Schulman är ingen favorit till mig eller rättare sagt, jag har väl egentligen inte satt mig in i hans saker som han gjort eller gör mer än vad jag läst på diverse överskrifter etc. Har nu ägnat närmare en timme till att läsa hans blogg om hans liv med sin dotter. Riktigt trevligt att läsa. Kanske för att jag själv snart ska bli mamma... Att bara skriva ordet mamma och än mindre uttala det om sig själv känns helt surrealistiskt. Ja jag vet, surrealistiskt är ett väl förekommande ord i mitt ordförråd :-) Men för att läsa om och se hans, faktiskt väldigt söta dotter, så klicka på länken: http://blogg.aftonbladet.se/pappabloggen

Annars känner jag mig rätt utvilad idag. Händerna är svullna men det går, nästäppan är där men det går, Ebba rör sig emellanåt där inne och det är...ja jag vet faktiskt inte vad jag ska skriva om det. En kollega till maken var här igår och berättade att hans sambo hade uttryckt en saknad i magen när hon fött deras barn. En märklig känsla av tomhet och saknad. Kan tänka mig det. Först är det bara märkligt att något kan växa inom mig, därefter vänjer man sig vid den tanken. Nästa tanke är att det där lilla levande ska komma ut och bli en del av vår värld och vardag. Hon ska delta i våra aktiviteter, våra familjer och hon kommer att bli ovillkorligt älskad vad hon än gör (troligtvis). Snacka om märklig känsla och tanke. I 38 år har jag egentligen bara behövt bry mig om mig själv, utan att behöva ta hänsyn till något och nu så ska en liten en komma och vända upp och ner på det totalt. Coolt! Snacka om surrealistiskt! ;-)