Jag är skitnervös!
Jag har betett mig helt orationellt i ett par dagar nu (betydligt värre än vanligt
Jag ska i morgon bitti göra en liten enkel rutinoperation!
Var och varannan människa har gjort den eller känner någon som gjort den, En liten senskideklyvning, för karpaltunnelsyndrom, ett litet snitt på fem centimeter i handen, med lokalbedövning. Det är väl inte så mycket att härja om. De stänger av blodet i armen, snittar lite och syr igen, det beräknas ta 12-15 minuter. Jag har pratade med flera som gjort det i ena eller båda händerna och som gjort om det efter några år.
Men jag är så jävla rädd!
Skulle helst vilja sätta mig i ett hörn och sparka och skrika JAG VILL INTE.
Men eftersom Kent jobbar inatt så är det ingen som bär iväg med mig, tröstar och försöker förklara att det inte är så farligt, utan jag måste själv sätta klockan, kliva upp och ta spårvagnen och tåget till Linköping.
Förståndet säger att det inte är så mycke att hetsa upp sig för men då sitter den lilla jävulen på axeln igång med att väsa olika otäcka saker som skulle kunna gå snett, den väser dessutom något om att min orationella skräck skulle vara något varsel om att det ska gå galet och att jag ska lyssna på min instinkt.
Nu är det så illa att jag kom på att Kent hittade min pendel igår, den som varit borta i ett par år, kan det ha varit ett tecken på att jag ska använda den? Kan det vara ett varsel om att den skulle säga att jag inte ska göra operationen? Ingen människa är väl så här rädd för något så simpelt altså är det ett varsel, eller?
Nu får jag väl sluta larva mig och göra färdigt de saker som måste göras medan jag kan använda båda händerna. Kanske jag borde skriva t.... NU FÅR DET VARA NOG!