Startsidan Blogg Fotoalbum Vänner Gästbok Om mig Videoklipp Logga in
Ti On To Fr
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
26
27
28
29
30
31
<<
Maj (2020)
>>


Dikt till min mamma!


Idag är det nio år sen min mamma gick bort.
Detta är en dikt till henne som jag skrev för några år sen.


"Du var den enda som förstod mig.
Du var den enda som verkligen hörde mig.
Även i din djupaste smärta och förtvivlan
fanns du där.

Du var den mest underbara, fina och vackra,
den mest kloka, visa och fantastiska
person som man kan tänka sig.

Men människor valde att utnyttja dig
och fann att dina fina egenskaper
kunde de använda för egen vinnings skull.

Detta förstörde dig,
bröt ner dig,
krossade dig
tills du försvann in i dig själv.

Du valde då att döva din smärta
med olika preparat
som hjälpte dig att glömma den hårda verkligheten
och allt det onda som människor gjort dig.

Men du blev också avskild från de som älskade dig.
Du såg inte längre vad som var rätt och fel,
du förstod inte den oro, sorg och förtvivlan du orsakade,
du orkade inte bry dig längre.

Några fanns där för att hjälpa,
men inte många.
Vissa vände dig ryggen och talade ont om dig,
andra brydde sig inte alls,
och för vissa var du inte mer värd
än ett kryp man hittar i sina sopor.

Detta gjorde mig så ont
och så vansinnigt arg.
Jag kunde inte förstå hur man kunde behandla dig så.
De hade valt att glömma bort den underbara person du var.

Men jag fanns alltid där för dig.
Hur jobbigt det än var, och hur sårad av dig jag än blev
fanns jag alltid där.

För jag älskade dig,
mer än nåt annat,
mer än mitt eget liv.
Mer än jag någonsin kommer älska en annan människa.

Jag var tvungen att vaka över dig,
i handlingar som i tankar,
alltid, jämt, dag som natt,
för att inte något skulle hända dig.
Om något hände dig
visste jag att jag inte skulle överleva.

Men en dag hände det som inte fick hända.
Du togs ifrån oss
brutalt och obarmhärtigt
i en olycka som kunde ha undvikits
om situationen hade varit annorlunda.

Jag dog med dig den där natten.
För ett tag var jag som förlamad och tom inuti.
Sedan kom smärtan.
En obeskrivlig sorg och smärta
som skar genom min kropp och min själ som en kniv.

Länge ville jag inte leva.
Jag lade mig i dvala
och sov bort tiden.
Ville sova i hundra år som Törnrosa.

Men sakta kom jag tillbaka till livet.
Jag började se och känna igen.
Jag hittade ändå en mening i allt kaos
och har haft underbara människor runt mig som stöd.

Mamma, mina tankar finns alltid hos dig.
Var jag än är och hur jag än mår.
Jag finner tröst i att du äntligen har fått frid.
En dag ses vi igen.
Jag älskar dig."

       
15 December 2009  | Lite allt möjligt | 0 kommentar
Namn:
E-post:
Webbplats:
Kom ihåg mig?
Din kommentar:
vilken färg har solen: (för att lura spam robotar)




12.000 webbutiker! | alltomklader.se
(c) 2011, nogg.se & Angelica Börgesson                                             Skaffa en gratis hemsida