Startsidan Blogg Fotoalbum Kärlek i livet Vänner Gästbok
Debatt Topplistor Om mig Videoklipp Logga in
Ti On To Fr
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<
November (2019)
>>


Veckans låt

Veckans låt blir Tusen Bitar.

Inte för att känslan varit sådan, utan mer för att det är en vacker text. En sann text, för många. Lite hopp ändå. En fin låt helt enkelt.

Och sen så har jag vid upprepade tillfällen hört denna låt i veckan. Både i Så Ska Det Låta ikväll och på radio och så har jag den i MP:3 spelaren med både Scotts och Sannex.

Tusen bitar.... Björn Afzelius

Det sägs att ovan molnen är himlen alltid blå
Men det kan va svårt att tro när man inte ser den
Och det sägs att efter regnet kommer solen fram igen
Men det hjälper sällan de som har blitt våta

För när vännerna försvinner, eller kärleken tar slut
Ser man allt med lite andra ögon
Man övar sig, och långsamt blir man bättre på att se
Skillnad mellan sanningar och lögner

Allting kan gå itu, men ett hjärta kan gå i tusen bitar;
Säger du att du är min vän så är du kanske det

Det sägs att det finns alltid nånting bra i det som sker
Och tron är ofta den som ger oss styrka
Ja, man säger mycket, men man vet så lite om sig själv
När ångesten och ensamheten kommer

För när vännerna försvinner, eller kärleken tar slut
Ser man allt med lite andra ögon
Man övar sig, och långsamt blir man bättre på att se
Skillnad mellan sanningar och lögner

Allting kan gå itu, men mitt hjärta kan gå i tusen bitar;
Säger du att du är min vän så är du kanske det
27 Maj 2011  | Länk | Veckans låt | 0 kommentar
Boktips

Gripande släktskildring

I generationer har kvinnorna i Tovas släkt plågats av odugliga och ibland misshandlande män. Fattigdom, våld och sprit tillhör vardagen. På den lilla ön utanför Kaskö i Österbotten är havet ständigt närvarande, som en livgivande kraft men också som ett hinder mot omvärlden. Tova och de två barnen är på flykt i natten. En gång var hon lycklig och förälskad och livet låg framför henne. Men det dröjde inte länge förrän mannen visade en annan sida. Han började dricka alltmer och han misshandlade henne fysiskt och psykiskt. Till slut förstod Tova att hon måste ge sig av om hon och barnen skulle överleva.

Hennes egen mamma Mari fick aldrig chansen till ett eget liv. Hon var inte något önskat barn, hon misslyckades i skolan och ansågs enfaldig. Hårt arbete i hushållet, ansåg man, var det enda hon dög till. När hon födde Tova utanför äktenskapet blev hon för all framtid fast i det kärlekslösa och påvra föräldrahemmet, där hennes mor, en förhärdad torparkvinna som fött sju barn, styrde med järnhand.

Men hos Tova finns kraften att bryta upp från ett destruktivt liv. Med hjälp av en väninna går färden till Helsingfors. Mot Sverige. Mot framtiden.

En gripande roman med självbiografisk grund. Om tre kvinnors öden, om att bryta en ond cirkel och återfå makten över sitt eget liv.

"En stark, gripande skildring som leder fram till övertygelsen att det går att bryta det onda, sociala arvet." Inga-Lill mosander, Aftonbladet

"En lovande debut av Sundström" Svenska Dagbladet

"Sundströms debut Vinteräpplen är på det hela taget en lyckad sådan, en både initierad och ofta välskriven berättelse ... Som kvinnogenerationsroman påminner den något om Marianne Fredrikssons Anna, Hanna och Johanna - även om jag tycker att Sundström klarar språkhanteringen bättre.

"Det är en brett och storslaget upplagd skildring om kvinnors villkor under nästan ett sekel och Josefine Sundström skriver dessutom okonstlat och gripande ...

24 Maj 2011  | Länk | I bokhyllan | 0 kommentar
Boktips

Författare
Förlag Wahlström & Widstrand
ISBN 9146216839
ISBN-13 9789146216834
Språk Svenska
Utgivning 2007-09-20
Upplaga 1
Sidor 303
______________________________________________________________________
En dansbana i en norrländsk utkant. Två unga människor. En blick. Så börjar Agnes och Knuts långa liv tillsammans. Om detta berättar Elisabeth Lindfors i sin tredje roman, Farväl till Agnes, som är en fristående uppföljare till den rosade debuten Hon hette Agnes.
Det är en gripande berättelse om ett samhälle i förvandling och om en slitstark kärlek som kanske kostar en kvinna hennes förstånd.
Att det ska behöva sluta så. Knut Forsö var med och byggde landet, drömde om en ny värld, om medinflytande och demokrati, om kooperation och folkbildning. Nu ligger han på en brits på det stora sjukhuset. Ingen har tid för honom. Knut började som springschas, blev påläggskalv inom den gryende konsumentkooperationen och gjorde en spikrak karriär upp genom hierarkierna och in i KF:s direktionsrum. Han är en företagsam man från folkhemmets botten, med höga ideal, stora drömmar och gott uppsåt. Vid hans sida finns Agnes, som gjort precis allt som förväntats av henne, vandrat hans väg, fött hans barn, inrett de allt större hemmen. Det blev inte som Knut hade tänkt sig. Inte när han ligger där på sjukhusbritsen och ser tillbaka på sitt liv. Och hemma i lägenheten irrar Agnes omkring i sin ensamhet - hur ska hon reda sig nu?
Författaren Elisabeth Lindfors är född 1948 i Umeå, uppvuxen i Östersund och numera bosatt i Stockholm och på Österlen. Hon har arbetat som informations-/marknadschef vid Upsala stadsteater, Statens historiska museer och Stockholms stadsteater. Elisabeth Lindfors debuterade 2004 med Hon hette Agnes, året därpå utkom hennes andra roman Utanför allt.
________________________________________________________________________

Tycker om denna bok. Inte bara för att den skildrar demens på ett bra sätt genom den dementes ögon, och inte heller för att den utspelas i Norr och Västerbotten på platser som jag känner väl till. Utan därför att bokens språk är enkelt men välskrivet, man kan känna och se personerna och deras livs kamp.

 
22 Maj 2011  | Länk | I bokhyllan | 0 kommentar
O´Boy

Har varit i stallet och tränat med O´Boy. Tränat leda honom, ta kontrollen. Både genom att leda honom och att rida honom.

Det är stor skillnad på att vara ensam med hästen och ledaren. Man lär sig så mycket genom det.

 

20 Maj 2011  | Länk | Livet i allmänhet | 0 kommentar
Till dom det berör del II

Skulle verkligen uppskatta att människorna omkring mig ville visa lite omsorg om mig.

Fråga hur jag mår? Vad jag gjort? Om jag behöver något? Bara ser mig.

Tycker inte att jag ska behöva ta alla initivativ. Det är inte den sjukes uppgift.

Jag vet att ni har egna liv men några minuter kan ni väl undvara en syster, vän, körkamrat, kollega, medmänniska.

________________________________________________________

Skulle vilja hålla lille Pontus. Men man måste tydligen vara hans mamma, mormor, farmor, moster, faster... Vänta! Är jag inte hans faster?

17 Maj 2011  | Länk | Livet i allmänhet | 1 kommentar
Till alla berörda

Jag är deprimerad. Jag tror att ni vet det, men vet ni vad det innebär? För mig är det att inte bli bekräftad, att inte duga och att inte passa in. (Känslor av detta)

Jag vill inte daltas med, men ibland vill jag bli medräknad i saker.

Jag hade väl i min enfald trott att det skulle vara speciellt att fylla 30. Att jag skulle bli utbjuden på middag elle åtminstone på fika. Bara att jag ännu känner mig förnärmad över detta är ju ett bra bevis på hur lite som krävs för att jag ska bli mycket sårad.

Jag blir ledsen och sårad när planer görs utan att jag ens räknas. Det känns som att det enda sätt att få vara med är att nästan tränga sig på. Jag är inte en sådan person så det känns inte bra.

Vet ni hur det känns när det närmar sig helg och ingen ens frågar vad man ska göra?

Att jag är ensamstående, barnlös och saknar körkort är en dålig ursäkt för att utelämna någon. Eller att få höra att det är fullt i alla bilar. Vill man, så kan man ordna så att alla ryms. Det som sårar allra mest är att dessa planer görs upp när jag kan höra det, eller att det efteråt pratas om vad vi gjort då och då. Också så att den som inte var med kan höra... Det är knivhugg i hjärtat

Skulle vilja se hur det ser ut på Leos lekland, men det lär väl aldrig hända.

När jag låg på lasarettet var det inte många som besökte mig eller kontaktade mig på annat sätt. Efter sjukskrivningarna har jag kämpat för att kunna betala alla räkningar. Har inte ens mat för flera mål vissa dagar. Hade jag inte mina föräldrar så skulle jag svultit ihjäl.

Ibland undrar jag om min telefon och mail fungerar.Ingen ringer, ingen skriver och undrar hur jag mår? Om jag vill gå en promenad eller cykla nånstans. Gå och fika eller bara prata. Eller följa med och träna. Vara hund eller barnvakt.

När man inte ens får en personlig inbjudan till saker. För mig är det viktigt även om det är en skitsak för många andra.

Jag begär inte att jag ska få låna pengar eller bli bjuden på middag varje vecka, men jag vill göra er uppmärksam på hur jag känner det och att jag tar saker personligt även om det säkert inte är menat så...

Tack för mig!!

 

15 Maj 2011  | Länk | Livet i allmänhet | 2 kommentarer
En vanlig lite annorlunda lördag

Jaha, säger den som läser rubriken. Vad menas med det där då?

Ja, det är väl upp till läsaren att lägga in en tolkning.

För första gången i år har det gjort skillnad att ringa Psykjouren. Han var så bra, Christer. Han måste vara väldigt omtyckt av sina klienter. Han borde ha mycket erfarenhet och dessutom hade han en behglig röst. Han passade att vara i psykjourens telefon.

Mår lite halvdåligt. Håller nog på att bli förkyld. Är yr och trött och har ont i halsen och slemmig...

_______________________________________

Åh va jag är kär i min katt. Pusi är bäst!

14 Maj 2011  | Länk | Livet i allmänhet | 0 kommentar
Ledsamt

Känner mig nedstämd. Det går inte ta på, är bara ledsen. Känner mig ensam. Naken, exposed...

Har tagit en skogspromenad på en timme, men det hjälpte inte mycket.

Försökte ringa psykjouren vid kvart i nio men det tutade upptaget. Dessutom stänger de ju 21 så nu är det inte lönt att prova...

Imorgon är det passage igen.

11 Maj 2011  | Länk | Livet i allmänhet | 0 kommentar
Sommar och sol

Bloggen börjar kännas som jag... Tom och övergiven...

Har ingen lust till att skriva just nu. Fast det kanske är just det jag behöver. Kasta ut mina tankar i cyberrymden och sen lämna det därhän.

Jaha... Vad skriver man en dag som denna. En dag som varit solig, varm och bra på alla sätt. Men ändå kan jag inte känna riktigt glädje.

TV programmen som går nu gör mig deprimerad. Kvällen är din, usch. Få se hur andra får sina drömmar uppfyllda. De har blivit nominerade av sina nära och kära, eller har de anmält sig själva. Och de har det så jobbigt, de gör så mycket för andra och bla bla bla...

Jaha och vi stackars vanliga dödliga då? Nej, fy för sådana program. Sofias änglar är ett annat sådant.

Facebook gör mig deprimerad. Där skriver folk kors och tvärs och det skickas bilder från bröllop som man kanske ändå trodde att man skulle vetat om, men nej, får man veta det, nej, det gäller vara med på Facebook för att få veta hur de man trodde var ens vänner har det....

Men något bra har ändå hänt. Jag har hunnit inviga mitt kubbspel för denna sommar. Har hunnit med en stor del av boken jag läser just nu. Och så förstås, solen har skinit på oss...

10 Maj 2011  | Länk | Livet i allmänhet | 0 kommentar
Skogspromenad, lite älvsutsikt

8 Maj 2011  | Länk | Fritid | 0 kommentar
Helg

Känner att jag borde uppdatera bloggen, men med vad?

Känns som om jag går i vakum. Vet inte hur jag får tiden att gå. Det jag vet säkert är att mycket är Pusis förtjänst. Utan henne vet jag inte om jag skulle ta mig upp på morgonen.

6 Maj 2011  | Länk | Livet i allmänhet | 0 kommentar
Måndag - grått och dystert

Det är grått och dystert. Inte enbart pga vädret. (Det har faktiskt snöat här!) Nej, det är dyster efter mitt raseriutbrott i fredags. Sen så känner jag besvikelse. Över massa saker.

Tex så skrev jag ett mail till MB i torsdags, om att jag skulle vilja att vi träffades igen. För samtal. Visst, på fredagen kom det ett svar. Vi kan boka en eller flera tider för samtal. Men inga förslag på dagar och tider. Inte nåt att ring och boka en tid, eller att han ringer mig.

För jag kan tycka att det är hans boll nu. Det tog mycket kraft att erkänna att jag behöver samtalen igen. Så nu borde han få ta över.

Men idag har han då inte hört av sig.

Sen är jag besviken på ett antal saker till, men de orkar jag inte ta upp här....

Önskar bara att någon kunde fråga mig hur jag orkar, för det gör jag inte... All energi går åt till att orka leva.

2 Maj 2011  | Länk | Livet i allmänhet | 0 kommentar
Helgen i korthet

Fredag - raseriutbrott. Tur att det var 11.45 och jag slutade jobbet 12.

Lördag, mycket sova... Såg inga eldar.

Söndag. Mera sova. Sen sjunga, huvudvärk... Kaffe, kaffe, kaffe!

1 Maj 2011  | Länk | Livet i allmänhet | 0 kommentar


hittabutik.se - 12.000 webbutiker! | ehandelstips.se - allt om ehandel
(c) 2011, nogg.se & Elisabeth/Lizette F                                             Skaffa en gratis hemsida