Isabella Mendrix

Isabellas Blogg

Startsidan	\|	Blogg	\|	Fotoalbum	\|	Vänner	\|	Gästbok
Debatt	\|	Om mig	\|	Videoklipp	\|	Logga in

Må

Lö

Sö

Augusti (2010)

Med andan i halsen

Nu märks verkligen effekten av ett års nöjda klienter.
En-två ggr i veckan kommer nya förfrågningar om jag vill åta mig nya manus. Somliga måste avvisas, beroende på typ av manuskript och i vilken omfattning min hjälp behövs. Korrektursarbeten är tidsödande och svåra att finna nog med sammanhängande tid till, men för rena utlåtandeuppdrag finns fortfarande utsikter. De flesta uppger sig ha blivit varmt rekommenderade av tidigare klienter, och det känns naturligtvis fantastiskt. Behovet av att villkoren för tjänsten verkligen efterlevs blir alltså allt strängare och jag måste sätta mig ner och uppdatera dessa.

Alltså krymper - som synes - tiden att skriva blogg regelbundet. Jag har alltså inte glömt bort bloggen eller tappat intresset.

Just nu är jag mitt uppe i utlåtande av en helt underbar liten "deckare", som ska levereras i slutet av månaden (strax). Därefter väntar en roman på sin tur med början 4:e februari. Sedan måste jag nog hämta andan ett par veckor. Det går inte ösa vatten ur torlagda källor.
Då hade jag tänkt färdigställa ett eget manuskript, om kalkylerna håller hela vägen. Enligt konstens alla regler får manuset sedan vila några månadet/ett halvår, innan jag tar en sista koll på det. Tycker jag fortfarande att det håller måttet, kanske jag gör något av det...Det är hög tid nu.

Igår inkom två nya förfrågningar som jag eventuellt ska försöka pussla ihop bokningstider till under senvintern/våren. Sommaren-hösten är fnv redan fullbokade, med undantag för en välbehövlig semestermånad. Om inga återbud eller ombokningar gör sig gällande, så ser jag ut att vara fulltecknad hela året. Det finns gränser för hur många manus det går att åta sig, när man jobbar ensam.

Annars går allt sin gilla gång. Ellen är frisk, så även jag och maken. Maken åkte i förrgår till Göteborg för en databasinstallation, det lär ta någon vecka i anspråk, så jag är mer än ensam om alla vardagliga rutiner och bestyr.
Skriver förmodligen mera i helgen.

Lev väl, alltihop!

24 Januari 2008 15:27 | Länk | Blogg | 2 kommentarer

Livsgnista

Nu har katten skrämt ner musen i en keramikkruka med spisaska i köket. Hon förväntar sig en lång natts mordisk kurragömma, där utgången är förbestämd. Vad bryr sig en katt om ojämna villkor?
Hon underhåller sig med tålamod. Hon kan sina rum, skrymslen och vrår. Som en författare skriver sin dagbok. Kan den utantill.

Det chanslösa tarvar ingen brådska.
Slickar tass, kontrollerar kruka. Ett mjukdjurs obarmhärtiga rovdjurplan. Glansen i den gula blicken, hård av väntetid till godo.
Fokusbyte. Underläge.
Musens rädsla pumpar snabba andetag och feromoner. Den stressas runt mot sin egen avrättning, spetsad på en klo. Får nacken krossad mellan rovdjurständer. Som chips. Eller svälter ihjäl, medvetet gömd för att glömmas, under ett tungt linneskåp.

Här finns ingen utväg. Bara tid att vinna. Livstid. Till vilken nytta? Tillfälliga frister, bakom och under. Klöst, petad och skrämd från gömsle till gömsle.
Krukan med aska.
Denna dödscell.

Jag schasar undan en motvillig katt och lyfter upp krukan, med aska och mus, mellan mina händer. Som med en urna stoft, på väg att jordfästas, känner jag ansvar.

Små ögon tittar.
In i det sista.

Jag har en uppgift och öppnar dörren med en armbåge mot dörrhandtaget. Mörkerbländad. Ute slåss en mild vinternatt med sitt svarta vapen. Bekämpar hotet från dörröppningen. Natten trycker undan ljuset och pressar mig mot det okända.

Blind.
Jag kan inte tända ljuset, släppa krukan.

Tofflor mot gångplattorna. Ett speciellt ljud mot stenkalla ytor. Där borta, vid grinden, är en fläck av natten månupplyst. Jag går in i ljusskiftningen och sätter mig på huk med krukan. Välter keramiken en aning, så att kanten nuddar vid marken. Musen ser livet i vitögat. Kroppen rister och ger sig iväg.

Ja, jag kan se!
Det finns en befrielse som självlyser.

12 Januari 2008 08:58 | Länk | Delikastyle | 4 kommentarer

På väg tillbaka

Nu ligger fjärrljuset överviktig mot granskogen. Strålkastar sina upplysta fält, tätt mot skogsbrynens barkfärgade barriärer. Djupt inne, bakom snöklädda stammar, sväljer morgonen en klunga med tyst sovande rådjur.
Ja, en svepning av tunga granvingar slår armarna om vintern. Vyssjar, tröstar.
Brudvitt.
Bryter genom barrverk.

Just nu skriker ingen ångest. Inga ekon av rävens barnagråt hörs, nej, inte ens en snarad ripas rop på hjälp.
Grenar, eller kronan på en kung?
Klövsnö.

Sökande fjärrljus spanar över vägen. Nakna händer om rattens nästan självhäftande kyla. Ja, ratten; denna brännande ring av vinter som förlamar känseln. Kisar genom den ensamma tidigtimmans sista mörker.
Halka. Drivor.
Midvinterdolk genom naturens landskapshjärta.

Jag är på väg.

11 Januari 2008 08:11 | Länk | Delikastyle | 5 kommentarer

Jul-nedrustning

Vaknade 3 på natten, enormt kaffesugen.
Efter att ha haft samma dygnsrytm igår (utan att somna om), så var jag rejält trött, när jag kom hem från butiken vid 19.30 igår. Inom en timme somnade jag i soffan och vaknade först nu.

När jag kom hem ordnade med Ellens specialmat & medicin, gav katterna sin mat, fåglarna nytt badvatten och sallad, samt värmde en snabbrätt i micron. Sedan masserade maken och jag varandras ryggar med Zon-salva efter dagens bravader.

Halva dagen stod maken ute på butikens baksida och mekade med bilen. Han lyckades installera våra nyinköpta fjärrljus till bilen och bytte till nya torkarblad. De gamla torkarbladen hade nästan lossnat och var urusla.
Fjärrljus är något som verkligen behövs här ute på de mörka småvägarna ute i skogarna, särskilt som min bils helljus blivit allt sämre med åren. Mot slutet tyckte jag inte vi hade så mycket som ledljus, ens...

Att åka hem på kvällen går var nästan en fröjd, för omväxlings skull. Vilken skillnad på ljus och sikt! Nå, allt detta mekande med bilen innebar att maken sträckt sig i ryggen och gick dubbelvikt. Inne i butiken gick jag, även jag dubbelvikt pga sträckning, men av annan anledning. Nu skulle julskyltningen ut. Suck. Var det inte nyss jag ägnade en hel helg åt att få upp allting, som nu skulle tillbaka ner igen?

Eftersom ena skyltfänstret var täckt av en klädd, provistorisk vägg, så var det -som vanligt - lättare sagt än gjort att nå allting, utan att kräla omkring ute i skylten. Jag ålade och sträckte mig som en ormmänniska med tre meter långa armar (!) i de mest fantastiska konstellationer, så mitt eget ryggproblem var av det förutsedda slaget. Men det gjorde inte mindre ont för det.

Vi var helt utslagna när vi kom hem. Jag var dessutom urtrött, eftersom jag aldrig somnade om efter 3 på natten. Nu verkade det bli en sådan dag igen.
Mera Treo, men den här ggn för ryggen.
Det är dock en välsignelse, detta, att ha fattat beslutet om att inte jobba i butiken mer än onsdag, torsdag och fredag. Då får jag resten av veckodagarna över till webbjobbeb, lektörsuppdragen och hushållet - och ett lugnare tempo.

Det verkar faktiskt som om vi inte förlorar ett dugg på att ha stängt lördag. söndag, måndag och tisdag. De som verkligen vill handla tycks anpassa sig till de öppetdagar vi har nu. Då passar dom på och vi tjänar alltså precis lika mycket under dessa få öppettdagar, som vi tidigare gjorde på att ha öppet jämt.

Underligt, detta! Ju fler dagar i veckan vi hade öppet, och ju längre öppettider vi hade per dag, desto mindre kunder per dag fick vi. Dom blev bortskämda med att kunna komma "när som helst" och detta spred tydligen bara ut inkomsten, samtidigt som vi förlorade mer och mer tid. Till absolut ingen nytta, bara tvätom.
Som jag bitter fått erfara.

Nu ska jag tappa upp ett skönt bad. Släppa ner en cremig Butterfly badbomb och lägga en uppfriskande ansiktsmask. Runt 5-tiden får vi se om jag lyckas somna och kan få sova lite grand fram till halv 9. Går det inte sova, så går det inte. Men då vet jag i alla fall att butiksveckan snart är slut. Mmmmmm...bara det gör allting lättare att orka, även om jag vet att massor av annat jobb väntar nu i helgen. Nu ska allt julpynt ner från allas hemsidor (ja, t.o.m. där ska julen nedrustas och det ska den samtidigt hos alla, precis som när den ska upprustas...det är särskilt jobbigt just vid säsongsskiften och storhelger)

Igår försökte jag paniklösa sömnproblemet med att stjäla en sömntablett (Provan) av maken vid 6-tiden, men den usla genvägen gör jag inte om en enda gång till. Jag hann inte mer än somna, så blev jag väckt av maken - som tyckte vi skulle åka tidigare för att hinna få ner så mycket jul som möjligt i butiken. Fortfarande påverkad av makens sömntablett, åkte jag med in till Arvika - snarkande i framsätet.

- Du har missförstått allting, man ska liksom inte ta sömtablett och sedan försöka hålla sig vaken resten av dagen, mumlade maken, som tyckte det var ovanligt korkat av mig att prova på sömntablett bara en timme innan jag var tvungen att stiga upp i alla fall.
- Hur skulle jag kunna veta, att du kommit överens med dig själv om att åka flera timmar tidigare, än vad vi brukar?
- Man tar inte sömntablett när det bara är tre timmar kvar att sova på, heller, konstaterade maken.
- Hur skulle jag kunna veta det? upprepade jag och somnade mot nackstödet igen.
Nu vet jag det.
Jag har aldrig behövt sömntabletter i hela mitt liv, eftersom jag alltid somnat fort och lätt av mig själv, om jag verkligen varit trött. Kan jag inte sova, så är jag helt enkelt inte trött. Och jag kan tydligen inte undvika bli trött under dagen, genom att - per tablett - försöka tvångssova några extra timmar....För det var väl det jag hade trott igår.

Dax för bad!

10 Januari 2008 04:15 | Länk | Blogg | 2 kommentarer

Hustomte köpes

Att äntligen vara av med magplågorna är en välsignelse. Hela helgen har förflutit utan en enda Zantac. Ingen Treo har behövts heller. Det är som att öppna ett fönster och släppa in sommarens alla fjärilsfärger, från att ha suttit i en källarunken, nermörk potatissäck. Alla ni som haft, eller har, konstanta smärtor ( av vilket slag som helst) vet exakt vad jag menar med den befrielseliknelsen.

Annars kommer och går bekymren i vanlig ordning. Ett problem löser sig för att genast ersättas med ett annat. En längre tid har jag bara önskat fly från allting, strunta i att resa iväg om morgnarna och kunna fylla livet med vad jag behöver - dvs: det jag vill ha. Få skrivledighet. Det är hög tid att sluta dörren om sig, dra sig tillbaka, och börja skriva på allt eget som flockas vid ytan och kräver sitt, efter att ha undanträngts till förmån för allt annat så länge. Jag känner behovet i varenda viljefiber.
Man kommer till en punkt, när man tröttnar in i märgen på att bara läsa och skriva om andras texter. Man börjar längta efter att få ge sina egna texter all uppmärksamhet och - till slut - också få den.

Men har man tagit Fan i båten, så får man ro den i land. Först och främst. Fan i mitt liv är alltså butiken. Jag har lärt mig enormt mycket på den här tiden, som jag kommer ha nytta av och som jag kommer se tillbaka på, som erfarenheter jag (trots allt) inte skulle vilja vara utan. Det är kluvna känslor. Det har inte varit en dans på rosor, och det inbillade jag mig aldrig heller, men det har inte heller varit bara dåligt. Skratten har varit många, det har haft sina fördelar - men herrgud, vad det har frestat på.

Jag gick in i det med öppna ögon. Ingen lurade mig till det och ingen invaggade mig i falska förhoppningar. Det tar tid att få en butik att rulla "av sig själv". Det visste jag också. Hundår är hundår. Det hade heller inte varit så farligt, om jag inte tagit på mig så mycket annat - samtlidigt. Eller snarare, försökt klara av också alla andra, tidigare arbetsuppgifter med flaggan i topp. Man får nog sovra, göra sina avkall. Även om det kostar. Men det är jag dålig på. Jag vill klara av allt, allt.

Jag är faktiskt vid mina fulla sinnens bruk, sa jag vid ett tillfälle, utan att reflektera över den helt nya innebörden i de omkastade orden, som fick maken att börja skratta gott. Nu menade jag förstås något annat!

Nu ska jag ta hand om en jättedisk i köket. Den vägrar göra något åt sig själv och hustomten lyser med sin frånvaro. Själv är bäste dräng.
Eller?

Ellen sitter bredvid stolen. Den yviga svansen viftar sakta, när jag tittar ner på henne. Hon hoppas på att jag ska lufta upp henne till dagens kramstund. Vem orkar stå emot? Disken får vänta lite till....

7 Januari 2008 19:13 | Länk | Blogg | 3 kommentarer

Manna från himlen

Nu har jag gjort en jättebeställning på 2000 kr från Lush! Jag hade nämligen handlat för 1200 under november och december och får därför 35% rabatt på nästa order. Nu tror jag minsann att jag har Lush-produkter som räcker resten av året! Fast...halva nöjet är ju att välja, prova och beställa, så det vette katten om jag orkar hålla mig därifrån i ett helt år. Å andra sidan fyller mamma 65 i augusti...
Förevändningarna att handla något då och då är många och kan bli fler, om jag anstränger mig litet till.

Ellen är sitt gamla vanliga jag och det är stärkande för hela mitt väsen. Jag är så omätlig tacksam, att det saknas ord. Fast helt gratis är det ju inte.
Hon har nämligen lärt sig vad som gäller. Så varje morgon måste jag leta upp henne, vänta ut henne och jaga henne, för hon vet mycket väl vad som händer så fort jag vaknar. Då sätter jag mig med henne i soffan och blockerar henne mellan mina knän.
1) en liten vit tablett cortison
2) en munsputa 10 mg vitaminer och mineraler, som jag löst upp i vatten.

Äckligt!
Hennes ögon rullar chockerade och hon gör överdrivna, oefterhärmliga grimaser. - Vilken Dramaqueen!
Så, när jag börjar röra på mig om morgnarna, så försvinner hon - snabbt och tyst som en mus - på en given signal. Som en flock sparvar flyger upp, när de hör en knall. Ibland hinner jag se henne i ögonvrån, precis när hon slinker ut som ett vitt, luddigt streck genom hundluckan. men hon vet också exakt vad som väntar, när hon äntligen gått igenom sin morgonprövning , som nog är jobbigare för min egen del. En sockerbit. Hon kan förfölja mig med uppvänd, uppfordrande blick genom hela huset och hur länge som helst, tills hon får sin belöning.
- Hallå där? Jag då? Socker, tack!

Ökningen till en och en halv cortison om dagen (andra halvan på kvällen) gjorde susen. Hon blev kvitt hostan och hon kom i rätt balans igen, efter att ha spottat ut medicinerna i lönndom och börjat hosta igen. Det tog ett tag att få bort hostan.
Nu rantar hon omkring med knorr på svansen, glittrar med ögonen, vill leka och möter mig varje kväll på samma översvallande sätt som hon alltid gjort - utom när hon var sjuk och inte orkade möta mig alls, nej inte ens lyfta huvudet.

Jag är själv på bättringsvägen.
Precis innan jul, så sprang jag rakt in i en ladugårdsvägg. Det blev helt enkelt alldeles för mycket av precis allt. När julaftonen kom och alla gått hem till sitt, då var det som om någon slckte ljuset.
Ja, åtminstone kändes det som att krocka med en vägg. Jag slogs bokstavligen ut både mentalt och fysiskt.
Magsmärtorna blev bara värre och till slut ihållande. Ett tag fruktade jag magcancer. En klasskamrat till mig fick den diagnosen för ett par år sedan och hon har tagit sig igenom den flera år långa pärsen mot ett tillfrisknande, med livet till låns. Man tror man är osårbar, men det är man verkligen inte. Jag förberedde mig på det värsta.

Smärtorna var det enda som fick mig att vakna mellan varven. I tio dagar åt jag bara salta kex (gör jag fortfarande), drack vatten och åt zantac och Treo. Julmaten och nyårsmaten gick helt till spillo. Mitt apotekskonto blev enormt och matkontot pyttelitet. När jag mådde som värst konsumerade jag ett helt rör Treo och ett helt rör Zantac om dagen. Idag har jag bara behövt ta en enda Zantac, vilket är en enorm skillnad! Den som tittar ner i min väska funderar nog , för den är armerad med kexpaket. Snackers och Seltinas. Och Guld Marie kex.

Jag känner mig betydligt lugnare och börjar känna igen mig själv. Trots att jag var så sjuk att jag begick samma misstag flera ggr i följd före och under julen. Inte vilka misstag som helst. Jag berättade om hur vi slet för att hinna få ihop till lokalhyran, innan julhelgerna. När vi fick det ändå, så glömde jag ändra turordningen (datumen) på utgående betalningar i Internetbanken, så flera leverantörsfakturor automatikbetalades av banken i förtid. Så det fanns inga pengar kvar till det som pengarna var avsedda för: hyran.

Som genom ett under lyckades vi få ihop till hela lokalhyran en gång till, precis dagen innan vi stängde för julen. Vi kunde knappt fatta vår stora tur! När allting öppnade under mellandagarna igen, så kunde jag alltså i absolut sista sekunden betala hyran. Men vad hade hänt, när jag loggade in för ändamålen den 27/12?
Exakt samma sak hade hänt en gång till! Leverantörsfakturor hade gått iväg för det belopp som motsvarade lokalhyran och bara 5 kr fanns kvar på kontot.

Vad som var helt ofattbart, det var att jag strax efter den här fadäsen gick in på mitt privata konto för att boka in en inkommen Telia-räkning för betalning den 25/1 på drygt femhundra. Jag var julpank, som alla andra, så kvar på mitt privata konto fanns då enbart exakt täckning för alla mina försäkringars autogirodragningar vid månadsskiftet. Precis som väntat och i sin ordning, alltså.
Täckning glömmer jag aldrig att spara. För att vara mer exakt, så är jag en person som aldrig någonsin gör ekonomiska misstag - eller, det är isf så sällsynt att det går flera år emellan ett enda ev. slarvfel. Av förutsedda utgifter som man vet att räkna med, alltså. Jag kan sådant utantill. jag är så noga med att allt ska bli betalt i tid, att varje gång jag får en räkning, så loggar jag genast in på internetbanken och bokför den på det rätt datum.

På det här viset behöver jag aldrig vara rädd att slarva bort någon räkning, eller glömma bort en betalning - sådana incidenter som kan fördärva hela månaden för en, om de inträffar. Man tror att man har att utnyttja vad man inte alls har att utnyttja, och det märker man först när påminnelsen kommer och man har slösat bort motsvarande belopp på....unna-mig-själv-skit, som man inbillade sig att man faktiskt hade. Ja, ni känner säkert igen det här.

Så där satt jag privat inloggad och skrev prydligt in min Telia-räkning (innan den förkom bland mina kaotiska pappershav). Så där. Klart.
Jag skulle precis logga ut, när jag reflekterade över något ur ögonvrån ....något som inte riktigt stämde. Hade jag mindre pengar, helt plötsligt?
Jag drog oroad i min underläpp, som ett tuggummi. Kontrollerade. Joho, visst såg jag rätt, och det var ju det som inte stämde.

Tror ni inte, att jag hade glömt att fylla i datumet på Telia-räkningen, så den av misstag bokades som en omgående betalning En månad i förväg, till råga på allt! Och nu fattades det drygt femhundra kr på kontot. Det betydde att en försäkringsperimie skulle bli obetald, eftersom jag inte sparade mer än nödvändigt.

Den förväntade reaktionen var förstås panik. Inga hyrespengar kvar och inga privata heller - pga en serie tabbar från min sida. Å andra sidan blev ju mycket annat betalt istället, som jag inte behövde bekymra mig över längre.
Jag loggade ut och gick och la mig igen. Innan jag hann orsaka något annat, nu när jag hade sådant flyt med det.

Efter månadsskiftet såg jag att det blev Agria som drabbades. Den absolut sista försäkringen i dessa veterinärdagar, som det inte fick bli problem med.Nu stressade jag upp mig en aning.
En utförsäkring pga missad betalning skulle vara katastrof.
Jag kastade mig på mailen och förklarade vad som hänt och tiggde om en snabb, tillfällig alternativ inbetalning - retroaktivt. De svarade genast:

Du kan vara helt lugn! du blir inte utförsäkrad. Vi kan se att det aldrig varit några problem med det här tidigare, så vi vidtar inga som helst åtgärder. Det enda som händer, det är att vi drar dubbla beloppet vid nästa månadsskifte - för innestående månad och för missad månad.

Puh!
Katt på hett plåttak.
Vändning mitt i luften.
Idag inkom tiotusen för ett webbjobb som jag sysslat med hemma, när Ellen var så sjuk, plus några tusen i förskottsarvode för ett lektörsuppdrag som jag åtog mig för ett par dagar sedan.
Plötsligt var problemen oväntat tidigt lösta. (Det här var ingen inkomst jag räknade med förrän om om två veckor.)
Jag kunde betala hyran utan några nya missöden, och detta innan någon påminnelse hunnit komma. När jag accepterat att jag inte kunde rädda situationen en gång till, och vägrade låta det få mig må dåligt, så föll en lösning ner från ovan. Som manna.

Det får bli dagens utandning.
Äntligen.

Bild lånad från Lush

4 Januari 2008 22:27 | Länk | Blogg | 5 kommentarer

Annonsera på facebook?

Skaffa en gratis hemsida