Jag minns än i dag, den första snön jag såg med mina blotta ögon. Det var i Rotterdam och jag tror jag var runt åttaårsåldern. Det kom så pass, så att man kunde skrapa ihop till en snöboll och då man hade kastat färdigt mot kompisar, var snön redan borta…..Nästa gång jag skulle få uppleva detta ”fenomen” var 1984. Det var det året jag flyttade från Holland till Norge.

Familjen hade åkt färja från Köpehamn till Sverige med vårt flyttlass. Vi sov över på ett vandrarhem och resan gick sedan upp till Lappmarken. Jag somnade till i bilen och då jag vaknade, såg jag träd som jag hade sett i Kalle Anka filmer. Fulla med snö.

Jag trodde inte mina ögon. Jag trodde faktiskts att någon hade klippt ut pappfigurer och ställt upp dessa vid vägen för att människor efter vägen skulle få julstämning, men så var det inte, för då jag klev ur bilen för att känna på det vita som fanns på backen, så var det kallt och blöt…..alltså snö….

Sen fick man lära känna ett helt nytt färddån….sparken! Den gick fort och inte visste jag hur man skulle få stopp på den…..*LER*. Det var lill julafton i Krutneset, Norge, Hattfjelldal. Jag skjutsade en farbror med namnet Asmund. (han ligger mig varmt om hjärtat), ned för en REJÄL backe….Inte fick jag stopp på sparken, men det fick en husvägg….

Kylan var också något nytt…..minus 48 grader….1985….jag minns hur ivrig jag var på att gå ut, bara för att känna hur kallt det var. Jag hörde inte en fågel, såg inte ens ett dun….jag hörde bara hur det knäppte i träden och hur kvisten gick av, av kylan. Det var kyla det……!

Mitt nästa färddon blev skidan.

Inte direkt mitt favvo, men något som folk säger, skall få en att ta sig fram på snön. Jo, nog tog jag mig fram, men den hade kunnat tagit livet av mig också. En gång åkte jag nedför en backe på Aito Klinten och trodde det var en fin och rak raka, men mitt i den, fanns ett stup och inte fan fick jag stopp på mina skibena!!!!!! Som tur var fanns det de som kunde dra upp mig…..

Jag har aldrig trodd att jag skulle älska att åka skidor…..

 Jag ä ingen fena på det, men jag älskar det o särskild med hundrna!

Sen dessa såkallade ”lappvanta”….Det är inget man har på händerna….det är visst det vita som kommer från ovan….STORA som vantar. Det är något så underbart, som får mitt hjärta att må gött. Det var det som fick mig att komma på att skriva detta inlägg idag.

Dessa vantar  känns så underbara då de landar på mina varma kinder,

.....tinar upp och får dom att bli röda som äpplen….

Oooooo vad jag älskar snö!!! Tack att jag fick lära känna dig!