Åh jag som lovat mig själv att inte stressa. Ändå så hamnar man så lätt i det där ekorrhjulet.

Inte bara det att jag sitter här med lite magont i efterhand utan i stressens "hetta" kan det blixtra till rejält och hjärnsläppet ligger precis runt knuten.

Idag var planen:

Åka till jobbet. Besiktiga bilen lugnt och fint på lunchrasten. Äta. Plugga. (utbildar mig inom jobbet) och därefter körlektion med Marie Kahrle. ( Mycket duktig kusk och körlärare) också det fortbildning genom jobbet.

Istället blev det såhär:

Kommer till jobbet och får veta att just denna tisdag ska eleverna sluta klockan halv fyra och mycket viktigt att jag deltar då vi ska göra skyddsrond och dela upp oss i olika grupper. Okej. inga problem. Försöker jag tänka. Men eftersom kursen på eftermiddagen ska hålla på sent så MÅSTE jag både gå ut med Zmilla ordentligt och sen köra hem henne så hon inte behöver ligga i bilen så länge. .. och kursen började klockan 16.00

Ja just det, först besiktiga bilen! Phu.

När jag kommer fram till bilprovningen så registrerar jag mig och konstaterar att jag nu har 7 minuter på mig att panikstäda bilen.

Ja jag hade ju påbörjat en städning på fikarasten redan. Då upptäckte jag att det var en fläck i förarsätet. Så då verkade det smart att ta en blöt trasa och försöka gnugga bort den.

När jag väntade på min tur att åka in i hallen upptäckte jag resultatet av detta. Det såg istället ut som jag hade kissat ner hela förarsätet.

Ooups.

Naturligtvis så blev jag inkallad tidigare. När man ska åka in i hallen så tutar dom så man ska bli uppmärksam på att det är din tur, samtidigt som ditt regnummer visas på en stor tavla.

När jag upptäckt fläcken, påbörjat en utrensning av hö och havrehinkar och dessutom kommit på att jag skulle ta ut pudeln så hördes ett tuut. Oj, redan!?

Min bagagelucka har gått sönder. Gasdämparna för att vara mer exakt. Det gör att luckan inte hålls uppe av sig själv, utan man måste stå och hålla upp luckan för att den inte ska dimpa ner och ge någon en allvarlig hjärnskada. Den är svintung.

Så nu när jag står där och balanserar luckan i ena handen och har ett koppel med pudel i och en hink med havre ( har åkt med mat till hästar i beteshagar )så hörs det ANDRA tuuutet.

Jaha och nu trodde jag inte jag kunde bli mer stressad. Tills jag kommer på att jag vevat omkring med armarna, en i bagageluckan och en städandes i bilen samtidigt som jag håller en hund i ett koppel.
Konstigt att jag ligger inne i bilen och fortfarande kan hålla en hund i ett koppel. .. hmmm.. ..

Lyfter upp kopplet och upptäcker att halsbandet är tomt.

- Zmilla!!!

Vof voff, från parkeringen.. (från Zmilla)

Tut tut, inifrån hallen.(Från besiktningsman som vill gå på lunchrast)

På tavlan lyser nu KHB 545, blinkandes.
Nu inbillar jag mig också att det står KHB 545 kom in i hallen nu, för helvete.

ZMILLA kom hiiiiiiit!

Ja och det gjorde hon. Duktig hund.. phuu..

Jaha då var det bara fixa fram nåt jag kan lägga i förarsätet som skydd till besiktningsmannen så han åtminstonde slipper tro att han sitter i kiss.

Fram med en gammal sittdyna som Zmilla använt som filt det senaste halvåret.

Bättre eller sämre? Bättre eller sämre?

Snabbt avgjort. Bättre.

TUT TUT från besiktningsman igen.

Jag kommer för tusan tänkte jag! Hoppar in med dvärgpudel tätt efterföljande ska precis starta bilen. Men det är svårt.
För nyckeln sitter inte i tändningslåset.

Zmilla satte upp tassarna över sina små pudelöron därefter när matte gick loss på hela sitt ordförråd, utan några undantag.

Började hysteriskt rota i jackfickan. Kände nycklar men det var inte dom nycklarna. Snabbt bak i bagagen och rota i alla höpåsar och havrehinkar och hundmatskålar och allt som fanns. Jo allt det rotade jag naturligtvis fram med ena handen medans den andra höll upp bagageluckehelveten. Hade jag lagt ner nyckeln här verkligen? Hade jag dessutom stökat till allt igen som jag nyss plockat iordning på?

Vid det här laget börjar det svartna lite för ögonen.

Jag övervägde om jag inte bara skulle släppa bagageluckan i mitt eget huvud och göra lidandet kort.

Men hittade till slut nyckeln.

Snittade 80 km/tim in i hallen, dvärgpudel i famnen, som naturligtvis morrade åt besiktningsmannen medan han fick 300 kr av en hand som bara vägrade vara still. Den riktigt hoppade omkring så jag fick hålla still den med den andra handen.

Där ser man vad stress kan ge för fysiska reaktioner tänkte säkerligen besiktningsmannen.

 
Det oroade mig, med tanke på att det var en blöt fläck i förarsätet som nu såg ännu mer motbjudande ut eftersom det nu också låg en tygbit över den, med medföljande hundslem och hästskit.

Vad skulle han tro? Snabba beslut, ska jag knipa, eller säga nåt? Jag höll tyst. Ville inte förvärra situationen ännu mer...

När jag stod där vid den där kaffeautomaten inne i hallen och kollade på besiktningskillarna som slet och drog i stackars skodan, så började jag fnittra. (ännu en fysisk reaktion på stress?) Jag kunde bara inte hålla mig. Det hade väl varit okej om det inte vore för de andra två som satt som fågelholkar vid kaffeautomaten.
De stirrade på mig.

Men ibland känns det bara så. Vad ska man göra, om inte skratta?

Bilen gick iallafall igenom besiktningen, bara ett par lampor som behövde bytas. SKÖNT.

Kvällskursen gick mycket bra. Inspirerande och trevligt att få köra skolkörning för en så duktig kusk!

Unghästarna går också framåt. Det är skoj, skoj skoj..

Nu sova.

Kram.

Marie Kahrle