Jag saknar min Grobian... Alltså, vi träffas fortfarande, så på det sättet saknar jag honom inte... Men jag saknar den han varit....

För jag är samma person som jag alltid varit... Men om det är så svårt att acceptera vissa saker så är det inte värt vänskapen... Har andra vänner....

Men jag saknar honom.. Kunde prata med honom, han fick mig att skratta, att känna mig betydelsefull och söt...

Har inte känt mig så trygg och lätt med någon annan... Lätt att leva, lätt att vara den jag är....

Det ska va lätt å leva.. Annars kan de kvitta...