Tänk om någon kunde förstå, eller åtminstone försöka förstå, den ångest som
finns i mig...
Höll på att få ett sammanbrott på jobbet idag.
Det är många sjuka och alla vikarier är redan uttagna. Så ringer Ana och
ska vara hemma. (Visst måste man vara hemma om man är sjuk)
Men då sa jag som jag kände det: - Är det så att det ska tryckas ihop massa
jobb på oss andra för att täcka upp så är jag också hemma. Jag ställer inte
upp på att vi ska springa fortare och ta mer och mer jobb.
- Men då blir det ju ännu mer på oss som är kvar.
- Det skiter jag i. Jag tänker på mig. Och jag ställer inte upp.
- Men så kan man inte tänka. Vi kan inte ta ut nåt i förskott.
Vaddå i förskott. Jag ser ju i planeringen att vi har ute alla vikarier och
att det inte går att trycka ihop mer jobb. Alltså är vi en kort.
Efter en stund så visar det sig dessutom att vikariesamordningen har stängt
idag så de kan inte ens försöka tillsätta den öppna turen.
Jag ringer Boel och säger som det är. Att ska det vara så här så stannar
jag hemma. Jag skiter i om det då är två öppna rader, bara jag slipper
eländet.
Om ingen säger till Boel så har hon ju ingen aning om hur det är....
Och jag blir då den som får skit för att jag reagerar...
Men jag tänker inte acceptera att det ska vara helt omöjligt att hinna....
Nu löste Boel det hela... Men ändå så är det som om jag har överreagerat!
Jag blir så less på att vara den som blir behandlad som en överkänslig
idiot. Även om det är det jag är?
Dessutom gick jag i säng 18.45 igår... Mådde så dåligt att jag inte orkade
vara uppe och älta!
Idag kanske jag går i säng ännu tidigare...