Startsidan Blogg Fotoalbum Gästbok
Om mig Videoklipp Logga in
Ti On To Fr
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
<<
Februari (2020)
>>


o härnäst då?

Vad händer härnäst då?
Det är frågan!
Jag gör väl som 90% av alla andra bloggare, iaf inom hundkategorien... :-)
Jag får ta o skriva om mina mål det kommande året.
År 2011!
Vad skall man säga!??!
Alla som stirrat döden i vitögat brukar ha så bra saker att säga... de har hittat en ny mening med livet, sett vad som verkligen betyder nåt och framförallt så är de tacksamma för allt de gått igenom!?!?!?
Ok jag generaliserar en del!
Men faktum är att de allra flesta brukar säga nåt åt det hållet!
Jag tänker som vanligt vara lite motvals kärring!
Jag kan inte se några positiva saker med min cancer, förutom just som jag sagt tidigare då, om jag nu var TVUNGEN att få den där skiten så var det väldigt bra tajmat, precis lagom till det att jag skulle hämta hem Vinna, och jag tror att jag har henne att tacka för mkt, glädjespridare är nog en väldigt modest benämning av henne :-) men det är verkligen det enda positiva med cancern som jag kan se, om man nu ens kan resonera så... för faktum är att jag vet att det oxå hade funkat 1000 ggr bättre om jag hade sluppit cancern...
Mitt liv har inte förändrats åt det positiva hållet på något sätt alls i övrigt...
Jag har haft det djävligt jobbigt, varit tröttast i hela världen, åtminstone är det så det har kännts... blivit stelast i stan har fått en djävulsk värk i lederna, tappat naglarna, blivit steril, tappat håret, tappat typ 90% av musklerna, gått upp en jävla massa i vikt, ... osv... o listan kan göras ännu längre... men vem orkar?!?!
Jag överlevde :-)
Jag förstod aldrig innan detta hur folk kunde säga, jag skulle ändå aldrig vilja välja bort det (typ cancern)... Jag skulle valt bort det direkt!!!
Och det sjukaste av allt är att det som jag saknar mest av allt är mitt hår!
Ha ha ha, ytligt!!!
Det är klart om jag fick välja en endaste grej hade jag nog valt att vara lika "fräsch" i kroppen rent allmänt som jag var innan, slippa värken osv.. men på den fronten är jag övertygad om att jag kommer att bli lika bra igen, med lite segdragen sjukgymnastik o djävlar anamma, men jag hatar vekligen att ha kort hår!!!
Om man nu ens kan kalla det hår... det är ju mer som päls numera... ludd... jaaa, jag hoppas vekligen att det blir sig självt igen!!!

Oj oj oj, ser nu att jag tappade tråden lite :-)
Sorry!!!
Hur som helst målen för 2011!
Jag tänker bli cancerfri!!!
Jag tänker återta det liv som jag hade förut!
Jag tänker bli lika rörlig som jag var innan cancern, jag tänker bli lika smal som jag var innan cancern!
Och jag tänker träna hund!!!
Jag har bestämt mig för att Vinna o jag skall vara med på unghundsderbyt i jakt.
Vi skall förhoppningsvis tävla en appell och en lägre klass spår (det är klart det kan ju bli flera... men planen är iaf att bli uppflyttade till högre klass innan 2011 är slut.).
Planerat är oxå att allmänlydnaden skall vara såpass bra på den lilla råttan att vi skall kunna starta upp med sökträning till senhösten eller vintern.
Jag har en hel del kurser o läger inplanerade oxå, men då de inte är helt 100 spikade väljer jag att inte skriva om dem än.
Hur som helst jag önskar er alla ett framgångsrikt 2011, precis som jag har bestämt mig för att mitt 2011 skall bli!
Hoppas att vi ses på planerna! :-)
28 December 2010  | Länk | BLOGGEN | 10 kommentarer
en riktigt seg dag!

Hur trevlig, mystisk o härlig julafton än är, så kommer alltid annandagen därefter...
Denna dag har fått en helt annan känsla kopplad till sig för min del.
Pappsen o Britt bestämde sig för att de skulle göra en rejäl långresa till Thailand för 6 år sedan.
Det gjorde de, de åkte härifrån den 11 dec och jag minns faktiskt inte exakt när de skulle komma hem men det var nån gång mot slutet av januari.
De började resan i Bangkok som var det enda ställe de hade bokat in boende på innan resan, därefter hade tänkt att resa dit de kände för...
Tyvärr så resulterade detta i att de bestämde sig för att fira julen i Khao Lak.
Khao Lak var ett av de ställen i Thailand som drabbades allra hårdast av Tsunamin. Tyvärr så omkom både pappa och Britt.
De var ju i "gott sällskap" över 225000 människor dog på grund av vågorna efter skalvet.
Jag minns hur väl som helst den dagen, jag blev naturligtvis otroligt intresserad av att få tag på alla nyheter man kunde angående det hela men jag var ändå fullständigt totalt bombsäker på att åtminstone pappsen hade klarat sig!
Helt plötsligt så kändes det ungefär på samma sätt som då man liten.
Pappa är ju störst, bäst o starkast i hela världen!
Klart att han fixar detta!
Men ju mer information som jag fick om det hela, desto mer började jag att tvivla.
Jag kommer ihåg alla timmar man satt o ringde till UD och sjukhusen nere i Thailand.
Alla timmar man tittade på bilder som folk la ut på nätet av de omkomna som man hade hittat, de bilderna var nåt av det värsta jag har sett!
Jag kunde sitta i timmar o bara titta på foto efter foto och storgråta, på många av fotona kunde man knappt ens se att det var människor, de var sååå illa sargade eller såå otroligt uppsvullna, saknade div kroppsdelar osv...
Fullständigt vidrig var det, samtidigt som värsta skräcken var att klicka fram ett foto av pappa eller Britt så kunde jag bara inte hejda mig, de började prata om att man la lik på högar och brände, att de skyfflade ner kroppar i massgravar osv och nästan än värre skräck än att se deras foton hade jag för att vi aldrig skulle få hem dem överhuvudtaget...
Att aldrig få reda på vad som hände dem... att aldrig vara säker...
Till slut dock så hittade vi ett foto, som jag än idag tror kan ha varit pappa, men jag vet inte helt 100.
Låter sjukt att säga på det viset, att man inte ens skulle kunna känna ingen sin egen far, men så är det... i så fall så låg han på vad som ser ut att vara ett sjukhusgolv med en extremt stor blodpöl från baksidan av huvudet... vilket gör att jag hela tiden tänkt att han kunde överlevt, en blodpöl av den färgen kommer det inte från en död människa...han drunknade inte... han behövde sjukhushjälp och fick det inte, eller...
Eller var det inte han alls, drunknade han o Britt iaf, visste de vad som höll på att hända eller blev de fullständigt överraskade, kände de paniken och dödsångesten eller gick det snabbt?
Det påstås att drunkningsdöden skall vara en "bra" död.
Jag undrar just vem det är som har diktat ihop det??!??!
Själv kan jag knappt föreställa mig en värre död, och då man lyssnar på vad folk som drunknat, under liknande omständigheter, och blivit återupplivade berättar så önskar jag verkligen att pappa och Britt fick dö genom ett slag i huvudet eller så...
Inte drunkna!
Att kämpa för varje andetag med svår dödsångest nedtryckt under vattnet och syret börjar ta slut, gör att man måste andas oavsett man är över eller under ytan... kan aldrig vara skönt!
Att ta det där andetaget, luft blandat med vatten (som det tydligen blir alldeles vid ytan av stora vågor) gör att man kräks och när det händer går det inte speciellt bra att kontrollera andningen alls, vilket gör att man drar in vatten, spyor, sand eller annat som finns precis framför ansiktet...
Detta är nåt som jag har funderat sjukligt mkt på, kan inte förlika mig med att inte veta vad som hände.
Fotot lämnade vi med till polisen då de kom hem för att ta DNA prover och då vi lämnade signalementet och tandkort osv för identifieringsarbetet.
Fotot var märkt med plats och nummer på kroppen, men tyvärr fick vi aldrig något svar på om det var han eller inte.
Det är klart att när de väl hörde av sig fram i mars och talade om att de hade identifierat kroppen så var man ju lycklig bara för det.
Att åka upp till Ärna flygplats och ta emot en kista kändes oxå oerhört konstigt och jobbigt, men samtidigt var det en lättnad.
Det väldigt fint arrangerat.
Jag minns vissa av de andra som var där samtidigt som oss, vissa av dem hade man läst om i tidningarna...
Efter att ha fått hem kistan började jag tvivla på att de verkligen hade skickat rätt kropp till oss osv... man blir väl lite sjuk i sina tankegångar kan jag tro efter ett tag... jag var nästan besatt av att få öppna kistan men jag fick aldrig det!
Och än idag har den känslan faktiskt inte släppt mig helt...
Jag funderar en hel del på just hur de dog, vad de gjorde, om det är Britt o Pappa som de skickat hem till "oss", osv...
Jag kan ha riktiga sorgedagar där jag verkligen bara ältar detta mer eller mindre hela tiden, spelar musik som påminner mig om dem osv...
Det har naturligtvis blivit lättare för varje år, men den där känslan av att inte veta den är fortfarande otroligt jobbig!!!
Av nån märklig anledning är det alltid bättre att veta än att vara oviss, hur otrevlig sanning än kan vara!

26 December 2010  | Länk | BLOGGEN | 4 kommentarer
då sitter man här o väntar...

Hmm jaha då var det dags igen..
Julen är här, i morgon skall det mysas och ätas.
Måste säga att jag ändå är rätt så förtjust i julen, på nåt sätt hamnar jag nästan alltid tillbaka i den där känslan som man hade då man var liten.
Det är nåt alldeles speciellt med julen, lite magiskt faktiskt, och detta trots att man inte får några julklappar längre... Visst mammsen köper alltid nåt litet åt en, och jag brukar väl oxå göra lite tvärtemot vad vi bestämmer o köpa nåt litet till henne o Ove, men bortsett från det så köper vi inga julklappar åt varandra förutom barnen natruligtvis!
O de får paket i mängder, precis som det skall vara!!!
Den känslan som man själv får då man ser de där jättestora ögonen och glädjen i ansiktena då de får och öppnar paketen, det är så härligt!!!
Just då är jag tillbaka i samma känsla själv!
Den där fullständigt underbara känslan, kanske nästan till och med eufori, man hade ju gått o väntat i vad som kändes som en total oändlighet!!!
Inte kunnat sova under natten och sedan gick man bara där o väntade på att den där förbannade Kalle Anka skulle vara över så man fick öppna paketen!
O så var det äntligen dags!!!!!
Yeeeehaaaa!!! :-D
Numera öppnas paketen innan Kalle Anka, tack o lov har det skett förbättringar på den fronten ;-) Ha ha ha
För oss andra, dvs vi som förväntas vara vuxna iaf, så innebär julen för det mesta att det serveras en himla massa goo mat o dryck, och icke att förglömma härlig samvaro med nära och kära!!!
För min del har detta kommit att betyda mer o mer för varje år!
Livet kan verkligen snabbt förändras, då man minst anar det så händer saker man aldrig trodde...
Ta vara på varandra o njut av att ni firar jul ihop!
God Jul på er!
23 December 2010  | Länk | BLOGGEN | 4 kommentarer
jag är glad!

Så är det!!!
Anledningen till att jag är glad, ja de är förstås många men just det som jag tänker på nu är faktiskt att jag är glad att jag inte köpte en labrador förrän nu!
Ha ha ha undrar vad ni tänker när ni läser det...
Förklaring kommer!
Jag är sååå otroligt glad att jag inte skaffade en labrador förrän nu o anledningen är den att hade jag gjort det tidigare hade jag med stor sannolikhet inte tränat operant i dagsläget, och det är ju ett val jag är otroligt nöjd med!
Summerat...
Min hundtränarbana började med en tax :-)
Jag släpade runt en tax uppe på brukshundklubben i rätt så tidig ålder, skall jag vara helt ärlig så minns jag inte exakt hur gammal jag var... men jag har för mig att jag gick i 6:an då jag äntligen fick Sacko!
En sak är dock säker och det är att korrigeringsmetoder fungerade inte speciellt bra på den lilla taxen :-)
Att få honom att lyda genom att hota om straff var lika döfött som att försöka tända en brasa på havets botten!
Ju mer jag försökte med dominans o bestraffningar desto surare min fick taxen, inte så konstigt!!!
Och taxsam :-) för detta är jag i dagens läge!
En annan sak som också är säker det är att jag var och är minst lika enveten som taxen!
Skam den som ger sig!!! Om det inte funkar på ett sätt måste det funka på ett annat!
Jag tror faktiskt att det kan ha varit just Sacko och han små egenheter som fick mig att vara väldigt öppen för och nyfiken på nya idéer inom hundträningen, även om det dröjde ett tag innan jag skaffade nästa hund Kali...
Kali var en riktig kanonhund, jag önskar faktiskt att jag hde fått möjligheten att "få" henne senare i min hundkarriär.
Otroligt rolig och träningsvillig hund, ställde upp på det mesta o tyckte att det var riktigt roligt att träna, om man gjorde det på hennes villkor :-)
Lilla Kaligumman... hårdare hund det får man nog dock leta efter!
Om hon ville göra något så kunde hon ta i stort sett vad som helst för att "få" göra det!
Detta var oxå en bra erfarenthet, dvs nåt som gjorde att jag tidigt insåg att det där med straff o korrigeringar fungerar verkligen inte speciellt bra!
Oavsett schäfer eller tax...
Det måste finnas andra sätt!!! O det gör det ju!
Det var därför väldigt spännande att upptäcka den operanta världen och det som den hade att erbjuda och det gjorde jag då Kali var ungefär 1.5 år lite drygt.
Jag köpte boken "A dog and a dolphin" av Karen Pryor och prövade typ allt som stod däri... därefter var jag fast!
Jag fortsatte att köpa och läsa böcker inom ämnet men mest av allt gav nog ändå Marie Fogelquists kurser där jag o 3 andra lyckligt lottade tjejer fick möjlighet att gå otroligt fördelaktiga prova på/testkurser i operant inlärning mha hönsträning i flera omgångar, detta var långt innan hon körde igång med de kurser hon har i dagsläget!
Det var helt fantastiskt!!!
Jag lärde mig sååå otroligt mkt och hade sååå otroligt roligt att jag än idag inte kan bli annat än glad o tacksam för möjligheten!
Detta har verkligen format mig i min hundträning!
Det blir svårt för mig att nämna alla som påverkat mig i min hundträning då jag anser att man kan ta med sig lärdomar från mer eller mindre varenda människa man träffat, och då jag har varit så sjukligt intresserad i ämnet har jag sugit åt mig varenda tips jag sett eller hört om samt att jag har gått på så många kurser som jag har haft möljlighet till, men jag vill ändå speciellt nämna Eva Bodfäldt!
Hon har ett träningssätt som passar mig kanon och jag gillar verkligen hennes sätt att träna hund!
Hur som helst!
Efter att ha fått tagit del av alla dessa härliga träningsmetoder fick jag till slut Eassa som jag rakt av från början fick möjlighet att träna operant, och det gick ju som en dans!
Vilken underbar hund och så bra det gick! Jag älskade varje sekund av träning med henne, iaf vad jag minns idag :-)
Tyvärr var den lilla Brassan en galenpanna utan dess like och hon sprang sig sönder o samman, och tyvärr gick det inte att åtgärde de skador hon ådrog sig, hennes karriär blev trist nog alldeles för kort!
Och jag blev fullständigt bedrövad, det var som om mattan rycktes undan och luften gick ur mig, allt på en gång! Jag bestämde mig för att lägga ner allt vad hundträning hette :-(
MEN i dag sitter jag alltså med en liten labrador i huset :-)
En riktig liten glädjespridare :-D
Hon fungerar naturligtvis väldigt bra då man tränar operant, jag har ännu inte träffat på en hund som inte fungerar bra med den metoden, men det som är så lustigt är att den lilla damen fungerar faktiskt väldigt bra även då man säger åt henne att vissa saker inte är ok! :-)
Och här tänker jag knyta ihop säcken och säga att om jag hade skaffat en labrador på ett tidigt stadie hade jag kanske inte ens funderat över varför man skulle "behöva" träna på ett annat sätt än att säga åt hunden vad den skulle göra o inte göra.
De är ju så följsamma, lättlärda och mindre "bösiga", och för den saken skull är de på inget sätt mindre hund, bara smidigare att ha o göra med och väldigt mkt mer lättsamma överlag:-) Eller kanske är det bara just lilla Vinna ;-) Vad vet jag...
Med detta vill jag bara säga att jag är otroligt glad över att jag haft med schäfrar och taxar att göra innan jag skaffade en labrador!
Annars hade nog mitt träningssätt varit ett helt annnat i dagsläget och helt osvenskt vill jag faktiskt säga att jag är grymt nöjd med mitt sätt att träna hund, och skulle inte vilja att det var på nåt annat sätt, förutom att jag naturligtvis vill lära mig mer! Och det hoppas jag att jag alltid kommer att vilja! :-D
18 December 2010  | Länk | BLOGGEN | 3 kommentarer
dåligt med uppdateringar igen!

Jaa så är det!
Och jag tänker skylla på snön.
Man kan ju inte göra nåt, iaf inte nåt värt att skriva om!!!
Vi promenerar :-) Ja det är i stort sett det enda vi roar oss med just nu.
Vi promenerar både på nya ställen och på gamla beprövade ställen. Roligast är det förstås att upptäcka nya härliga promenader i underbar terräng.
Men för att göra det händer det ibland att man "hittar" ställen som man inte borde promenera på...
Den planerade jaktträningen vi skulle på blev inställd på grund av all snön, spåra ids jag inte göra i skiten och lydnadsträning har jag tyvärr ingen som helst lust för i detta väder...
Det märks att de små doggsen kanske inte är fullt så stimulerade som de hade önskat... om inte annat märks det väldigt väl på promenader då man har sällskap.
Borta är allt intresse av att kolla upp matte som i vanliga fall brukar hitta på en del kuligt under promenaderna, hon går ju ändå bara å pratar... Händer ju inte ett smack!
Varför inte ta tillfället i akt o roa sig själv verkar de små liven tänka! Att leta efter vilt och följa spår är ett nöjje på hög nivå... till mattes förtret!!!

På icke hundfronten känns det faktiskt som att det går i stormsteg framåt!
Jag har ju träffat en riktig kanon-sjukgymnast!
Hon har sett till att jag kommit med på gympa, och vattengymnastik samt att jag skall börja få lite akupunktur nästa vecka!
Jag vägde mig på vattengympan i veckan och insåg till min stora glädje att jag faktiskt har blivit av med ca 5 av de 15 kilo jag gick upp under all behandling med kortisonet. Fantastiskt!!!
Visst det är 10 kg till som skall bort och ju förr desto bättre! Men det känns som en riktigt bra start iaf!
Får väl se hur det går över julen bara... :-)
5 December 2010  | Länk | BLOGGEN | 0 kommentar


hittabutik.se - 12.000 webbutiker! | ehandelstips.se - allt om ehandel
(c) 2011, nogg.se & Heléne Gustafsson                                             Skaffa en gratis hemsida