger än jag kan räkna.
Men det kommer inte hända igen.
Jag har lärt mig att kunna styra mina känslor hur jag vill.
Det har jag fått lära mig den hårda vägen.
Om jag skulle ha ett förhållande med någon, och den personen sårar mig eller dumpar mig, då kan jag styra det så att mina känslor vägrar att bli påverkade av det. Jag kan tycka att, visst det var synd, eller det var tråkigt, men mer än så känner jag inte.
För om jag gör det, då har jag låtit den personen kontrollera hur jag känner.
Och den personen vet det och kan njuta av den makten att kunna såra mig och få mig att må dåligt om han/hon vill.
Och det vägrar jag!
Aldrig mer!
Det är mina känslor och JAG bestämmer vad jag ska känna och hur jag ska känna!

Ni tycker säkert att jag babblar i nattmössa och tycker att jag inte är riktigt klok.
Men då får ni tycka det då.
Det spelar mig ingen roll.
I don´t give a fuck!

Nu kanske många, och då menar jag främst dom jag känner, som blir väldigt ledsna, oroade och bekymrade av detta jag skriver.
Men då får ni bli det då.
Jag vet att ni bara bryr er om mig och vill mitt bästa...men jag måste vara ärlig.
Jag kan inte låtsas mer, låtsas att det inte är så när det är så.
Det orkar jag inte. Jag orkar inte vara annat än ärlig nu.
Orkar inte hålla uppe skenet mer.
Så är det...

Men jag uppskattar jättemycket ni som finns där för mig, ni nära mig, mina vänner och min familj. =)
Utan er, skulle jag inte finnas alls.
Och det menar jag bokstavligen.

Jag älskar min styvpappa, mina systrar, mina bröder, min morfar och naturligtvis mina vänner (både er jag känner väl och er jag börjat lära känna).
Den kärleken kommer aldrig stängas av. =)

Om någon vill säga nåt om detta, skriv gärna en kommentar.
Om inte...det gör inget.

Kram på er!

       
13 Augusti 2009  | Lite allt möjligt | 1 kommentar
Grymt bra skrivet.. Känner igen mig i väldigt mkt.. Själv stänger jag av mina känslor genom att käka imovan (benzo, insomningstablett) dagtid... Gör mig helt känslolös.. Tragiskt men sant.. Men det är som du skriver har man upplevt mkt negativt så måste man stänga av känslomässigt för sin egen överlevnads skull...
Skrivet av Nevermind den 10 Januari 2010 04:34
Namn:
E-post:
Webbplats:
Kom ihåg mig?
Din kommentar:
vilken färg har solen: (för att lura spam robotar)




hittabutik.se - 12.000 webbutiker! | ehandelstips.se - allt om ehandel
(c) 2011, nogg.se & Angelica Börgesson                                             Skaffa en gratis hemsida