Usch och fy för livet....
Tänk dig själv att pendla mellan lyckligare än en nyförälskelse och sjukligt deprimerad....
Kanske borde åka in på psyk innan jag lägger mig och blir en vägbula på gatan här ute....
Vem tar ansvar för att Pusi avlivas... Eller om nån vill ha henne.. Det är bara att välja.. Bara nån tar ansvar...
Vid 21 tiden var jag hur glad som helst, lite trött kanske, men det är väl naturligt... Har varit på minisemester, har lite förkylning kvar i kroppen, mensen är på väg och så... Men annars så var allt bra...
OK, jag vet att man inte borde välja ut personer som man hoppas ska hjälpa en, men jag kan inte låta bli.... Har några som jag hoppas mer på än andra ska höra av sig.. Fråga om jag mår bra, om de kan göra nåt för mig... Hjälpa till på något sätt... Ibland har nån av dom frågat, men när jag kommer med ett svar, på hur de kan hjälpa, så är det på deras villkor.... När de passar dem.... Låt bli att erbjuda hjälp om du inte tänkt göra det du lovat inom den närmsta veckan... För sen kan det vara försent....
Visst, att man inte kan utföra saker kanske direkt, på studs, det fattar jag med.. Men dagen efter, nästkommande veckodag eller så.... Citerar Linda Bengtzing: Hur svårt kan det va?
