Jag kände att det var dags att uppdatera bloggen eftersom rubriken på förra blogginlägget känns ganska långt borta. :) Nävars.. men ändå.

Igår vaknade jag upp med en känsla i kroppen, vad var det? Utvilad, pigg och inte ett spår av festligheter i kroppen. Det enda jag hade i bagaget denna morgon var en lugn hemmakväll med filmmys och god mat.

Åhh jag mår så bra!

Redan här borde jag anat ugglor i mossen.

 
För varje gång jag tänker såhär så händer nåt tråkigt.

Jag trampar snett och trasar sönder lårmuskeln, trillar i skidliften, blir översprungen av en häst, får bagageluckan i huvudet, eller så blir jag matförgiftad...
You name it.

Jag gick upp och åt en riktigt rejäl frukost med fil, kaffe och smörgås.

Ja. Oh så bra jag mår, tänkte jag här igen. Vilken härlig morgon! Tänk på de stackarna som var ute och festade igår.
Vilken ångest de vaknar upp med idag, huvudvärk, minnesluckor och en jätteäcklig andedräkt.

Men inte jag!

Åker sedan och hämtar Linda för vi ska ut till unghästarna och göra samma sak som förra gången. Rida/Leda ut hästarna och sen ta ner dom på banan för att rida.

Ja det gjorde vi, jag red Kastors i skogen och Linda ledde Liberija.

Sen gick vi ner till banan och jag red Kastors i lite trav o galopp och Linda longerade.

Sen släppte jag K i närliggande hage och han ställde sig precis utanför ridbanan och började beta. Lugnt och fint.

Ja då kan jag ju sitta upp på Liberija i lugn och ro tänkte jag.

Linda kastade upp mig och hon var kanske lite extra spänd idag. kanske för att det inte var precis som det brukade idag..

Unghästar kan ju bli känsliga för det så vi tog det lugnt. Linda ledde mig ett varv och sen bad jag henne att idag ta ut mig på linan först innan hon släppte mig. Ja det var nog tur att hon också höll i.

Travade ett halvt varv och precis när hon är påväg ifrån Kastors och får syn på en harv som ligger i gräset utanför så flyger hon i luften. Inga konstigheter. Hon är unghäst och inte så van vid ridbanan. Hon har aldrig gjort ett enda bus innan och det måste man faktiskt få göra när man är unghäst ibland. :)

Jag kände iallafall att jag inte kunde sitta kvar i bocksprånget längre så jag släppte stigbyglarna redo att hoppa av och göra en någorlunda snygg landning kanske.. det som var olyckligt var att hon råkade knocka mig i ansiktet över pannan och näsan vid det tillfället. Så jag flög av istället. Landade på knäna och handflatorna och riktigt hörde hur det brakade till i korsryggen och i nacken. Typiskt.

Yrslig sätter jag mig sedan på en sten utanför banan och känner blodet strila ut genom näsan.

Okej. Där förfinade jag storyn lite.

Det kom slemigt blodigt snor i floder i ärlighetens namn. När jag sitter där och känner efter om något är brutet mer än näsan kommer Gnäggets granne ner.

Han såg att jag hade trillat av och skulle komma ner och kolla till mig.

Jag kommer ihåg att han sa:

-Du måste åka till akuten.

- Du kan ha en spricka i skallen eller någonannastans.

- Du får inte köra bil.  

- Du kan ha hjärnskakning.

- Du kommer få en kroknäsa.

- Min dotter hade en shettis som hon trillade av 87 gånger.

Gå en kurs i pedagogik?  

.. men han menade ju faktiskt bara att vara snäll.

Det sa pappa sen när jag förklarade vad han sagt.

Ja pappa han är ju också man så han kunde ju tyda snäll-koden i det där uttalandet.

Vad var det nu igen?  

Ja just det; Att jag kanske hade en spricka i skallen ( kanske jag ska bli invalid för livet?) och att jag skulle se ut som Mike Tyson resten av livet. Just det. Jättesnällt.  

Efter det skjutsade Linda mig till akuten. Där la dom mig i en korridor ihop med en kille som hade ett stort sår på ögat och en tjej som trodde hon hade fått missfall.

Sköterskan tog fram en nackkrage.

I den nackkragen fick jag panik efter 15 minuter. Då hade jag inte en aning hur länge jag skulle behöva ha den på mig...

Efter ett tag sa jag till Linda att åka hem. Inte skulle hon också förstöra en hel dag på sjukhuset. Jag hade ändå sådan huvudvärk så jag kunde inte prata. Bara ligga med jackan över huvudet (eftersom det var så ljust) Kanske inte så där jätterolig att umgås med.  

Så Linda åkte hem.

På akuten var det mycket folk. På en halvtimme kom det nio ambulanser och alla läkare var upptagna. Jag kom in vid halv ett och vid 15.00 kom en sköterska fram och sa att det skulle dröja en och en halv timme till då läkaren var tvungen att operera. Då började jag gråta. EN OCH EN HALV TIMME. Det är ju som en hel biofilm. Det är ju jättelångt!
Det jag inte visste då var att en och en halv timme. Det är KORT. Tillochmed bara en fjärt i vinden. Alltså INGENTING är en och en halv timme.

Tänkte iallafall att det var mer synd om de stackarna som skulle opereras.

Men ändå.

Jag låg där själv i en korridor i skitiga kläder, i en nackkrage som tvingade mig att hålla huvudet som en jävla idiot, med en jacka över huvudet så jag undkom ljuset och jag fick inte äta något. Jag var redan här jättehungrig. Tillråga på allt så satt killen med det trasiga ögat bredvid och berättade ingående för hans familj hur det kändes och hur mycket blod det hade kommit.  

Bläää..

När jag började gråta så körde en jättesnäll kille in mig i ett eget rum, där släckte han ner och la en filt över mig. Jag fick också två värktabletter.

Åh, min hjälte.

Jag låg där som en prinsessa på sjukhussängen.  

(Ja om du bortser från att halva sandbanan fanns på mina ridbyxor, håret stod rakt upp eftersom jag hade kragen som pajade frisyren helt, jag hade tjutit så ögonen var rödsprängda och just det.. den krokiga näsan får vi inte glömma)

Bredvid mig la hjälten en röd knapp. Om det var något. Vad som helst så skulle jag bara ringa på knappen.

När klockan blev 17.30 övervägde jag att ringa på klockan bara för att ha någon att prata med. Kanske kunde han massera mina fötter litegrann??

Nä, så kanske dom inte jobbar här på akuten... kanske dom prioriterar att ta hand om de som är döende.

Åh, om det bara fanns nåt man kunde göra. Finns det inga tidningar ens en gång, ingen tv.. jacuzzi???

Nä inget.

Sen kom Danne.

Då blev det roligare. 
Det första han sa var. Vill du inte ha en tidning.

Va finns det tidningar???

Ja det ligger ju precis här.

Det hade ju inte jag sett eftersom jag inte kunde vrida huvudet i den där helveteskragen jag hade på mig.

Äh, vem behöver tidningar när man kan räkna hur många hål det finns i gallret till fläktuttaget i taket, tänkte jag.  

900 hål var det. Jag kontrollräknade.

47 gånger.

Klockan blev 19.00 Danne åkte hem och kollade till Zmilla och hämtade andra kläder.

Vid det här laget hade jag inte ätit på 10 timmar. Då ringde jag på knappen.

Min hjälte kom in.

Han skulle fråga läkaren om jag inte fick äta något eftersom hans prinsessa i rum 4 mådde sååå illa av hunger.

Jag såg framför mig hur han gick in i operationssalen och frågade läkaren som höll på att rädda ett liv. Kanske hon höll ett hjärta i handen när hon svarade:

- Ge prinsessan i rum 4 något att äta. NU!  

Som i slowmotion kom hjälten in och erbjöd mig en smörgås med thé.

Ja ja ja. Det blir jättegott. Jättebra! TACK!

(Undrar om jag sa direkt till honom att han var min hjälte? Kommer inte ihåg.. ) Åt iallafall smörgåsen på 0,4 sekunder och hävde i mig thét som en snaps.

Klockan 20.40 fick jag mig en undersökning av en riktig läkare som efter mycket klämmande, tryckande och kännande vågade fria nacken från brustna kotor. Ingen mer krage!! Wii!!
Men inte ryggen så jag behövde röntga i ländryggen.

Alldeles strax skulle jag få röntgas sa doktorn.

Alldeles strax är minst en och en halv timme på akuten.

Jag tänkte flera gånger att det var sån tur att jag inte hade brutit en arm eller ett ben också för att ligga såhär länge med en sån skada alltså. Fyy fasen.  

Ca klockan 22.00 fick jag röntgas. Mitt svar på plåtarna fick jag 23.05

Inget brutet, vilket var skönt. Allt var muskelskador. Ja förutom näsan då, det ska fixas på tisdag hos öron-näsa-hals. Hoppas knölen försvinner..

Klockan halv tolv kom Danne och hämtade mig som hade ytterligare en gång åkt hem till Zmilla stackaren som varit själv en massa under dagen. Vi åkte till Max och Danne bjöd på mat. Han är snäll. Han är också min hjälte. :)

Imorse när jag vaknade fick man lyfta en kroppsdel i taget. Först en arm, sen ett ben.. aj aj.. nacken kom sist. Jag har träningsvärk i halsen efter att ha hållt den uppsträckt i drygt åtta timmar i krage.

Tänk vad oväntad dagen kan bli ibland!! Jag hade inte en aning om att dagen hade såhär mycket att erbjuda! Kul. Spännande.

Fri från kragen äntligen, svullen feja, sne näsa.