Tjoho! Nu har jag anmält mig och min Paddington till en liten dressyrtävling till helgen. Börjar med en LB2. Var på möte igår kväll, och kom på att , just det, det var ju ett par år sedan Paddi var i ett ridhus. Han kanske blir klaustrofobisk, när han kommer in, alldeles ensam, i denna slutna sal, som ett ridhus utgör. Eftersom vi har ett fint ridhus endast 20 minutrar från gården, bestämde jag mig idag för att besöka det, MED Paddi. Genade över stubbåkern och slog nog tidernas rekord ,  till ridhuset. Paddi tyckte det verkade som en bra start på vår gemensamma sväng och var glad som en speleman  hela vägen. Jättekul det här matte, kunde han berätta, och förhörde sig om vi inte kunde springa lite fortare ändå. Han klarade ridhus besöket galant! Såklart, kunde man förvänta sig något annat? Lotti satt på sitt stora halvblod, och skrittade av en väl genomarbetad häst. Min lilla häst fick springa på ganska lösa tyglar och han rörde sig med lätthet framåt, lite gallopp igen och allt var kul. En liten samling , pytteliten, sedan tyckte jag att det räckte. Paddi har mig som i en liten ask, jag har så svårt för att pressa på honom, när han tydligt visar , att han inte tycker något är så kul. Ut i friska luften, förbi något monstruöst stort i tröskeväg, fortfarande på lösa tyglar, skuttade vi hemåt , över fälten. Lät honom galloppa på rejält i alla uppförsbackar och lyckades finna ett par stycken diken , som han tog med mjuka fina språng. Det är då han är som mest nöjd! På utflykt, gärna på lite nya vägar o ställen, o helst i ett ganska högt tempo. Skulle behöva ett härligt fält som framridningsbana på söndag!Med diken, stubbar o lite annat smått o gott. Paddington avböjjer sällskap, det är roligast när det bara är vi två. Det är SEDAN! När vi ska springa fint, inne i ridhuset, med böjd hals och bakbenen på rätt plats och takten, rytmen och känslan, ska infinna sig, som frågan kommer, om energin liksom har trollats bort ?! Paddi har en förmåga att verkligen låta HELA världen få veta , hur JÄTTEJOBBIGT han faktiskt tycker att det här är.

Jag tror att han kommer tycka att själva utflykten är kul. Roligt att besöka ett nytt ställe och liksom betrakta alla de där fina dressyrhästarna i sina flätor ( på ett magiskt vis har han glömt bort, att han faktiskt bär dem själv) Stolt som tuppen bär han mig på sin rygg . Mest fövånad blir han över att vi inte letar upp det där roliga fältet, som ju bara måste ligga o vänta någonstans, för VAD ska vi ANNARS här och göra?! Springa fint Paddi, springa lite fint...det  ÄR vad vi två ska göra!