Denna dag började ju så bra... Nu är det bara tårar och tankar om att jag är mindre värd, ett hopplöst fall.
Skulle aldrig ha gått ut idag.
Först möter man mothugg på passage. Man borde väl få höra: Vad bra att du försökte göra något, men nästa gång kan du pröva att.... Istället för... Det där var helt fel. Så skulle du inte ha reagerat.
Strunta i det då. Jag hoppar av gruppen! Jag behöver inte sitta i en grupp och bli till åtlöje och höra hur de andra får beröm.
Ingen har sagt: Vad roligt att du kom. Så trevligt att se dig...
Är bara ledsen och ingen människa tycks bry sig om det...
Dessutom kommer denna helg att bli den längsta i mitt liv. Redan nu skulle jag behöva en veckas semester, om jag överlever helgen så är det madrasserat rum i en vecka, eller en lång semester som gäller...
Vad ska man göra?
(Varför skriver jag denna anteckning, när ändå ingen bryr sig)