Bokstaven dödar, men anden ger liv
Startsidan Blogg Fotoalbum Gästbok
Debatt Topplistor Om mig Logga in
Ti On To Fr
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<
Januari (2021)
>>


Inledning till Beredskapsövning 2010 med en sonett

Inför detta epos en stilla maning:
Försök gå igenom det fram till dess slut.
Mellan rader finns det en kärleksaning,
fastän dikten kan likna ett kastat spjut.

I det förgångna jag varit på spaning
i växling med nuet, som är en minut.
När dikten är skriven med sin förmaning,
då har vi i framtiden långt kastats ut.

Visst kan vi tvivla på determinister,
som säger vi är i materien fast,
och anden är flykt av ström i neuroner.
Bättre vi tyr oss till de optimister,
som inte vill lägga oss allting till last
och tror att frid kommer efter eoner.
26 April 2022  | Länk | Litteratur | 2 kommentarer
Stellan Skares Svanesång – sammanfattning

(För litteraturlista se inledning av manus). Thomas Bertil Wahlberg, född 4 november 1943 i Stockholm, är en svensk läkare, klinisk forskare och författare.

På det egna Melampyrum förlag har Wahlberg under senare år gett ut åtta böcker: romaner, diktcykel, självbiografiskt material, en ”Existentiell resa”, som föräldrarna gjorde på fyrtiotalet, samt två böcker om fadern konstnären Bertil Wahlbergs ungdomsdikter. Någon egentlig marknadsföring av böckerna har inte skett. Alla åtta böckerna finns i begränsade tryckta versioner och även som e-böcker. Wahlberg, som specialist i internmedicin, blev medicine doktor 1981 på en studie om blödarsjuka samt är sedan 1985 docent i klinisk koagulationsforskning vid Karolinska Institutet. Han har varit kliniskt verksam under drygt ett halvt sekel främst vid Karolinska sjukhuset och Hälsocentralen vid Sophiahemmet. Åren 1983–1989 var Wahlberg medicinsk divisionschef på dåvarande Kabi (Vitrum)
Stellan Skares Svanesång – sammanfattning
Romanens bakgrund är en omvälvande period från femtiotalet till nuet, som politiskt och socialt radikalt har stöpt om samhället. Denna utveckling avspeglas hos huvudpersonen (Stellan Skare), en självmedveten och arrogant man från en priviligierad miljö. Han har utvecklat en livslång platonisk relation till gymnasiekamraten Charlotte, som är hans goda genius och skyddsängel. Stellan tar studenten, blir reservofficer och blir senare en framgångsrik försvarsadvokat. Hans äktenskap med en överklassflicka, Elisabeth, går långsamt under. Hon radikaliseras och dras in i vänsterkretsar. Konfrontationer mellan mannen och kretsarna runt hans fru inträffar. Hustrun har en väninna, Marie-Louise, som spelar en nyckelroll i handlingen. Paradoxalt nog dras den kritiske mannen till henne på äldre dagar. Charlotte är en ”evig följeslagare”, som ger sig till känna med glesa mellanrum på ett oförklarligt sätt. Hon har efterlämnat en skrift med närmast bibliskt innehåll, vilken i avgörande grad kommer att förändra Stellan i hans livssyn. Charlottes skrift analyseras tillsammans med en ungdomsvän, Bertil. Relationen till Marie-Louise fördjupas och leder till en kärleksrelation av oanad dignitet. Marie-Louise dör, men Stellans liv kan gå mot frid och försoning.
29 April 2021  | Länk | Litteratur | 0 kommentar
Rabiat ungdomsdikt II

Jag är en nyproletär,
trots att ej hunger mig tär.
vissa dom har det för bra
trettiotal skulle vi ha!

I detta västliga land
går kapital hand i hand
med militär och polis.
IB får stå som bevis
Arbetarklassen har rätt.
Uti sitt anletes svett
brukas båd’ gamla och barn
i Wallenbergs grottekvarn.

Kapitalismen ska ej
få göra stålar på mej.
För profit inte ett steg.
Har aldrig haft något kneg.

Borgarnas redskap ska man
utnyttja bäst, som man kan.
AMS-pengar och studielån.
Man är ju knappast ett fån.

Jag sitter ej i salong,
nej mer i portar och prång
river jag av en kapsyl,
eller för in min kanyl.

En dag ska folket och jag
överta makten med våld.
Vi trotsar överklasslag.
Borgarn kan känna sig såld.

Inte är jag pacifist,
nej jag är nykommunist.
Gärna med vapen i hand
stöder jag främmande land,

som har en röd liten bok
med sann och äkta moral,
som lyfter träldomens ok
och rensar vår jämmerdal.

Nu kallas till sista strid.
Krossas ska allt som är fel.
Ute är vanmaktens tid.
Vi sätter världen på spel.

Brinnande städer och hus.
Högar av sargade lik.
Allting ska läggas i grus,
som trotsar vår politik.

Blodröda fanor uppå
varje fascistisk ruin.
Sedan ska bilan få gå
Hämnden är folkets och min.

Till äkta demokrati
har vi dock sedan en bit.
Vår socialistutopi
nås endast genom elit.

Därför styr folket och jag
tills vidare genom mej.
Staten är ännu för svag
att lämna frihet åt dej.

Men låt din sång gå i dur
och noga var på din vakt.
Proletariatets diktatur
Kan låta dig gå till slakt.

Du har ju främst en funktion,
såsom ett villigt redskap
i materialismens mission,
kämpa för ditt medlemskap.

Skillnaden är inte stor
mellan materia död
och så du själv, käre bror,
fastän din kind är så röd.

Sålunda som av cement
formar vi dig och envar
till ett ståtligt monument,
som skall för evigt stå kvar.

Men på den fjärran galax
kanske ett liv där man såg.
Då ska vi påbörja strax
Nödvändighetens korståg.

Universum har en gräns,
dragen för vår verksamhet.
Vår aktionsradie bestäms
blott av ljusets hastighet.

Ej tar materien slut,
fastän den blir alltmer gles.
Vår korta levnadsminut
styrs utav denna tes

Tro ej att du har en själ.
Du är materiens träl,
ämnad att draga ditt lass
i samhället utan klass!

Ode till en idealist av Thomas Wahlberg, feb. 1974
21 April 2021  | Länk | Litteratur | 0 kommentar
Stellan Skares Svanesång

Thomas Bertil Wahlberg, född 4 november 1943 i Stockholm, är en svensk läkare, klinisk forskare och författare.
På Melampyrum förlag (eget hobbyförlag) har Wahlberg under senare år gett ut åtta böcker: romaner, diktcykel, självbiografiskt material, en ”Existentiell resa”, som föräldrarna gjorde på fyrtiotalet, samt två böcker om fadern konstnären Bertil Wahlbergs ungdomsdikter. Någon egentlig marknadsföring av böckerna har inte skett. Alla åtta böckerna finns i begränsade tryckta versioner och även som e-böcker. Wahlberg, som specialist i internmedicin, blev medicine doktor 1981 på en studie om blödarsjuka samt är sedan 1985 docent i klinisk koagulationsforskning vid Karolinska Institutet. Han har varit kliniskt verksam under drygt ett halvt sekel främst vid Karolinska sjukhuset och Hälsocentralen vid Sophiahemmet. Åren 1983–1989 var Wahlberg medicinsk divisionschef på dåvarande Kabi (Vitrum)

Stellan Skares Svanesång – sammanfattning
Romanen, som skulle kunna fungera som underlag till ett filmmanus, omfattar en omvälvande period från femtiotalet till nuet, som politiskt och socialt radikalt har stöpt om samhället. Denna utveckling avspeglas hos huvudpersonen (Stellan Skare), en man från högreståndsmiljö. Han har en livslång platonisk relation till gymnasiekamraten Charlotte, som är hans goda genius och skyddsängel. Han tar studenten, blir reservofficer och blir senare en framgångsrik försvarsadvokat. Hans äktenskap med en överklassflicka, Elisabeth, är dömt att misslyckas. Hon radikaliseras och dras in i vänsterkretsar. Konfrontationer mellan mannen och kretsarna runt hans fru inträffar. Hustrun har en väninna, Marie-Louise, som spelar en nyckelroll i handlingen. Paradoxalt nog dras den kritiske mannen till henne på äldre dagar. Charlotte är en ”evig följeslagare”, som ger sig till känna med glesa mellanrum på ett oförklarligt sätt. Hon har efterlämnat en skrift med närmast bibliskt innehåll, vilken i avgörande grad kommer att förändra Stellan. Texten analyseras tillsammans med en ungdomsvän, Bertil. Relationen till Marie-Louise fördjupas och leder till en kärleksrelation av oanad dignitet. Marie-Louise dör, men Stellans liv kan gå mot frid och försoning.
30 Augusti 2020  | Länk | Litteratur | 0 kommentar
Nionde boken från veteranens penna (dator)

Stellan Skares Svanesång - sammanfattning
Romanen omfattar en omvälvande period från femtiotalet till nuet, som politiskt och socialt radikalt har stöpt om samhället. Denna utveckling avspeglas hos huvudpersonen (Stellan Skare), en man från högreståndsmiljö. Han har relation till Charlotte, som är hans goda genius och skyddsängel. Han tar studenten, blir reservofficer och blir senare en framgångsrik försvarsadvokat. Hans äktenskap med en överklassflicka, Elisabeth, är dömt att misslyckas. Hon radikaliseras och dras in i vänsterkretsar. Konfrontationer mellan mannen och kretsarna runt hans fru inträffar Hustrun har en väninna, Marie-Louise, som spelar en nyckelroll i handlingen. Paradoxalt nog dras den kritiske mannen till henne på äldre dagar. Charlotte är en ”evig följeslagare”. Hon har efterlämnat en skrift med närmast bibliskt innehåll, vilken i avgörande grad kommer att förändra Stellan. Texten analyseras tillsammans med en ungdomsvän, Bertil. Relationen till Marie-Louise fördjupas och leder till en kärleksrelation av oanad dignitet. Marie-Louise dör, men Stellans liv kan avslutas i frid och försoning.
26 Maj 2020  | Länk | Litteratur | 0 kommentar
Inspiration från Goethe

Några rader ur "Stellan Skares svanesång, ett manus till en roman, som jag håller på med.
...Vår aftonstämning övergick i den kvällsfrid som Goethe har speglat i den korta dikten nedan, vilken han skrev i sin yngre medelålder. Det lär finnas drygt ett tjog svenska översättningsversioner. Jag har en instinktiv känsla att ingen av dem har lyckats fånga den fulla innebörden av den täta, fridfulla men flertydiga lilla dikten. Bortser man från det naturlyriska inslaget, träder budskapet om livets korthet fram. De sista raderna är inte svåra att översätta: …”Vänta bara, snart vilar även du.”...
Über allen Gipfeln
Ist Ruh,
In allen Wipfeln
Spürest du
Kaum einen Hauch;
Die Vögelein schweigen im Walde.
Warte nur, balde
Ruhest du auch.
5 April 2020  | Länk | Litteratur | 0 kommentar
Klarsynthet?

Klärvoajant kan mångkunnig konst
kallas när andliga anlag anas,
fjärran från vetenskapliga lagar
och bildningens baktunga bördor.
Ur ”Beredskapsövning” av Thomas Wahlberg
8 Augusti 2019  | Länk | Litteratur | 0 kommentar
Mohammed och Ali i Dantes helvetesvision

Mohammed, som sågs som en avfälling från den sanna tron (kristendomen), och hans kusin och svärson Ali jagas av en demon med sitt bart huggande svärd i åttonde kretsen i Dantes Inferno, där bland andra de som sår split och splittring straffas i evighet. De osalige som straffas för att de söndrat fläks upp om och om igen (slits isär). Ali var profet för den shiitiska sekten, vilken klöv islam i två huvudriktningar.
Detta skrevs i början av trettonhundratalet I Divina Commedia. Nedan ett utdrag:
...En tunna som mist sin botten eller laggar
rämnar ej så som en jag där blev varse,
kluven från hakan ner dit där man fjärtar,
hans tarmar hängde ned emellan benen;
inälvor såg man och den unkna påsen
som gör till träck allt det som mänskan slukar.
Medan jag ivrigt tittade på honom
såg han på mig och slet med sina händer
upp bröstet sägande: ”Se mig, Mohammed,
så vanställd nu! Se hur jag själv mig styckar!
Där framme går Ali i tårar, uppfläkt
i ansiktet från luggen ned till hakan...
Dante skulle retroaktivt kunna tilldelas en ”fatwa” för sin ur islamistisk synpunkt hedniska framställning av Mohammed och Ali.
Salman Rushdie, som av framlidna Ayatollah Khomeini tilldelades en sådan förbannelse, som bara kan återkallas av den som utfärdade
den, ville i sin bok Satansverserna påvisa att Satan och ängeln, som förmedlade Allahs budskap till profeten, är en och samma person, och att allt kommer från samma källa, både de heliga och de sataniska verserna.
Islamismen gör sig ständigt påmind, till exempel den 12 juni 2016, när minst femtio personer sköts ihjäl på en gayklubb i Orlando av en IS-sympatiserande terrorist. Troligen blir belöningen inte tjogtals oskulder i Paradiset. Risken är överhängande att denne och de flesta av hans kollegor hamnar i källarens bottenvåning.
Den 7 april 2017 utförde en (muslimsk) uzbek, som skulle utvisas, ett terrordåd i centrala Stockholm med en lastbil. Det debatteras nu för fullt huruvida personen är islamist eller inte. SVT har infört beteckningen ”lastbilsattacken”, som gäller tills vidare. Jämför gärna med Romsons tal 2015 om ”olyckorna” i New York den 11 september 2001.
14 Maj 2019  | Länk | Litteratur | 0 kommentar
”Det var alltså pudelns kärna”

Favorit i repris om ondskans förklädnadskonst:
Uttrycket pudelns kärna talar för sig själv och innebär ”den sanna innebörden av något”. Dessa ofta citerade ord är hämtade från Goethes stora verk, Faust. Doktor Faust har ingått en pakt med Mefistofeles, som är en inkarnation av djävulen, som handlar om att denne mörksens furste ska förse Faust med kunskap som ger makt, ära och erotisk framgång mot ett löfte om att få lägga beslag på Fausts själ efter dödsögonblicket. Vid ett tillfälle har en pudel följt med Faust in i hans studerkammare. Djuret transformeras plötsligt till Mefistofeles, varvid Faust, nästan som ett understatement i den kusliga situation, yttrar de bevingade orden: ”Das also war des Pudels Kern”.
Några rader ur Matteus 7:15 kan man associera till:
Tagen eder till vara för falska profeter, som komma till eder i fårakläder, men invärtes äro glupande ulvar.
27 April 2019  | Länk | Litteratur | 0 kommentar
Schwanengesang (Schubert och Heine)

Här följer några rader ur en Heinedikt tonsatt av Schubert (Das Fischermädchen), som jag av någon romantisk anledning har bevarat i mitt hjärta:

…Mein Herz gleicht ganz dem Meere,
Hat Sturm und Ebb’ und Flut,
Und manche schöne Perle
In seiner Tiefe ruht.

Fritt översatt:
… Mitt hjärta liknar havet,
Har storm och ebb och flod,
Och många vackra pärlor,
Vilar i dess djup.

(Från Karl den Stores Släktförening (2018)
17 Mars 2019  | Länk | Litteratur | 11 kommentarer
En orgie i plattityder

Ur Karl den Stores släktförening presenteras nedanstående hyllning till ledningsgruppens nya kelgris:
...”En knäckfråga i vår strategiska planering är att ta vara på spetskompetenserna. I ledningsgruppen har vi alltid sett som en utmaning att bland konglomeratet av chefer-ledare-experter och gräsrotsfolk hitta den bäste för varje nyckelfunktion. Vi har till och med någon gång hittat ”folk i källaren” med tillräcklig tåga och framåtanda för att kunna slussas in i högre befattningar. En annan managementapproach har varit att hos varje medarbetare kunna identifiera begränsningar och möjligheter, såväl som styrkor och svagheter. Därför är vi speciellt belåtna med att kunna konstatera att den nye platschefen i Nederländerna, Conny Skarpheden, inom kort kommer att installeras i det land som blivit så uppmärksammat genom sina kanaler och kanyler, om jag får tillåta mig en liten lustighet.
Conny, eller Conta, som kamraterna säger, har en verklig näsa för portföljstrategi. Genom sin stora expert knowledge, speciellt inom området marknadskoncept, har han varit ett värdefullt bollplank för koncernens nyckelpersoner. Conta kan konsten att gasa och bromsa i rätt tid. Han är väl medveten om att i rätt läge är det bara att köra på med ”Pelle” i botten, men också att man ibland får tvärnita för att undvika att köra i diket.
Conta reagerar direkt när det börjar bli för mycket fett i organisationen, kostymen blir för stor eller det börjar finnas fler hövdingar än indianer. Då blir det räfst och rättarting. Samma sak händer när någon uppstickare till konkurrent börjar ta för sig i överkant och göra sig bred. Då tvekar inte Conta att slå till med full kraft. Hans serve-ess sitter nitade i kryssen och när han får in motståndaren i ringhörnan går ingen säker och loppet är kört.
I vår net-working strategi har Conta redan blivit en viktig byggkloss, med delegerat ansvar. Vår förlängda arm sitter som handen i handsken i Contas hårda nypor.
I dagsläget är jag övertygat om att den superlojale Conta är införstådd med vår pågående effektivitetshöjande åtstramningskampanj. Men det är ingen ko på isen. Conta kavlar gärna upp skjortärmarna, spottar i nävarna och ger sig ut på verkstadsgolvet, när det behövs. Som den praktgrabb Conta är kommer han att klara även denna utmaning...
18 Augusti 2018  | Länk | Litteratur | 0 kommentar
GRÄNSINTERMEZZO av Bertil Wahlberg 18 år

Dikten publicerades 1941 Södra Latins skoltidning Loke. Det handlar om att passera gränsen till hinsidan.

Jag gjorde inget motstånd längre.
Hade satt mig in i hur det var.
Gjort mig beredd. Väntade bara.
Det var lugnt det här.
Inte alls någon oro.
Lite ångest först, sen bara lugn.
Visst hade jag några sekunder känt denna obeskrivliga
saknad,
denna sugande saknad,
liknande den man i kulen vinter känner
efter solens glitter i darrande grässtrån …
Men det gick fort över.
Det att jag skulle gå blev verklighet:
Bakom mig en hög mur jag hade att passera,
för övrigt svart.
Fantiserande om andra sidan gled jag in i slummer,
som jag kände som en vän …
Ett hjärta som så småningom arbetar sig upp i jämn
takt.
Mörker som genombryts av ljus.
Och en mänska med något nytt i blicken.
2 Juli 2018  | Länk | Litteratur | 0 kommentar
Karl den stores släktförening

Ur förordet..."
Först en kommentar till titeln, Karl den Stores släktförening: Min
Farmor, Berta Wahlberg född Claesson (1892-1982), var bonddotter
från Kållandsö i Västergötland med djupa rötter i den nära
omgivningen. Enligt en släktutredning som utfördes av min farbror,
Rune Wahlberg (1919-2001), kunde släkten i rakt nedstigande led
härledas till högfrälseätten Bonde till Traneberg, som på 1400-talet
levde på denna stormansgård, vilken genomgått stora förändringar
genom seklerna, men som fortfarande ligger några kilometer från
farmors fädernegård Hansagården. Jag gjorde en uppföljning av
detta tunna släktband och hamnade så småningom via källor (som
antyds i novellen) Karl den Stores släktförening, rakt ned till den
berömde mannen som kröntes till (tysk)romersk kejsare av påven år
800. Som alla förstår finns det mängder av osäkerheter i släktforskning.
Detta i kombination med risker för falsk paternitet, innebär att
sambandet med Karl den Store kan bedömas som högst spekulativt
både för personen i novellen, Karl den Stores släktförening och
undertecknad. Tanken är ändå fascinerande och markerar att ett
släktskap bör existera med åtskilliga människor i vårt kulturområde.
En man som inte tyckte om Karl den Store var SS-Reichsführer
med mera, Heinrich Himmler. Han ansåg att det var ett brott av den
frankiske kungen, sedermera kejsaren, när han lät tvångskristna de
urgermanska sachsarna.
13 April 2018  | Länk | Litteratur | 0 kommentar
Beredskapso&#776;vning, en retrospektion och framtidsvision (2010).

Nu dryga femtio år passerat redan.
I kraftig expansion vår stad var satt.
Det var starten av den stora oredan
genom politikernas fula spratt.
Av somliga vi ännu känner svedan,
en är miljonprogrammets svekdebatt.
Svartmögel, flagnad puts och spruckna väggar
nu omger folkhemsbarnens ätteläggar.

På den tiden fylldes hastigt förstäder
av främlingar från närbelägen ort,
från Finland, även våra landsortsstäder.
Då hade Sverige ännu vakt vid port
mot alla icke-militära räder
från fjärran stater av en särskild sort,
där gangstersyndikaten styr flyttlassen,
tar bort identiteten, river passen.

Det kriminella hade annan anda.
En cykel stals, en källardörr bröts upp.
En örfil på elevkind kunde landa.
Beväring kunde smita från sin trupp.
En ruta krossades i glasveranda.
Förslagna slynglar snattade i grupp.
Nu härskar hård narkotika i gängen
och hotad hora tvingas ned i sängen.

Respekt och heder har fått annan mening.
Med kulor eller knivhugg gäldas skuld.
Grovt våld planeras av kamratförening.
Den högsta lyckan heter SM-guld.
Hedersmord sker inte genom stening,
Men ve den som ej rätta tron är huld!
Med självbeviljad guldkant tar de priset,
som hånskrattar i skatteparadiset.
3 April 2018  | Länk | Litteratur | 0 kommentar
Karl den Stores släktförening.

Baksidestext
Boken består av två delar. I första delen presenteras noveller och i del två ”rättvisa betraktelser”. Novellerna är antingen nyskrivna eller omarbetade äldre arbeten. Novellerna har mer eller mindre starka kopplingar till händelser i författarens liv. Betraktelserna består av aktuella kommentarer till politiska, ibland historiska, händelser, epigram, lyrik och personliga anteckningar. Boken avspeglar författarens relation till informationsfloden av fakta, påståenden och desinformation och hur individen förhåller sig till detta flöde. Bokens senare del kan uppfattas som kontroversiell, då många inlägg är mindre politiskt korrekta. Det är författarens förhoppning att detta kan leda till fruktbara dialoger i Hegels anda, där tes kan mötas av antites och leda till en fruktbar syntes.
18 Mars 2018  | Länk | Litteratur | 0 kommentar
En riktigt rumsren limerick

Det har sagts om limerickar att det finns tre kategorier:
1. Limerickar som kan citeras i närvaro av präster
1...i närvaro av kvinnor
3. Limerickar
Som barn fick jag ofta höra mina föräldrar läsa upp limerickar av all katagorier, mest ur kategori 3.
Här en limerick som även präster och imamer borde tolerera:

Det var en man från Skövde,
som tvenne vedträn behövde.
Han hade bra ett,
men han hade vett.
Han klöv de’
4 Mars 2018  | Länk | Litteratur | 0 kommentar
Karl den Stores släktförening.

Boken är under sättning och kommer ut på Melampyrums Förlag under våren.
Baksidestext:
Boken består av två delar. I första delen presenteras noveller och i del två ”rättvisa betraktelser”. Novellerna är antingen nyskrivna eller omarbetade äldre arbeten. Novellerna har mer eller mindre starka kopplingar till händelser i författarens liv.
Betraktelserna består av aktuella kommentarer till politiska, ibland historiska, händelser, epigram, lyrik och personliga anteckningar. En del av materialet har publicerats på sociala media och är skrivna mellan 2013 och 2018. En aldrig inlämnad synnerligen lärd trebetygsuppsats i praktisk filosofi ingår. En gymnasieuppsats finns med om bakgrunden till uppkomsten av nazism och fascism i Tyskland och Italien. Den skrevs i artonårsåldern men håller trots det åtminstone Arnstadsklass.
Bokens hela innehåll avspeglar författarens relation till informationsfloden av fakta, påståenden och desinformation och hur individen förhåller sig till detta flöde. Även om en händelse är verifierad, ett så kallat faktum, kan man beroende av sin inställning tycka att detta är gott eller ont. Ett exempel är Förintelsen, som av vissa förnekas och av andra erkänns fullt ut. Att Förintelsen inträffat kan i extrema fall uppfattas positivt av antijudiska grupper.
Bokens senare del kan eventuellt av vissa läsare ses som kontroversiell i ett avseende, nämligen att många inlägg är mindre politiskt korrekta. Det är författarens förhoppning att detta kan leda till fruktbara dialoger i Hegels anda, där tes kan mötas av antites och leda till en fruktbar syntes.

4 Februari 2018  | Länk | Litteratur | 0 kommentar
Ett femtioårsjubileum

Från Växelsång med rondo 2013:

Dagboken 2 januari 1968
Är jag en iskallt kalkylerande typ, som vill försäkra
mig om alla bevis för att en gång bevisa för dig … Premiär
på ”Nattens ögon” 26 december 1967. Skymde
jag?
Under texten finns kontrollmärket från en biobiljett inklistrad.
Biografen var Fanfaren i Farsta, nu sedan
länge nedlagd. Platsen var till sjuföreställningen, parkett
höger, bänk 13, plats 317. Priset som var 5,75 kronor,
säger något om den tid som flytt.
En skiss av fem platser på två bänkrader i salongen
är ditritad. TW sitter med sin broder Jockum till vänster
om sig. Bakom TW är ritad en stjärna med strålglans.
Till höger om denna är ordet IATROS, som betyder
läkare, markerat. Till vänster om stjärnan är
ordet ”Moder?” skrivet.
Just innan ljuset släcktes i salongen kände jag en lätt
beröring på ena axeln. Det var Drottningen med sitt
lilla följe som genom en ödes nyck satt alldeles bakom
mig. Vi hann utbyta några vänliga ord innan det blev
mörkt.
THE END
29 December 2017  | Länk | Litteratur | 0 kommentar
Inledningen till Beredskapsövning (2010)

Inför detta epos en stilla maning:
Försök gå igenom det fram till dess slut.
Mellan rader finns det en kärleksaning,
fastän dikten kan likna ett kastat spjut.
I det förgångna jag varit på spaning
i växling med nuet, som är en minut.
När dikten är skriven med sin förmaning,
då har vi i framtiden långt kastats ut.
Visst kan vi tvivla på determinister,
som säger vi är i materien fast,
och anden är flykt av ström i neuroner.
Bättre vi tyr oss till de optimister,
som inte vill lägga oss allting till last
och tror att frid kommer efter eoner.
30 September 2017  | Länk | Litteratur | 0 kommentar
Ålderdomen skildrad i en Blå bok av Strindberg

Boken innehåller kärva vidräkningar med samtididens falskhet, ondska och förvillelser. Det finns enstaka försonliga inslag, som nedanstående utdrag ur en förtröstansfull betraktelse över ålderdomen:
…”Ibland är jag i barndomen, ibland i mannaåldern, men eget är att ålderdomen icke känns som något börjande slut utan som början till ett nytt, om man nämligen har återvunnit tron, det vill säga vissheten om en efterlevnad på andra sidan. Då känner man sig såsom läsande på examen med förberedande övningar och man blir bokstavligen ung på nytt; lite examensfeber följer med, men också stora förhoppningar blandade med framtidsdrömmar, som påminna om julstämningar, sommarlov, familjefester med försoningar, uppfyllda önskningar; men det doftar även som brutet björklöv och havsstrand, klingar av söndagsklockor och orgel, lockar som nya kläder och rent linne, ett bad i akvamarinfärgat havsvatten, aftonbön och ett gott samvete, hustrun, hemmet och barnet efter en resa, brasan i snöstorm, första balen och den man helst dansade med, sparbössans öppnande och först och sist med sommarlovet!”

Jag får associationer till psalm 304 i 1986 års psalmbok:
… då härligt grönt mitt träd skall stå
och sina djupa rötter slå i evighetens sommar…
31 Juli 2017  | Länk | Litteratur | 0 kommentar
EN BLÅ BOK av August Strindberg

”On reviens toujours à ses premières amours”.
Detta gäller inte bara flickor/kvinnor för min del, utan även författare, artister, idrottsmän med flera, som jag har haft en passionerad inställning till.
Jag återvänder då och då till Strindberg, som jag är uppvuxen med i hemmet och under skoltiden. Hans samlade verk upptar drygt en och en halv hyllmeter. S genomgick flera utvecklingsstadier, från socialism, religionsskepticism och kvinnodyrkan till deras motsatser. En Blå Bok omfattar fyra delar med cirka 1100 sidor utgivna 1907-12. Den består av korta betraktelser som uttrycker vetenskapliga och estetiska spekulationer, uppgörelser med icke-namngivna antagonister och starka tvivel på utvecklingsläran och dess förespråkare, och anhängare som han kallar äfflingar (småapor). Det är dessa som utgör etablissemangets stöttepelare och av vilka de flesta är hans fiender. Han tror själv på kristendomens läror och främst på evangelierna, vilka äfflingarna presenterar baklänges i egen förfalskad tappning, där lögn är sanning, ondska är godhet, dygd är promiskuitet etcetera. Strindberg anser att äfflingarna står under ondskans makt och att de svurit sin tro åt Dyngherren (Belsebub). Han jämför den stora massan med sorgmyggans larver, som måste hålla ihop i en klump för att inte förgås. En av larverna utnämns till Luskungen, vilken ofta är en bild som S använder, när han vill beteckna under vilken makt de undermåliga människorna står. Ett hatobjekt, kvinnan, symboliseras med Ibsens Nora, som är motsatsen till alla plikter och uppgifter en kvinna har att fullfölja enligt S.
”Die Hure im Hurenhaus ist keine Sünde, sie erfüllt dort ihren Zweck. Aber die Hure in Ehenbett ist der Untergang der Völker und Staaten” (Strindberg citerar ur Lanz-Liebenfelz´ Theo-Zoologie).
Strindberg har en aristokratisk attityd till omgivningen och idag skulle många (av äfflingarna) kalla honom rasist. Han talar ofta om vad som kännetecknar ariern, till exempel kraftiga vador.
Strindberg framför i enstaka fall milda, nästan kärleksfulla tankar över några ämnen, till exempel åldrandet. Jag tänkte återkomma till detta och en del annat i En Blå Bok senare.
21 Juli 2017  | Länk | Litteratur | 0 kommentar
En parafras på Runebergs Soldatgossen

Min fader var en kandidat, hans levnad träder fram.
Vid arton år han blev student, med glädje och med glam.
»Berömliga« blev hans betyg.
Men aldrig var den gossen dryg,
helt anspråkslös men något blyg
för fröken och madame.

Vid Sveriges gräns sågs aggression, i öster fanns ett land
på bettet för en invasion med specialförband.
Vid nitton till elitpluton,
men utan någon stor passion,
men heller ingen aversion.
Far stod upp för sitt land.

Men redan före nästa höst, han överflyttad blev
till medicinarnas förband, han hem till brodern skrev:
Jag börjar läsa medicin,
ska plugga, dansa, dricka vin,
dessutom anses vara fin,
en mönstergill elev.

Trots festande med fermitet och flyktig erotik,
som medicine kandidat, med kunskaper om lik,
han lärt en del om reaktion,
om cykler och om transmission,
men ingenting om prevention
och klinisk metodik.

Min fader fick vikariat, med namnbricka och rock.
Han skrev ut många preparat, mest under lock och pock.
Hans mottagning var farligt stor.
Så gott som alltid var han jour.
Mer sällan fick han träffa mor,
men ändå blev hon tjock.

Det var just då som jag blev till, i oplanerad stil.
Det var i slutet av april, jag föddes i en bil.
Blev lite kall, låg där och frös,
fick värma mig i en kuvös,
men inte var jag medvetslös,
var präktig och stabil.

Med extraknäck och studielån, familjen tog sig fram.
Tentamenslyckan den var huld, och mor hon var fruktsam.
Min far fick legitimation,
blev doktor på ett slags hormon,
snart chef över en division,
expert på sparprogram.

Min far drogs ner av depression, av allt otacksamt slit.
Min mor fick bröstamputation, och miste sin aptit.
Min bror blev fast i kokain.
Min syster gick på billigt vin,
men själv jag läste medicin.
Det blev ju mitt gebit.

Nu lyckans hjul har åter vänt, min mor är åter sund.
Min fader är vid god vigör, står nu på säker grund.
Han njuter av en god pension.
Min bror har blivit brukspatron.
Min syster skurit ned ranson.
Förvaltat är mitt pund.

Jag lever, jag har blivit stor, kollega med ansvar.
Till samma plikt, till samma kamp, till samma höjd jag drar.
Där jourlarm piper tätast då,
där ska man finna mig också.
Där ska jag oförfärad stå
i spåren av min far.
25 Juni 2017  | Länk | Litteratur | 0 kommentar
Ett skolminne av Operation Dagsverke den 13 oktober 1961

I mina från skoltiden bevarade papper, finns ett gulnat exemplar av skoltidningen
»Gurkan«, som kom ut med ett specialnummer med anledning av Operation
Dagsverke. Redan vid vid 17 års
ålder var jag långt ifrån okänd i egenskap av ordvrängare. Tidningens redaktör
bad mig att beskriva mina erfarenheter av välgörenhetsdagen den trettonde oktober
1961. Det något krystade resultatet återges nedan:

Rekordborstning
R III C befäste sin ställning som skolans mest ansvarskännande klass under Operation
Dagsverke. Knappt hade elevrådets utsände, Jan Wikholm, antytt vissa önskemål
beträffande frivillig arbetskraft, med uppgift att betjäna två skoputsningsstolar på
Farsta Torg, vilka hade ställts till förfogande av »Bolena-skor«, förrän tolv käcka
gossar, anförda av den frejdige och idoge Leif Lundin, vilken f.ö. är känd för sina
insatser som basist och pokerspelare, osjälviskt erbjöd sig att utföra detta smutsiga
hantverk.
Well, under loppet av fredagen den 13:e oktober arbetade våra tolv grabbar i skift från
kl. 8.30 till 20.00. En snål nordan kombinerad med horder av skoputsningsintresserade
ligister i 10-12 årsåldern, utan ekonomiska tillgångar, gjorde inte livet ljusare för
R III C:s skoputsargäng. Efter att ha borstat hela förmiddagen började våra grabbar
bli varma i kläderna och kunde dessutom anteckna sig för några till belåtenhet utförda
skoputsningar.
Framemot kl. 21.00 kunde den pålitlige Leif Lundin inför ett förstummat auditorium
redovisa bortemot 250 kronor. På det hela taget tyckte våra grabbar att det hade varit
en underbar dag.

Karl-Adolf Wütrich*
* Kommentar: Denne var center i det schweiziska landslaget i fotboll. Han hade
helt nyligen med ett avgörande mål sparkat bort Sverige från en plats i det kommande
VM slutspelet.
5 Juni 2017  | Länk | Litteratur | 0 kommentar
Strindberg i en brytningstid, personligen och epokmässsigt.

Jag plöjer igenom Strindbergs samlade verk utan någon särskild systematik och har kommit till Prosabitar från 1890-talet. Dessa stycken är en blandning av (pseudo)vetenskapliga spekulationer om naturfenomen, kemi, fysik, och växt- och djurlära. Man kan imponeras av Strindbergs vetgirighet och självförtroende, när han ger sig ut på djup vatten i dessa ämnen. Han gör experiment för att visa att vissa grundämnen kan transformeras till andra, svavel till kol etcetera. Hans terminologiska kunskaper verkar vara omfattande i skilda ämnen.
Boken innehåller också filosofiska tankar under ensamma stunder i Paris. Strindberg gör bland annat återkommande promenader på Montparnassekyrkogården i Paris, där han reflekterar över existentiella frågor. Hans intellektualiserade ateism tycktes vara på väg att försvagas. Bland gravarnas inskriptioner noterar han ”Ave Crux spes unika” – var hälsad kors, vårt enda hopp. Detta skulle komma att graveras in i Strindbergs gravsten på Norra begravningsplatsen i Solna vid hans död 1912.
Som ett tecken på en öppning mot religionen citerade han en av de stora tvivlarna, Voltaire, som medgav allt och förnekade allt: "Återuppståndelsen är en mycket naturlig sak; det är icke mer förvånansvärt att man föds två gånger än en gång." Detta är min tolkning av Strindbergs förhållande till citatet.
27 Februari 2017  | Länk | Litteratur | 0 kommentar
En dikt till min farmor Berta Wahlberg av sonen Bertil

Bertil skrev den i tonåren. Hans relation till min farmor var komplicerad. Jag kan intyga att "hon aldrig svek", vare sig sina barn eller barnbarn. Exempelvis tog hon hand om mig och min bror i åtta månader under mina föräldrar omtalade Frankrikeresa på fyrtiotalet. Denna episod har jag beskrivit i Existentiell resa.

Till en mor

Säg mig, vad vill du att jag ska göra?

Jag vet ju att orden ej längre förmå:

det finns saker som äro för sköra.

-Och jag vet ju ej ens om du skulle förstå.


Och ord bli lätt för fula och tunga;

det finns saker, som äro ett skälvande d e t,

som man inte kan säga i ord eller sjunga

och snyfta i moll; men att det finns, jag vet.


Mitt öde väl danar mig som de andra

och kanske blir livet en blodig lek.

Och kanske till sist jag ändå får ensam vandra.

Men då kan jag säga förvisst, att du ej svek.


Så småningom blir väl livet att följa

de fasta punkter, som finns i ett liv:

förankrade bojar på livets svallande bölja:

ett hem, familj, en ställning. Och mor.
15 Februari 2017  | Länk | Litteratur | 0 kommentar
Karl den Stores släktförening, min kommande bok

Inledning till del 2, som syftar på första inslaget i denna del.
"NÅGRA KARAKTÄRISTISKA DRAG I DEN LOGISK- FILOSOFISKA BAKGRUNDEN TILL VÅR TIDS KULTURDEBATT"

Eftersom del 2 innehåller en hel del normativa inslag, kan det vara av intresse att ta del av det första inlägget nedan, som är en tre-betygsuppsats, som undertecknad skrev vid 22 års ålder. Jag gick då första terminen på medicinarutbildningen vid Karolinska institutet (KI). Tillträde till detta hade säkrats med två gånger två betyg från Stockholms Universitet, varav en av insatserna bestod av en tvåa i Praktisk filosofi. Studierna vid KI var intensiva. Trots det hade jag ambitionen att uppnå tre betyg i detta ämne utan att närvara vid föreläsningarna. Jag skaffade kurslitteraturen och tillbringade många vinterkvällar under 1966 med trebetygsuppsatsen. Efter att ha talat med professor Harald Ofstad, som var chef för institutionen, insåg jag att jag inte skulle kunna sno åt mig detta högre betyg utan större insatser. Min handskrivna uppsats sparade jag i en pärm och renskrev den under senare år. Jag tycker att denna lärda kria håller en hygglig kvalitet. Den säger en del om undertecknads humanistiska bildningsbas, som ligger till grunden för många av mina litterära försök, av vilka föreliggande arbete utgör min åttonde bok. Den publiceras via min bifirma, Melampyrum Förlag. Jag tror helt realistiskt att få andra förlag skulle, dels ha ekonomiskt intresse av att publicera mina verk och dels ha modet att göra det. Mycket kan med rätta nämligen betecknas som politiskt inkorrekt.

29 Januari 2017  | Länk | Litteratur | 0 kommentar
Ny bok: Karl den Stores släktförening

Manus är färdigt. Jag ska se till att arbetet läggs ut för tryck under våren. Jag tänker ha en sedvanlig releasemottagning på Götgatan 61B, preliminärt i september. Boken består av två delar och blir tämligen omfångsrik.

Del 1
Noveller

Motto:

Yvs ej av fädrens ära, en var har dock blott sin,
kan du ej spänna bågen är han ej din.
Esaias Tegnér: ur Frithiofs saga

Del 2
Rättvisa betraktelser

Motto:

”ett spjut, slungat mot de fientliga lederna i krigarens lovliga avsikt att såra och döda”
(Viktor Rydberg om ”den siste atenaren”)

och

Giv mig kraft och mod
att förakta rätt
dårars övermod,
tidens kloka ätt
(ur Tegnérs Skaldens morgonpsalm)
23 Januari 2017  | Länk | Litteratur | 0 kommentar
Karl den Stores släktförening.

Lägger sista handen vid en ny publikation, Karl den Stores släktförening.

Mottot för del 2, Rättvisa betraktelser, presenteras nedan:

”ett spjut, slungat mot de fientliga lederna i krigarens lovliga avsikt att såra och döda”
(Viktor Rydberg om ”den siste atenaren”)

Giv mig kraft och mod
att förakta rätt
dårars övermod,
tidens kloka ätt
(ur Tegnérs Skaldens morgonpsalm)
20 November 2016  | Länk | Litteratur | 0 kommentar
En vision av upprättelsen..

Ur Charlottes bok (2012) visas nedanstående uppbyggliga text:
...All olycka och varje illdåd skall annulleras av änglakrafterna.
De framvällande härarna i stålblänk, blixtar och
krutrök blir till spelfilm.
De moderna krigens bombmattor och kärnexplosioner
kvävs i sin linda.
De sprängfyllda godstågen stoppas och utryms och
lägren faller som korthus.
Kulan som i mordiskt syfte avfyrats mot en hjärtpunkt,
ska falla till marken.
Dråpslaget mot den försvarslöses oskyddade ansikte,
ska missa sitt mål.
Det lilla barnet ska hejdas, som sprang ut rakt framför
ett skenande fordon.
Den dödliga verkan av elden, som mordbrännaren
planlagt, ska upphävas.
Ur handen på våldtäktsmannen ska kniven vridas
och han ska kastas åt sidan.
Den som i ångest stått med repet redo, skall se en
ljusgestalt och få leva.
Så ska allt det onda falla samman på återupprättelsens
stora dag...
1 Oktober 2016  | Länk | Litteratur | 0 kommentar
Ny bok: Karl den stores släktförening

Snart är boken färdig för publicering efter diverse avslutande justeringar. Nedan ett utkast till baksidestext:

Boken består av två delar, i första delen noveller och i del två ”rättvisa betraktelser”. Novellerna är antingen nyskrivna eller omarbetade äldre arbeten.
Betraktelserna består av aktuella kommentarer över politiska, ibland historiska, händelser, epigram, lyrik och personliga anteckningar. Mycket av materialet har publicerats på sociala media och är skrivna mellan 2013-2016.
Bokens hela innehåll avspeglar författarens förhållande till informationsfloden av fakta, påståenden och desinformation och hur individen förhåller sig till detta flöde. Även om något är verifierat, ett faktum, kan man beroende av sin inställning tycka att detta är gott eller ont. Ett exempel är Förintelsen, som av vissa förnekas och av andra erkänns fullt ut. Att Förintelsen inträffat kan i extrema fall uppfattas starkt positivt av antijudiska grupper.
Bokens senare del riskerar att uppfattas som kontroversiell i ett avseende, nämligen att många inlägg kan tolkas som mindre politiskt korrekta. Det är författarens förhoppning att detta kan leda till fruktbara dialoger i Hegels anda, där tes kan mötas av antites och leda till en fruktbar syntes.
9 Augusti 2016  | Länk | Litteratur | 0 kommentar
Karl den Stores släktförening

Jag håller på att finslipa en ny bok med rubricerad titel. Nedan ett stycke ur förordet, som tål att bearbetas ytterligare:
"Först en kommentar till titeln, Karl den Stores släktförening: Min Farmor, Berta Wahlberg född Claesson (1892-1982) var bonddotter från Kållandsö i Västergötland med djupa rötter i den nära omgivningen. Enligt en släktutredning som utfördes av min farbror, Rune Wahlberg (1919-2001) kunde släkten i rakt nedstigande led härledas till högfrälseätten Bonde till Traneberg, som på 1400-talet levde på denna stormansgård, som genomgått stora förändringar genom seklerna, men som fortfarande ligger några kilometer från farmors fädernegård, Hansagården. Jag gjorde en uppföljning av detta tunna släktband och hamnade så småningom via källor som antyds i novellen, Karl den Stores släktförening, rakt ned till den berömde mannen som kröntes till (tysk)romersk kejsare av påven år 800. Som alla förstår finns det mängder av osäkerheter i släktforskning, som bygger på allmänt kända klassiska sammanställningar. Detta i kombination med risker för falsk paternitet, innebär att sambandet med Karl den Store kan bedömas som högst spekulativt både för novellfiguren och undertecknad. Tanken är ändå fascinerande och markerar att ett släktskap kan existera med åtskilliga människor i vårt kulturområde. En man som inte tyckte om Karl den Store var SS-Reichsführer Heinrich Himmler. Han ansåg att det var ett brott av den frankiske kungen, sedermera kejsaren, när han lät tvångskristna de urgermanska sachsarna..."
30 Maj 2016  | Länk | Litteratur | 0 kommentar
Bibeln i Gustave Dorés etsningar

Hos farmor och farfar, som naturligtvis var både döpta och konfirmerade och därmed oförhindrade att inta H.H. Nattvard, men ändå knappast kunde uppfattas som varmt troende, fanns en familjebibel i kolossalformat. Den var så tung att jag inte själv orkade lyfta den, när jag för första gången blev intresserad och snabbt fascinerad av innehållet. Jag kan ha varit omkring fem år gammal, när jag regelbundet började studera de så omtalade och spridda illustrationerna av Gustave Doré, som bestod av helsidor med utsökta etsningar, illustrerande hela förloppet från skapelsens inledning till Räkenskapens Dag. Ända fram till uppdelningen av farmors dödsbo i början av 1983, kunde det hända att jag slog upp de räfflade pärmarna i det helfranskt inbundna praktverket för en stunds meditativ begrundan av det bibliska innehållet, som ju aldrig kan bli fullständigt uppenbarat för någon levande människa. Många av litografierna fängslade och skrämde mig.

Faraos här omkommer i röda havet, Jorden uppslukar Koras, Datans och Abirams folk, Absaloms död, Resterna av Isebels döda kropp, Björninnor sönderslita barnen, Nebukadnessar låter döda Sidkias barn, Hesekiels syn, Daniels syn, Barnamordet i Betlehem, Stefanus´ martyrdöd, Johannes syn, Döden, Den yttersta domen…

Bilderna av Jesu milda gestalt lyckades inte förta den hemska dramatiken, som avspeglas i de nämnda illustrationerna. Jesus gisslas, Jesus begabbas och uppspikandet på korset var ett djupt oroande mysterium för ett litet barn.

Som knappt läskunnig och utan formell undervisning i den judiskt/ kristna religionens mångdimensionella gestaltning, koncentrerade jag mig på de visuella rapsodiskt avbildade händelserna och visionerna, som Doré fryst till bilder, som är en blandning av bestialiskt våld, upphöjdhet, frid, dramatiska omvälvningar och den ständigt pågående kampen mellan ont och gott. Utan att ha läst en rad i Bibeln kunde jag som mycket liten förstå mer av den, än vad jag under en mellanperiod i livet hade en aning om. Det är först under de senaste åren, som allt fler stycken faller på plats i det stora pussel, som vår kristna religion består av och som den uppmanar oss att försöka komplettera, så länge vi lever.
Döden ridande på sin svarta frustande springare, rak i ryggen och med stelt stirrande dödsskalleansikte med skoningslös uppsyn, omsvept av sitt svarta kläde, med lien svepande utmed sin högra sida; det var en av de bilder som framkallade en isande rädsla, när jag kröp ned i min säng och drog täcket över mig för natten. Daniels syn med drakliknande monster av enorma dimensioner vid en mörk flodbädd och Hesekiels uppenbarelse av en slätt översållad med benrangel kunde fylla mig med fasa, när jag låg ensam i mörkret. De flesta illustrationerna till ”Fader Vår”, upplevde jag som skrämmande, speciellt bilden av ”Fräls oss ifrån ondo”, där närvaron av lömskt lurande djävlar var markerad på ett slående sätt.
29 Mars 2016  | Länk | Litteratur | 0 kommentar
Kärlek och ärelystnad

”Min hemlighet” är en märklig bok av Francesko Petrarca (1307-1374). Den beskriver ett fiktivt samtal mellan honom och kyrkofadern Augustinus (354-430). Andemeningen i boken är att författaren på ett kritiskt sätt granskar sin egen person ur psykologisk och moralisk synpunkt mot bakgrund av den dåtida humanismens kända erfarenheter, uttryckta i antikens och medeltidens filosofiska och litterära företrädares största verk. Dialogen är så levande i nuet att den lika gärna skulle kunna ha varit skriven i vår tid. Augustinus gudsbild innehåller bland annat tesen att Gud finns i ett evigt nu, utan förhistoria och framtid.
Augustinus är en skarp men rättvis och i grunden kärleksfull läromästare som utan hyckleri och inställsamhet går till rätta med Francesos svagheter och tillkortakommande, men som då och då inflikar erkännanden om hans goda sidor, hans litterära och tankemässiga kvaliteter och, trots allt, partiella självkännedom.
Petrarcas största fel påstås vara kärlek och ärelystnad. Det var framför allt hans kärlekslyrik, riktad mot den upphöjda och ouppnåeliga Laura som medförde ärebetygelser på högsta nivå vid lagerkröningen på Capitoleum 1341. Vid yngre medelålder var Francesco alltså redan en hyllad och uppburen kulturpersonlighet, men han strävade efter än mer ryktbarhet. Hans glödande men kyska kärlek till den gifta och ouppnåeliga patricierdamen Laura fick symbolisera det som Augustinus ansåg vara en villfarelse: Petrarca älskade det skapade mer än Skaparen. Här försvarar sig skalden med näbbar och klor, då han anser att Laura för honom har gett en vision av Guds kärlek och storhet, men detta resonemang underkänns av Augustinus som en villfarelse.
Min djupt personliga reflexion över egen erfarenhet av kvinnodyrkan, som avspeglats i min blygsamma litterära produktion, främst i Andra testamentet och Växelsång med rondo, utgör ett försvar och en förståelse för Petrarcas syn på den jordiska kärleken som en avspegling av den gudomliga.
Jag ser fram mot en till livets slut fortsatt livlig dialog med mig själv om mina fel och förtjänster, gärna i sällskap med någon salig kulturgigant i Dantes, eller varför inte Petrarcas gestalt, om jag lyckas skapa en sådan transcendental förbindelse, eller om de i nåd stiger ned till mig.
16 Mars 2016  | Länk | Litteratur | 0 kommentar
Tystnaden sjunger själv av Bertil Wahlberg tidigt fyrtiotal

Vid en skrivbordlampas sken
i ett litet rum med fyra väggar,
fyra små väggar och tak,
sitter jag i nattens blå,
som ett centrum i ljusårens avstånd.

Genom alla porer tränger tystnaden,
flyter in i blodet, stiger
ringande in i min själ.
Väggarna viker och försvinner.
Tystnaden sjunger själv:

Jag kommer från isiga sfärer,
från himlarnas stålblåa ljus.
Jag borrande genom natten
ser genom ditt väsendes skal
med mina hårda ögon.

Du må fly den röst, som klagar
och jaga från dig hjärtats knot.
I ångest må du fly från ditt väsens djup.
Ständigt skall jag komma,
isa dina ådror,
om du en gång sviker min dolda lag.
27 Januari 2016  | Länk | Litteratur | 0 kommentar
Kärlekens lidanden

"Love hurts", en generell sanning? :
"love hurst, en hit av Roy Orbisson. Dessa enkla slagdängor kan ibland uttryck humanitära och exitentiella sanningar. Text och musik handlar om att förlora en älskad person genom obesvarade känslor och i värsta fall genom döden. Smärtan kan också återspegla att man älskar "fel person", som inte kan eller inte bör ha en kärleksaffär med dig eller annan medmänniska. Den i litteraturen sannolikt mest kända tragiska och olyckliga älskaren är den den lidelsefulle Werther i Goethes genombrottsroman Die Leiden des jungen Werthers.
6 Januari 2016  | Länk | Litteratur | 0 kommentar
Beredskapsövning - en framtidsvision


I Beredskapsövning (2010) beskrivs hur i en nära framtid vårt samhälle kommer att omstörtas i en statskupp efter att ett sedan lång tid dominerande parti på vänsterkanten har förlorat riksdagsvalet. Partisekreteraren läser nedan ur den segrande liberala oppositionens partiprogram ett avsnitt som handlar om invandringspolitik, som Ledaren kommenterar med hätska utfall. Avsnittet är skrivet på blankvers.

Sekr(eteraren). »Mellan länder ska det råda flöde
av kulturens utbud och kommersen.
För det krävs ständigt inflöde av grupper,
där etniska profiler måste tålas,
även respekteras sinsemellan
och här i landet uppfattas som tillgång.
Särskilt vill vi kompetenta grupper
som önskvärd arbetskraft till Sverige locka.
Därför slåss vi mot diskriminering.«

Led(aren). Man förbigår med tystnad samförståndet.
Med liv och lust de satsat på att kämpa
med oss och internationella partners
i avsikten att stoppa invasioner
av asylsökande i mängd från länder,
som bortom Europa var i tillväxt.
Vi reste murar högre än kinesens.
Krav på visum, många sjukdomstester
för HIV och talrika markörer
av sjukdom och befarad brist på hälsa.
Tog sig ändå någon in i landet
blev som sällsynt rovdjur blir studerat,
med sändare personen väl markerad.

Sekr. »Ett strängt krav på var och en skall ställas:
Om han eget land lämnar för att ingå
i Sveriges rikes fulla folkgemenskap,
skall lagarna till punkt och pricka följas.
Att ha kvar sitt medborgarskap förbjudes
Den som önskar egna rötter vårda,
gör det utan något stöd av Riket«

Led. Löjligt är att höra charlataner
ödsla krafterna på de öppna dörrar,
vars lås och regel de själva brutit upp.

Sekr. »Av krig och uppror härjas flera stater
med värre hets och våldsamhet än förut.
Vårt parti är vän av mänskligheten.
Därför måste nya flyktinggrupper
i Sverige åter kunna slussas in.
Reformeras måste de gamla sätten.
Med snabbare metoder ska det prövas
om och när i socialsystemen
rätt personer smidigt borde intas.
Så kan ärendena värdigt skötas
och kan anpassning och utkomst skapas.
Vi avser ej att jordens våndor lösa.
Svält och armod med en elakartad
ökning av befolkning till miljarder
kan inte utan svårighet bemästras.
Därför skall prioriteten riktas
mot att i samförstånd med starka stater
i närområden stötta flyktingar.
Att stoppa kriminella profitörer,
som för pengar värvar för transporten
av för oss ej önskvärda individer,
har vi sedan länge lyckats lösa.
För en snabb och skonsam repatriering,
som vi gärna önskar göra möjlig,
skall finansiella medel säkras.«

Led. (morrar röd i ansiktet)
Med dubbel tunga har ju alla talat,
som satsat på att väljarna dupera.
Med falskhet orerar man i saken
och vet att knappast någon protesterar.
11 Oktober 2015  | Länk | Litteratur | 0 kommentar
"Ålderdomen är ingenting för veklingar"

Idag kom som en bilaga till SvD en tidning, som heter På ålderns höst". Det ät ingen upplyftande läsning för en veteran. Nedanstående citat är från Charlottes bok (2012). Det ger en god bild av ålderdomens baksidor, speglade i reklam, som vill hävda motsatsen:

...Dagen efter operabesöket och med sviter av en orolig nattsömn sitter
jag vid mitt köksbord och trasslar med morgontidningarnas
alla irriterande bilagor. Som vanligt finns det
ett antal reklaminstick förklädda till information.
”55+ Ett rikare liv” … Trots att rubriken känns som
ett hån kan jag inte låta bli att bläddra igenom detta
aktstycke i form av en tidningsbilaga.
”Feelgood guide – kärlek, resor, hälsa, boende, kurser
och tävlingar, tjäna pengar när du sover, vårens mat
och vin, allt om seniorboende, så löser du problemen
med potensen, tipsen som får fart på kärleken.”
”Snart kan vi stoppa Alzheimers sjukdom.”
”Rengör du din protes med vanlig tandkräm?”,
”Urinläckage – så kniper du bort det.”
”Ont i halsen kan vara kärlkramp.”
”Särkullsbarn? – ett inbördes testamente är lösningen.”
”Låt de sista ljuva åren bli de bästa i ditt liv.” Här
syftar man på de fantastiska fördelarna med ett specifi -
cerat äldreboende, som tar hand om utförsbacken med
avdelningar från nivån litet radhus till långvårdsavdelning.
”Den som ändå slapp vara i närheten av 55+”, borde
många läsare tänka när de konfronteras med denna kombination
av flåshurtiga och inställsamma eufemismer,
föranledda av kallt profitbegär.
”Nej, bort det! Här gäller det att dö med stövlarna
på”, tänker jag och tänder morgonens femte cigarett.
”Gläd dig, yngling, medan du är ung, njut i fulla drag
av din ungdom.”
27 September 2015  | Länk | Litteratur | 0 kommentar
En liten konstnär

Detta hände sommaren 2015. Som en allt mer grånande veterandoktor genomförde jag fortfarande mina krävande pass vid Sophiahemmet på Hälsocentralen, även om antalet per månad hade minskat betydligt med tiden. En halvdags mottagning omfattade normalt nio patienter med tjugo minuters besökstid per capita och som regel hade doktorn morgon och eftermiddagstjänstgöring. Telefonsamtal, elektroniskt expedierade recept och hantering av provsvar skulle klämmas in under dagen och det fanns inte många minuters lucka för sådana aktiviteter. Vissa patienter var extra krävande och fick mer tid på bekostnad av dem som var enklare att hantera. Om patienten hade maka/make med under konsultationen blev processen mer tidskrävande och komplicerad. Hade däremot en jäktad småbarnsförälder ett barn med sig, var det nästan alltid så att patienten blev mer tydlig och effektiv i sin kommunikation med doktorn, då vederbörande ofta själv verkade vara i tidsnöd.
Den dagen i juni kom en elegant affärskvinna i nedre medelåldern med en dotter som var i femårsåldern. Jag slappnade av och visste att på detta besök skulle jag sannolikt spara fem minuter, vilket stämde väl med utfallet.
Den näpna femåringen gav ett bestående intryck. Hon var om möjligt ännu mer koncis än modern. Med en klar och rättfram blick frågade hon mig: ”Är du gammal”. På det givna jakande svaret kom den geniala slutsatsen: ”Varför arbetar du då?”. Ja, säg det! Medan jag undersökte modern ritade hon på någon minut denna, i mitt tycke geniala teckning, som hon nådigt förärade mig.
Hon var en klok och oförglömlig liten flicka.
27 Juli 2015  | Länk | Litteratur | 0 kommentar
På Triumfvagnen - om studentexamen före 1968

Från Andra testamentet kommer här slutet på en novell om "Den ljusnande framtid är vår":

...Ryckt ur en glädjegråtande mors armar, hivas Björn Söderholm upp på ett lastflak, som redan börjar bli fullsatt av hans supporterskara. En trumpetstöt rakt i örat gör honom delvis lomhörd, när han dansar ned på en träbänk omgiven av hyllningsskyltar, ballonger och lövverk. Någon halar fram en kroppstempererad fickplunta. Med en svart eruption av dieselrök startar triumfvagnen sin resa mot festlokalen och plöjer sig långsamt fram genom folkmassan. Kamraterna i Bitch Boys dunkar loss på flaket. Ljudnivån närmar sig smärtgränsen. Lättnaden efter dagens gastkramning blir till eufori. Champagnen sprutar över festdeltagarna. Mer än en generös kyss utdelas av kända och okända flickor. ”Det starka är det sköna värt.”
”Gläd dig i din ungdom.”
Det här är början på den breda autostrada, som Björn ser framför sig.

När någon plötsligt hamnar i dödsfara, sägs det att hela livet passerar revy. I glädjens genombrottsögonblick kan det motsatta inträffa; det kommande livets hägrande milstolpar blixtrar förbi i en syn:

Lumpen – ett festligt intermezzo, en äventyrsfylld tid att ständigt minnas vid en bägare. Universitet – en röd matta mot framgången. Några timmars föreläsningar och grupparbeten om dagen. De flesta kvällar krogen, kårhuset eller party. Hård disciplin när det behövs, kanske ett par råpluggarnätter i månaden och betygen avverkas enligt plan. Varför inte doktorera och därigenom glida omkring i den akademiska världen? Stipendier, resor, kongresser och utmärkelser, grunden till en hög befattning med dito lön.
Kvinnor – ett område att utveckla sig i, om hämningarna kunde släppa lite och samvetet hålla sig i schack. Men det vore ju olyckligt av en intelligent och attraktiv yngling att binda sig för tidigt. Men efter några år av väl kontrollerade och balanserade utsvävningar, blir man väl fast till sist.
Äktenskap – den stabila plattformen för det ansvarsfulla livet, men spåren av många haverier förskräcker. Med tur och skicklighet kan det gå vägen. Om kanske tio år, nästan ofattbart långt framåt i tiden, är väl klockan slagen.
Då ska hon komma in i bilden, hon som är vacker även i motionsspåret, begåvad och tolerant, balanserad och sval, men under ytan passionerad, sensibel men utan paranoia, åtråvärd men trogen, bildad och rik, men inte snorkig. – En tvillingsjäl, som under årtionden, jämnar vägen genom den långa gyllenskimrande medelåldern och den kärvare ålderdomen.

Döden - en möjlig befordran till de saliges ängder.

Låter detta överdrivet? Inte alls denna dag, som kommer att bli omöjlig att överträffa. Sådana kan känslorna vara på triumfvagnen, som väl rullar ännu, om den inte har råkat ur kurs, kört fast eller vält.

8 Juni 2015  | Länk | Litteratur | 0 kommentar
Den yttersta dagen – Dagermans sista drama (1952)

Jag har just läst en bok med Dagermans viktigaste senare dramer. Efter den Yttersta Dagen tog den svåra skrivkrampen överhanden före självmordet den fjärde november 1954. Detta drama i bondemiljö råder det delade meningar om. Jag finner det fängslande och inte stillastående som någon kritiker har hävdat. Andemeningen kan illustreras med några rader ur författarens förord, som anger dramats kärnpunkter:
”Dödens närhet, själarnas avstånd, den mänskliga handlingens ofattbara betydelse”.
”Domens dag, viskar någon. Nej viskar pjäsen tillbaka, den yttersta dagen är inte domens dag utan förlåtelsens. Själv vill jag gärna föreställa mig domens dag som ett bondedrama, som slutar i lycklig förvirring med att fåren och getterna fria från ondskans förhävelse och godhetens högmod, tillsammans går ut att beta på de himmelska ängarna. Om ”Den yttersta dagen” skänker någon åskådare en sådan framtidsvision är den inte skriven förgäves.
7 April 2015  | Länk | Litteratur | 0 kommentar
Bokrea i stället för bokbål

Bokrea på Melampyrum förlag: Totalpris per titel 60:- inklusive frakt.Kan beställas via thomas.wahlberg@biolink.se

1. Andra testamentet 2006*
2. Existentiell resa 2009*
3. Beredskapsövning 2010*
4. Tystnaden sjunger själv 2011*
(med utvalda ungdomsdikter av Bertil Wahlberg)
5. Charlottes bok 2012*
6. Växelsång med rondo 2013*

7. Slut på förlaget :Domen över död man 2004*
(med ungdomsdikter av Bertil Wahlberg)

*Finns även som e-bok och kan lånas gratis med lånekort via bibliotek eller www.elib.se
24 Mars 2015  | Länk | Litteratur | 0 kommentar
Stig Dagermans debutroman Ormen i ett gulnat originalmanus.

År 1945 kom Stig Dagermans debutroman ormen ut på Steinsviks förlag. De Dömdas Ö kom kort därefter. Det blev ett veritabelt genombrott för den tjugotvåårige författaren, som skulle ha en kort men intensiv karriär framför sig. När han vid trettioett års ålder tog sitt liv hade han under de senaste åren inte kunna skriva på grund av ett mentalt kramptillstånd. Originalmanuskriptet till Ormen gav Dagerman till mina föräldrar Britta och Bertil Wahlberg. Min mor påstod att det egentligen var var hon som fått manuskriptet (de hade haft en kortare romans i mitten av fyrtiotalet). År 1966 fick jag manuskriptet av fader Bertil. Det användes under åttiotalet för bland annat nyutgåvor av Stigs verk genom Hans Sandbergs grundliga arbete. Bilden visar sidan två i manuskriptet med dedikationen till mina föräldrar.
16 Mars 2015  | Länk | Litteratur | 0 kommentar
DU BRODER SOM GRÅTER

(Dikten skrevs av den tonårige Bertil Wahlberg cirka 1940-41.)

Du broder som gråter,
torka tårarna,
gråt ej mera.
Över mörka vinterlanden kommer jag
i dunkel istidssol.
Jag kommer icke med strängt anlete och bister uppsyn,
icke med glada rop och sång
Med svala händer rör jag vid din panna,
sakta viskar jag ditt namn,
ser dig lugnt i ögonen.
Ser du mina mjuka händer.
Känner du hur den krampaktiga gråten,
ryckningarna inom dig blir smulgråt.
Den dör också,
och ditt ansikte blir som förklarat.
Jag kommer helande över kalla jorden.
Flammande krigshimlar och blänkande stål
må söka hindra mig.
Ändå skall jag segrande vandra
över jorden grå.
15 December 2014  | Länk | Litteratur | 0 kommentar
Utan personligt ansvar av Lena Andersson, en icke-recension.


Jag har just med stor behållning läst Lena Anderssons roman Utan personligt ansvar. Detta är ingen recension, snarare en rekommendation av en bok med en sällsynt kombination av intellektuellt och emotionellt innehåll. Trots att mannen, Otto Rask, som huvudpersonen Ester Nilsson med seg uthållighet försöker vinna för en tvåsamhet av närmast utopiskt slag, skildras som en velig, manipulerande egoist med en framtoning som antyder negativa egenskaper typiska för det manliga könet, uppfattar jag inte boken som feministisk. Den står över alla schabloner om föreställningar om ett samhälleligt patriarkat. Ester skildras inte heller som en odelat sympatisk person. Hennes intensiva uppvaktning av en gift man, som hela tiden visar att han inte vill avsluta sitt pågående sociala liv, är patetisk. Hon anklagas vid den slutliga brytningen för att vara en stalker, men är snarare omodernt romantisk i sin längtan efter kärlekens totala uppfyllelse, där två skulle bli ett. Hon lider inte heller av ”primär erotomani”, en mycket sällsynt psykiatrisk diagnos, som jag gärna vill belysa med en fallbeskrivning från min tjänstgöring i psykiatri vid Karolinska sjukhuset under vintern och våren 1978, som publicerats i min roman Växelsång med rondo från 2013..
… På min avdelning vårdades en dam i övre medelåldern, som led av det sällsynta mentala tillståndet, ”primär erotomani”. Hon föreföll för det mesta helt normal, men när en man vid namn Kurt kom på tal tändes små stjärnor i damens ögon och hon fick ett saligt ansiktsuttryck. Kurt var en man som damen hade inbillat sig var avsedd för henne. Att han var gift och inte ville kännas vid henne hade ingen betydelse. Kvinnan följde varje steg Kurt tog och skaffade sig en lägenhet mitt emot huset där han bodde. När ett ljus tändes eller släcktes i husfasaden tolkades det av den besatta damen på det viset att det var hemliga signaler som genom Kurts försorg förmedlades till henne. Kvinnans ”stalkingbeteende” blev så småningom så besvärande för Kurt att han flyttade till annan och okänd ort, vilket inte hindrade den sinnesförvirrade damen att tro att hon och Kurt skulle förenas, när alla teoretiska och praktiska problem var lösta. Kvinnan uppträdde så småningom så bisarrt att hon blev intagen på psyket…
2 December 2014  | Länk | Litteratur | 1 kommentar
Att springa, en roman av Maria Sveland

Romanen är en ungdoms- och uppväxtskildring som utspelar sig på åttiotalet. Den handlar om vänskapen mellan två unga flickor och deras komplicerade och olyckliga familjeförhållanden mot bakgrunden av en cynisk och manipulerande patriarkal samhällelig omgivning. Boken skildrar en ond och maktfullkomlig omvärld. Man anar en sammansvärjning, där pojkar och män konspirerar mot och förnedrar flickor och kvinnor. Det kvinnliga könet utsätts i barndomen för blottare i skogen och sexuella övergrepp i hemmet, blir våldtagna som trettonåringar och förtrycks som gifta eller som underställda på arbetsplatser. Slutligen sammangaddar sig överklassens män från sina maktpositioner i ordenssällskap och yrkeslivet, livligt påhejade av sina högfärdiga och elaka fruar som agerar som medbrottslingar och detta mot två mödrar som försöker skydda sina utsatta döttrar. Det hela utmynnar i utfrysning från vänner och arbete, missbruk av sprit och droger och förlust av på pappret legala rättigheter. Den av pappan skändade trettonåringen tas från modern, som hamnar i fängelse efter en mordbrand riktad mot den vidrige maken, som trots sina övergrepp mot dottern inte åtalats. Den olyckligaste av väninnorna hamnar på ett ungdomshem, där hon förleds in i drogmissbruk, där kostnaderna för detta betalas in natura till en synnerligen motbjudande yngre manlig langare. Situationen skulle kunna liknas vid ett totalitärt samhällsbeteende mot dem som trampat draken på svansen. De oppositionella individerna far illa i maktstrukturens repressiva normsystem.
Ämnet, med sina inslag av paranoia, skulle kunna vara intressant om det beskrivits av en författare med åtminstone en viss del av Kafkas kapacitet. Tyvärr är romanen ur litterär synvinkel begränsad med förutsägbara händelseförlopp, slapp replikväxling, överanvändning av floskler och en propagandistisk barlast från extremfeministiska diskurser. De kvinnliga offren och deras vedersakare är inte övertygande skildrade som levande karaktärer, vilket skulle kunnat ha gett läsaren sympati och identifikation, respektive indignation och avsky i relation till huvudpersonerna. Karaktärerna är alltför fyrkantigt skildrade för att detta ska inträffa, åtminstone ur min synpunkt. Författarinnan beskriver vårt (mans)samhälle som en grogrund för utanförskap, översitteri, råhet, stupiditet och illvilja. Frågan är om det verkligen är så illa ställt med den saken, särskilt om man jämför med andra kulturer?
19 November 2014  | Länk | Litteratur | 0 kommentar
Stig Dagerman till minne på sextioårsdagen av hans död den fjärde november 1954.

I Rikard Apelgrens avhandling om Stig Dagerman, En dröm i Lagarnas hus, publicerades för första gången dikten ”Den utstötte”. Eftersom jag har i min ägo ett antal originalbrev och dito manus, som jag fått efter fader Bertil, träffades Rikard Apelgren och jag några gånger för att gå igenom Dagermans manuskript av Ormen, ”Den utstötte” och andra manus. Apelgren var i färd med att avsluta sitt avhandlingsarbete och behövde få några kompletterande uppgifter om Dagerman. Vi noterade då att på ett litet blad från ett spiralblock fanns den nämnda dikten. Den bör vara skriven tidigast 1941, d.v.s. när Dagerman var 18 år eller yngre, eftersom dikten var undertecknad med namnet Stig H. Jansson:

”Ensam, utstött, levnadstrött, är jag,
därför svär jag: Hämnd, hämnd!
Mänskan skall lyssna beklämd,
klockan i kyrkan skall dåna,
skall klämta, skall håna: Hämnd, hämnd!
Er kyrka skall brinna, era hjärtan skall stanna.
Ni skall lyssna, besinna, åkalla, förbanna.
Jag skall döma. Jag är utstött.
Jag skall ej glömma, förr’n döden er mött.

Han skakar sin knutna ( hand?… text bortfallit)
mot himlens mörka kupol
Han ryter vild av vrede.
Hans anlet är hårt som stål.
Men plötsligt så mildras dragen.
Han stirrar mot dalen, betagen.
Blicken fångar kyrkan, byn.
Han lyfter sin blick mot skyn.
Viskar: Min dom skall aldrig bli fälld.
Er kyrka aldrig skall brinna, aldrig förtäras av eld.
Men jag skall försvinna!
Han går långsamt in i skogen,
sedan blev han aldrig sedd.
Kanske vilar under torvan, aldrig rörd av plogen?
Kanske grävde du din grav?
Kanske gick din själ i kvav?
Kanske har du döden mött?
Du … Du, som var en utstött.

I dikten framträder Stig med sin alienerade personlighet. Han vänder åter till den djupa skogen, där han spårlöst försvinner, efter det att hans hat mot mänskligheten har besinnats och vänts mot honom själv, men i en nedtonad och resignerad form. Dagermans tidiga dikt skulle till sitt innehåll kunna ha existerat som ett avskedsbrev i samband med självmordet den fjärde november 1954.
(Dikten ”Den Utstötte” är återgiven i min bok Tystnaden sjunger själv (2011) med tillstånd av René Dagerman, enligt samtal 110222)
4 November 2014  | Länk | Litteratur | 0 kommentar
Minnen av en legendarisk professor, Gunnar Biörck

I boken Andra Testamentet beskriver jag mina medicinska studier. Nedanstående avsnitt handlar om den karismatiske men omtvistade professorn i Intern Medicin, Gunnar Biörck 1916-96:
... Det s.k. medico-kirurgiska året under 1969 hade inneburit en tendens till
ökad mognad hos oss medicinare, och vi hade lärt oss att arbeta kliniskt. Som
kandidater på avdelningarna upplevde vi den kliniska verkligheten, med gamla,
svårt sjuka och ibland fattiga människor. Min tjänstgöring genomfördes på det
sedan länge nedlagda Serafimerlasarettet. Där fanns stora salar, som rymde 14
patienter, men det fanns även privatavdelningar, med antika möbler.
Där var en särskild anda av förnämitet med ståndsmässig service och uppassning.
Den legendariskt ultrakonservative professorn, Gunnar Biörck, hade satt
sin prägel på uppförande och stil, där särskilt studenterna sattes under luppen.
Han skulle tituleras professorn, vilket även vid sextiotalets slut började bli alltmer
sällan förekommande på universitet och högskolor. Han var också noga med att
alla äldre patienter skulle bemötas med respekt och tituleras med herr, fru, överdirektören
eller verkmästaren, allt efter vad de själva föredrog.
Biörck varnade för att patienter, som la bort titlarna med personal, eventuellt
kunde ha baktanken att genom en etablerad intimitet kunna uppnå egna fördelar.
Prydlig klädsel, med slips och välborstade skor hos männen och kjol, absolut inte
långbyxor, på damerna. Professorn gillande inte jeanstypen och skägg i alla former
var en styggelse, liksom långt hår (hos män). Vid något tillfälle beskrev han
att någon kvinnlig kandidat hade burit flagnande nagellack, vilket indikerade att
hon befann sig i utförsbacken.
Han var ändå en av de få kvarvarande professorerna, som hade djupa och breda
medicinska kunskaper, och som älskade sin klinik och undervisningen av kandidaterna.
Många av mina senare professorer och klinikchefer, som jag arbetade under
var oftast frånvarande för utredningsuppdrag och diffusa forskningsprojekt.
Biörck har skrivit ett litet häfte som heter »Några levnadsregler för klinikens
läkare«. Det omfattar essäer, skrivna mellan 1961–1974, vilka ger en bra bild av
Serafens mentalitet. I förordet skriver professorn:
»För några år sedan mötte jag i korridoren en av medicinarna ur kursen. Han
hade hatten på, cigaretten i mungipan och händerna i byxfickorna och hälsade –
för all del rätt vänligt – på mig på något obestämt sätt…«
Detta tog professorn till intäkt på att den det var illa ställt med den allmänna
hyfsen och att det var dags att någon sa ifrån hur det skulle vara. Och det gjorde
Biörck i sin skrift. Jag kände mig inte speciellt träffad. Jag bar aldrig hatt, rökte
inte och skulle inte ha haft händerna i fickan, när jag hövligt hade hälsat på den
store mannen, men vissa lärdomar drog jag av skriften.
En artikel handlade nämligen om disputationsmiddagar. Många år senare,
1981, när jag planerade min egen tillställning, plockade jag fram det lilla ljusblå
häftet med sin stolta symbol i form av ett serafimerkors.
Värdinnans plikter var lättare än värdens. Hon skulle inte behöva oroa sig för
konversationen med bordsgrannarna. Det var nämligen deras skyldighet att föra
en intressant och stimulerande konversation med henne. Hon skulle däremot inte
försumma att ta emot gästernas tack under en kristallkrona i salongerna.
Som värd hade jag betydligt fler uppgifter, där jag hade nytta av att ordningen av
tal och skålar repeterades i Biörcks kria. Jag skulle givetvis först föra min dam till
bordet, men att det var en gammal tradition att värden skulle gå ut sist för att kontrollera
att ingen av gästerna stoppade på sig bordsilvret, hade jag ingen aning om.
7 Oktober 2014  | Länk | Litteratur | 1 kommentar
Lindras livets kval av likars jämmer?

Rabies är en dramatisering av det spänningsladdade avsnitt i Olle Hedbergs roman, "Slå dank", (Scener ur människolivet) som heter "Lindras livets kval av likars jämmer?" Skådespelet framfördes hösten 1945 på Hälsingborgs stadsteater i Ingmar Bergmans regi och kritiken blev starkt positiv, vilket skulle bli Bergmans lott framöver.
I korthet handlar pjäsen om mobbning genomförd i en kedja enligt principen "katten på råttan, råttan på repet o.s.v. I den första scenen blir Knut Mostersson förnedrad av ett värnpliktigt befäl. Han tar revansch genom att ge sig på en person som är svagare än han själv och sedan fortsätter den destruktiva förnedringsdansen. Mina föräldrar gjorde en enkel version av stycket tillsammans med min mors syskon med flera. Det hela spelades in på en bandspelare av enklare typ. Resultatet blev ljud- och regimässigt i ren amatörklass, men jag minns att de vuxna låtsasskådespelarna hade minst sagt roligt och engagemang saknades inte.
Jag finner slutsatsen "Lindras livets kval av likars jämmer?" högaktuell idag. Mobbning har ju knappast minskat under de senaste sextio åren. För övrigt kan man fundera på om inte grävandet i världens olyckor, med nästan vällustigt frossande i ohyggliga detaljer som vi dagligen dränks i, kan ha en liknande funktion: "Lindras livets kval av likars jämmer?"
29 September 2014  | Länk | Litteratur | 0 kommentar
Rymmare och fasttagare av Olle Hedberg


I samband med en flytt gjorde jag en ordentlig genomgång av mina saker. Då hittade jag en häftad, sliten och fläckad volym av Olle Hedbergs debutbok som han färdigställde vid trettioett års ålder 1930. Därefter publicerade han minst en bok per år till 1974, då han efter ett genomtänkt beslut tog sitt liv. Författaren var sedan länge änkeman och hans enda dotter hade dött i hjärnblödning två veckor tidigare. I boken har jag textat med blyerts: ”T. Wahlberg R1IVC, 9/3-60”. Det har alltså gått femtiofyra och ett halvt år sedan dess.
Hedberg var ingen mångordig person. Han var en vänfast människa men skygg för omvärlden och beviljade aldrig intervjuer. Han uppehöll sig ofta på sin gård Verveln i Östergötland nära Småland. Hedberg hade en religiös övertygelse av kristen natur men utan dogmatism. Denna tro glimtar emellanåt fram i hans romaner utan svulstiga utläggningar. Redan i debutromanen visar sig detta. Den missanpassade och misantropiske huvudpersonen, Niklas Lissman, genomgår efter sin rymning från ett sönderfallande barndomshem en period av sociala framgångar men känner med ens tomheten i sitt liv. Romanen avslutas med en dikt som avspeglar huvudpersonens plötsligt och häftigt påkomna livsångest … Slå sönder mig med tunga hammarslag ”… Skap Dig en avbild, Gud. Gör människa av stenen, och låt mig leva, medan jag finns till.”
3 September 2014  | Länk | Litteratur | 0 kommentar
Inledning till Beredskapsövning med en stilla sonettdikt

Inför detta epos en stilla maning:
Försök gå igenom det fram till dess slut.
Mellan rader finns det en kärleksaning,
fastän dikten kan likna ett kastat spjut.

I det förgångna jag varit på spaning
i växling med nuet, som är en minut.
När dikten är skriven med sin förmaning,
då har vi i framtiden långt kastats ut.

Visst kan vi tvivla på determinister,
som säger vi är i materien fast,
och anden är flykt av ström i neuroner.

Bättre vi tyr oss till de optimister,
som inte vill lägga oss allting till last
och tror att frid kommer efter eoner.
12 Maj 2014  | Länk | Litteratur | 0 kommentar
Domen över död man

Mottot till min Bok Domen över död man, som handlar om min fars, Bertil Wahlberg, ungdomsdikter, är nedanstående lakoniska rader:

Fä dör,
Fränder dör,
Även själv skiljes du hädan,
Men ett vet jag som aldrig dör
Domen över död man.

Ur Havamal

”Det är mänskligt att döma.” Denna sanna iakttagelse förmedlad av teknologernas tidskrift Blandaren, citerades av min far på femtiotalet. Jag förstod innebörden och hade redan då förstått att han själv, liksom de flesta av oss andra, tenderade att följa denna devis. Jag har också försökt att lyssna till varningen i Bergspredikan: ”Döm inte, så blir ni inte dömda”(Matt. 7:1). Men som ofullkomliga varelser kan vi inte undgå att fälla domar och förvisso kommer det att studsa tillbaka mot oss. Men, så länge som vi inte spelar domare och dömer ut straff, som tillkommer en högre myndighet, är vi kanske ändå inte ute på djupt vatten. Våra omdömen kan bidra till den sammansatt goda och negativa bilden av en människa. När denne är död formuleras sammanfattningen, som dock kan revideras. Man kan störtas från sin piedestal eller återinsättas i sin värdighet, eller i värsta fall totalt glömmas bort. Det är nog vad Havamal menar med ”domen över död man.” Min förhoppning är att Bertils vittra insatser från ungdomen, som de har visats här, kan bidra till den ”Ehrenrettung”, han ibland nämnde i kryptiska ordalag.
22 Januari 2014  | Länk | Litteratur | 0 kommentar
"Det är vackert Nisse ..."

Jag tänkte starta en liten serie om citat, valspråk och bevingade ord, som jag kommit i kontakt med under hela livet. Det mesta har dykt upp redan i unga år. Första bidraget, ett citat, kommer från Växelsång med rondo (2013):

Lilla dagboken 24 mars 1964
Jag funderar på att spela in en film, du! Den skall heta 491 Karlsson. Jag tänkte följa upp min tidigare succé, sörru. Innehåll? Tanke? Utförande? Design? Livsåskådningsproblem? Nä dra du åt helvete! Det ska du inte forska i. Du och dom andra stupiderna skall se filmen och hålla käft. Wi (så stavade jag ordet) konstnärer kräver i vårt konstnärskap av vår publik, och vi kräver det verkligen (!), nämligen: följsamhet (?) tillgivenhet, servilitet, ett öppet sinnelag och framför allt inga jävla förutfattade meningar! Se filmen innan ni framför er reaktionära kritik! (Det blir fan så lönande, du).

Av allt att döma var jag inte så förtjust i filmen 491 och dess regissör Vilgot Sjöman. Jag misstänker att jag varken gillade hans, som jag sannolikt tyckte, unkna vänsteråsikter eller mögliga utseende. I filmen 491 förekom en scen där en värsting till yngling möter en socialchef, som spelades av Frank Sundström. Denne utnyttjade sin auktoritetställning mot ett samhällets olycksbarn, som han i en beslöjad scen penetrerade bakifrån mot sitt pampiga skrivbord. Under akten stönade socialarbetaren ”Det är vackert Nisse …”, medan hans offer inte verkade sympatisera med detta yttrande.
Jag har ganska nyligen sett 491 på TV. Man har klippt bort scenen. Det beror sannolikt inte på dess osedliga innehåll. Scenen ger en negativ bild av myndighetspersoner. Vinklingen skulle också kunna uppfattas som homofob.
Vi ”polare” hade många koder sinsemellan. I olika sammanhang, långt in i nutiden, kan vi utbrista ”Det är vackert, Nisse!”, vilket än i dag brukar framkalla en närmast hysterisk munterhet.
17 Januari 2014  | Länk | Litteratur | 0 kommentar
Del av en predikan i biblisk anda

"Budbäraren" i Charlottes bok, del 2, har en central betydelse i boken. Nedan i blankversrytm ett avsnitt ur hans budskap till Charlotte:

... Så länge du finns till i denna, i jämförande mening,
dunkla tillvaro ska du inte slösa kraft på självkritik och
andras vaga spekulationer.
Det som är sant idag, sågs som en skam igår och blir
till ett skämt imorgon.
Ta inte till dig vältaliga kolportörers hotfulla bud om
nedgradering.
Din mänskliga skepnad är överordnad alla djurarters
ställning i kosmos.
Skyll aldrig ditt lidande, när du har något, på medmänniskorna
och staten,
men tveka inte att be om hjälp och ta emot den, om
den generöst erbjuds.
Minns väl att plågor, motgångar och misströstan är
begränsade i tiden.
Från suckarnas hemvist kan du nå upp till en salighets
eviga gästabud, i en ny tillvaro, som ingen, inte ens
jag, har fullständig kunskap om...
14 Januari 2014  | Länk | Litteratur | 0 kommentar
Fiktiva tankar inför det nya året

Inför nyåret kommer här några rader ur Charlottes bok (2012). Det är romanfiguren Stellan som framför några enklare reflektioner om sin aktuella situation under slutförandet av nedtecknandet av ett relativt långt livs erfarenheter:

...Jag känner nu att jag behöver ta en längre paus i skrivandet
som sysselsatt mig under det gångna året, som
nu går mot sitt slut. Det är årets viktigaste dag i morgon,
nyårsafton, den långa dag som vid tolvslaget sannolikt
kommer att föda mig på nytt till ytterligare ett år
som människa här på jorden. Min fysiska form är nämligen
bättre än på länge. Den åker nog snålskjuts på
min mentala status. Dessa attribut påminner om
färskvaror, speciellt den kroppsliga hälsan. Så i det avseendet
kan det vara riskfyllt med övermod. Den själsliga
sidan av min personlighet, bakom vilken jag anar
en andlig kapacitet som har potential att förbinda min
individuella existens med hela världsalltet, tror jag är
betydligt robustare än det bräckliga skalet. När det
brister (som en puppa ur vilken fjärilen flyger ut) är vi
färdiga med vår vandring och världens historia går
framåt utan att störas av vår egen och våra följeslagares
frånvaro. Det är en vanlig teori, men bara en av
flera. Kanske innehåller den sanningar?
Om någon vecka, en månad eller ett år kommer jag
att vara igång med mina notiser igen, oavsett vilka upplevelser
som väntar. Om den punktvisa belysningen av
min hittillsvarande levnad kan upplevas som en berättelse
med lyckligt slut eller inte kommer att antingen
falla utanför min kännedom eller sakna djupare mening
för mig själv...
30 December 2013  | Länk | Litteratur | 0 kommentar
Lena Anderssons nya bok Egenmäktigt förfarande - en roman om kärlek.

Den 16 november skrev jag följande notis på Facebook:
"Kan rekommendera Lena Anderssons nya bok Egenmäktigt förfarande - en roman om kärlek. Det rör sig om en passion som tror allt och hoppas allt fram till den punkt då motpartens likgiltighet är omöjlig att förneka. Han är en uppburen konstnär, känd för sitt engagemang i världens stora frågor, men blir avklädd in på bara kroppen i sin förljugenhet och brist på äkta kärlek. Boken har en klar och sparsmakad stil som liknats vid Hjalmar Söderbergs författarskap."
Nu är det den artonde och jag har redan börjat läsa om boken. Det finns så många tydliga formuleringar, nästan bevingade uttryck, som man lätt kan förbise om man läser böcker så snabbt som jag.
Man ska inte recensera sig själv men utan att vara pretentiös skulle jag vilja påstå att jag har uttryckt liknande stämningar i Charlottes bok, men inte på ett lika kortfattat och pregnant sätt som Lena Andersson.
18 November 2013  | Länk | Litteratur | 0 kommentar
En ungdomens indignationsdikt

I ett förklarat ögonblick skrev jag den 17 juni 1967 ned en rimmad vidräkning med tidens förljugenhet och ondska, som jag uppfattade dem i blixtbelysning. Dikten förefaller fortfarande vara aktuell:

Av allt det avskum, som sölar jorden,
är du den störste av alla dem,
som trampar rosor och leder horden
Bland själars gravar har du ditt hem
Du tror dig skyddad av starka glansen
Med falskhet kryddad du tråder dansen
bland alla spillror på livets stig,
som »övertygelsen« leder dig

Av vetenskapen och vitterheten
är du blott känd för din dekadans
Du fuskar ständigt och lägger beten
för charlataner, kulturens svans
Du rider vågor av konjunkturer
Med tidens frågor, portalfigurer,
du firar orgier i pekoral
och applåderas på piedestal

Du skriver dikter, filosoferar,
och vet exakt vad som ej är rätt
Händer något, du kommenterar
och skyltar fåfängt med ditt porträtt
Du fäller tårar eller sarkasmer
Du gisslar »dårar« och grips av spasmer,
när illusionerna som du har,
går mot sin upplösning, som är snar

Så knapp är tiden när mörkret tätnar
och hastigt kommer din stora dag,
då vinden biter och själen bleknar,
ty jämlikheten är dödens lag
Då slutar leken, som du bedrivit,
då stängs salongen, där du har skrivit,
när trossar kapas från kända land
och ödet lämnar din slappa hand

En syn av Thomas Wahlberg publicerad i Andra testamentet 2006
12 November 2013  | Länk | Litteratur | 0 kommentar
Existentiell resa 1947

Nedan en recension av Existentiell resa av Bibliotekstjänsts lektör

Våren 1947 beger sig konstnären Bertil Wahlberg och hustrun Britta ut på en åtta månader lång resa till Paris och Menton på Rivieran för att samla intryck, upplevelser och konstnärsinspiration i ett efterkrigstidens Frankrike, intellektuellt präglad av den samtida existentialismen, som bl.a. tog sig uttryck i tankegångar som att "leva för dagen" i en kaotisk och delvis opåverkbar värld. Hemma i Hägersten tas under tiden sönerna Jockum och Thomas, ett respektive fyra år, väl om hand av ansvarsfulla farföräldrar. Boken utgörs av brevväxlingen mellan det unga paret och resten av familjen på hemmaplan. Den är intressant, privat, samtidsspeglande och aningen allmängiltig på samma gång. De skrivande har olika berättarstilar, fokuserar på olika ämnen, varav bristen på pengar dock alltid är det gemensamma. Författaren, identisk med den 1947 fyraårige sonen, kommenterar på ett insiktsfullt, sympatiskt sätt brevväxlingen och föräldrarnas utlandsäventyr samt förankrar de i breven hundratals omnämnda personerna väl i läsarens medvetande genom kortare biografier.
Lennart Annfält
25 Oktober 2013  | Länk | Litteratur | 0 kommentar
En fyraårings upplevelser av elementet vatten

(från Andra testamentet 2006):
...
Kanske behövde jag rofyllda och idylliska motvikter mot världens så tydligt demonstrerade ondska. Vatten fascinerade mig, särskilt sjöar, bäckar och vikar (som säkert ofta var delar av Stockholms skärgård). En lugn, grönskimrande vattenyta, sedd från strandkanten, i förgrunden en vilande roddbåt eller eka och en smal brygga av bräder och med oregelbundna stödstolpar, vajande vass och en bild av ett vänligt vatten som inte alls såg ut att vara djupt; en bild av ett förlorat paradis, där ingenting var skrämmande och där allehanda fantasieggande fiskar av okända sorter och storlekar simmade omkring under den blanka ytan. Sommaren 1947 på Blidö med farmor och farfar kändes trygg, och någon saknad efter våra till den franska Rivieran förlupna föräldrar minns jag inte överhuvudtaget.
Redan året därpå hade min verklighetsbild klarnat en hel del. Min två och ett halvt år yngre bror och jag tillbringade sommaren vid Yxlö, på den mittemot Blidö liggande långsmala och betydligt kargare ön Yxlan, med våra föräldrar som båda var tjugofem år unga. De skulle vara gifta på pappret i ytterligare åtta och ett halvt år.
Den hyrda sommarstugan låg fint på en sjötomt vid leden. Vår brygga var stängd av en grind, som det emellertid inte var svårt att ta sig förbi för oss icke simkunniga småbarn. Uppsynen över telningarna hade tydligen en del brister, eftersom det hände åtminstone ett par allvarliga olyckor. Min kusin Nina, som då var drygt två år, var plötsligt försvunnen. Panik uppstod och den blev ytterligare förvärrad när man fann flickan flytande på en luftbubbla, som fanns kvar i klänningen med huvudet under vattnet. Jag minns kristallklart att jag såg henne i detta tillstånd med en känsla av att hon slumrade sött och obekymrat, vaggad av de små kluckande vågorna.
Som vanligt hade jag på den tiden ett absolut förtroende för föräldrar och andra ”stora”, när det gällde att lösa alla former av snabbt uppkomna problem. Det gick vägen ännu den här gången. Min morbror kastade sig i vattnet och drog snabbt upp sin dotter. Snart låg hon på bryggan inrullad i en filt efter att ha kräkts upp massor av vatten. En roddbåt med ett äldre par gled förbi under ilskna och ihållande tillrop. Senare har det sagts mig att paret hade skällt ut föräldrarna under pågående upplivningsförsök för att de inte sett efter sina ungar bättre. Även på ålderns höst kunde Britta med indignation erinra sig hur okänsligt de utomstående åldringarna hade betett sig. Någon kritik mot det dränkta barnets föräldrars vårdslöshet hörde jag däremot aldrig.
...
13 Augusti 2013  | Länk | Litteratur | 0 kommentar
En cynisk romanfigur som utvecklas till det bättre

Huvudpersonen i Charlottes bok, Stellan, är en dubbelnatur med en kritisk och cynisk livssyn. Nedan resonerar han krasst om begreppen tillit och trofast. Plötsligt erinrar han sig sin skyddsängel Charlotte och börjar ifrågasätta sin arroganta livsuppfattning, inte för sista gången ska det visa sig.
...
”Tillit och trofasthet …”, en signal som förde tankarna till min bild av Charlotte blixtrade till, för den måste väl avspegla hennes väsen?
Sådana begrepp hade jag dittills inte grubblat över, tvärtom, när jag kommit i kontakt med personer som betonade att man måste känna tillit inför livet och tillvaron i största allmänhet, hade jag funnit synsättet barnsligt, otydligt och insmickrande. Ännu suspektare hade jag upplevt religiösa personer, som påstod att Gud var trofast, eller med andra ord aldrig svek en enda människa i någon situation, hur långt det än gått utför med henne. Om det fanns ett väsen som kunde definieras som Gud, skulle detta knappast i sin upphöjda storhet ägna sig åt futiliteterna, besvären, bestyren, skändligheterna och plågorna hos miljarder och åter miljarder människor, som finns, har funnits, eller kommer att finnas. Men plötsligt började de två begreppen leva och det fyllde mig med ångest i stället för frid. Jag hade glömt att tänka på min relation till Charlotte under den senaste tiden. Var det ett slags svek från min sida, att än en gång bemöta hennes air av trofasthet, som jag egentligen alltid känt i bakgrunden, med indolens och misstänksamhet i stället för tillit?
...
17 Juli 2013  | Länk | Litteratur | 0 kommentar
Ett fall av så kallad primär erotomani

Vad är "primär erotomani"? Kort uttryckt är det en psykisk vanföreställning som kan sammanfattas: "In love with love itself". Ur min bok Växelsång med rondo kommer några erfarenheter av området ifråga.
... För 35 år gick jag ett ett s.k. FV-block och gjorde klinisk tjänstgöring i psykiatri vid Karolinska sjukhuset under vintern och våren 1978. På min avdelning vårdades en dam i övre medelåldern, som led av det sällsynta mentala tillståndet, ”primär erotomani”. Hon föreföll för det mesta helt normal, men när en man vid namn Kurt kom på tal tändes små stjärnor i damens ögon och hon fick ett saligt ansiktsuttryck. Kurt var en man som damen hade inbillat sig var avsedd för henne. Att han var gift och inte ville kännas vid henne hade ingen betydelse. Kvinnan följde varje steg Kurt tog och skaffade sig en lägenhet mitt emot huset där han bodde. När ett ljus tändes eller släcktes i husfasaden tolkades det av den besatta damen på det viset att det var hemliga signaler som genom Kurts försorg förmedlades till henne. Kvinnans ”stalkingbeteende” blev så småningom så besvärande för Kurt att han flyttade till annan och okänd ort, vilket inte hindrade den sinnesförvirrade damen att tro att hon och Kurt skulle förenas, när alla teoretiska och praktiska problem var lösta. Kvinnan uppträdde så småningom så bisarrt att hon blev intagen på psyket. Jag kan direkt påstå att jag för decennier sedan inte led av den psykiska sjukdom som kallades primär erotomani...

Den sista reflexionen gjordes med anledning av en relation i ungdomen som dominerade en tid i min ungdom och som avspeglas i dagböckerna från 1962 och flera år framåt.
24 Juni 2013  | Länk | Litteratur | 0 kommentar
En uppenbarelsedröm

Ur Charlottes bok visas nedan ett avsnitt som handlar om en dröm som uppenbarar en högre sanning:
...Jag vandrade i en tät allé av höga lövträd. Vägen var spikrak och smal. I slutet av allén skymtade en slottsbyggnad. Den föreföll jättelik, eftersom jag inte tycktes komma den närmare, trots att jag upplevde att min vandring pågått mycket länge. Allén kändes trång som ett fängelse, som det inte gick att sidledes bryta sig ut från. Plötsligt stod en skepnad i fotsid svart dräkt med en huva eller schalett framför mig. Det var en varelse med tidlöst kvinnligt utseende, det såg jag på hennes ansiktsdrag och på kroppen som anades under tyget. Hennes uppsyn var fast och beslutsam, men inte sträng eller dömande. Det var en ängel jag såg ansikte mot ansikte. Jag stannade framför henne, där hon tycktes spärra min väg.
”Du går åt fel håll, vänd om.”
Det var med en stark övertygelse om att inget alternativ fanns, som jag lydde hennes uppmaning. Jag började gå mot det håll jag kommit från och såg till min lättnad att alléns början inte var långt borta, trots min, som jag uppfattat den, dittillsvarande långa gångsträcka från andra hållet mot slottet. Allén slutade vinkelrätt mot en grusväg, runt vilken några anspråkslösa äldre trähus var belägna. Jag drogs mot ett av dem, som omgavs av en igenvuxen fruktträdgård. Huset var murket och grånat av ålder och föreföll övergivet sedan länge. Jag kände en oemotståndlig drivkraft att gå in den obetydliga stugan för att leta efter något jag saknade. När jag öppnat den gistna ytterdörren trädde jag in i en hall, som hastigt vidgade sig till en sal där väggarna tycktes klädda med sidentapeter. Höga speglar med guldram och möbler med tidlöst-antikt utseende utgjorde en del av den osannolika inredningen. Ett enormt dukat paradbord med tända silverkandelabrar stod mitt i salen, som hela tiden tycktes öka i storlek. Jag gick in igenom en av de dörrar, som fanns utmed den ena kortsidan. Byggnaden syntes oändlig i utsträckning och variation. Jag vandrade genom rum efter rum och hela tiden öppnade sig nya praktfulla salonger, salar och även mindre rum, som kunde vara sovgemak eller mottagningsrum. Jag såg inte skymten av någon mänsklig individ. Drömmen var supranaturalistisk, det vill säga enligt alla mina sinnen mer verklig än verkligheten själv. Jag strök med händerna över gobelänger, mosaikytor, marmorskulpturer och ädelträ, och vad jag än såg eller berörde, så var det tydligare än något jag varit med om. Då ringde en mobiltelefon någonstans, en oväntad händelse i det upphöjda sammanhanget. Signalerna ringde ihållande och jag letade febrilt efter den lilla telefonen, som var min egen och låg i någon ficka. Jag fumlade med knapparna och gjorde alla fel som går att göra med en telefon, men lyckades till slut få kontakt med uppringaren. Det var min mor! Jag blev varm av glädje, men vår konversation blev besynnerlig. Tills slut kom jag på att hon var död och frågade hur det var på den andra sidan. Hennes röst lät som toner ”av en salig ängels mun”, när hon gav mig det kryptiska svaret:

"Det finns ingen andra sida”....
16 Juni 2013  | Länk | Litteratur | 0 kommentar
”Som en hund som vänder åter till sina egna spyor..."

Charlottes bok är en roman och ingen själbiografi. Troligen känner många igen sig i mönstret att ofta upprepa samma tvivelaktiga beteende. Nedan ett avsnitt ur boken:

”Som en hund som vänder åter till sina egna spyor …” Med ett ryck och ett kvävt skri tvärvaknade jag vid ettiden. Var det de lägre delarna av min hjärna som slagit till igen? Fortfarande ovetande om ursprunget till de citat, som hittills drabbat mig, förstod jag ändå innebörden. Mitt beteende hade återgått till monotona upprepningar av skadliga mönster. Den vanliga hjärtklappningen efter en spritkväll, med inslag av extraslag i serier, fick mig att för första gången på länge känna dödsångest. Mitt hjärta var ju redan skadat efter infarkten och mina uppföljningar hos läkare kunde betraktas som misskötta. Skulle jag kanske dö ensam i denna natt på ett hotellrum utan att på minsta sätt ha gjort upp räkningen med mitt liv? Jag var nästan på väg att be en bön, men hade dålig rutin på det området. Jag kastade i stället i mig ett par fem-milligrams ångestdämpande Stesolidtabletter, som omedelbart hade en placeboeffekt på paniken. Efter en halvtimme kom det så efterlängtade sömntåget åter glidande in på min station. Innan jag somnade, beslöt jag mig för att resa hem snarast möjligt nästa morgon och försöka hitta en annan infallsvinkel till de meddelanden eller berättelser, som kunde finnas i Charlottes efterlämnade bok, om det nu var hon som skrivit innehållet …
9 Juni 2013  | Länk | Litteratur | 0 kommentar
Brännvinsdraken

En vers på Ottave Rime ur Beredskapsövning (2010):
...

För länge sedan fanns ett budskap skrivet
i ett plakat av allegoriskt slag.
En hisklig drake utgjorde motivet.
På bondens grödor lade han beslag
med enda syfte att förpesta livet.
Hans brännvinsfloder gjorde mänskan svag.
Dårkistan, finkan eller fattighuset
blev konsekvenserna av brännvinsruset.
...
4 Juni 2013  | Länk | Litteratur | 0 kommentar
Tankar om kärlekens väsen i Växelsång med rondo

... Vergilius har sagt att kärleken övervinner allt (amor vincit omnia), men vad är det som övervinner kärleken? Det vanligaste är kanske att en kärlek ersätts med en annan och en annan och en annan … Kanske blir en ny partner en provisorisk lösning, ett substitut (När första ljuset slocknar etc). Varför skenar skilsmässofrekvensen i vårt moderna samhälle? Kanske därför att man går in i äktenskapet med andra utgångspunkter beträffande kärleken än dem som uttrycks i Paulus 1 Kor 13:4-8.

Paulus: Kärleken är tålig och god (mild). Kärleken är inte stridslysten, inte skrytsam och uppblåst.

Modern tolkning: Kärleken är otålig och pockande. Kärleken ställer höga krav på motparten, är utagerande och självtillräcklig.

Paulus: Den är inte utmanande, inte självisk, den brusar inte upp, den vill ingen något ont.

Modern tolkning: Kärleken styrs av drifter, den vill bli tillfredställd. Om inte, ställer den till scener. Den vill få sitt utlopp även om människor skadas.

Paulus: Den finner ingen glädje i orätten men gläds med sanningen. Allt bär den, allt tror den, allt hoppas den, allt uthärdar den.

Modern tolkning: Kärleken kan stimuleras genom dominans och övergrepp men anser att sådant borde ses mellan fingrarna på. Bara små uppoffringar tål den, den är misstänksam, den tvivlar på sin framtid, den ger lätt upp för minsta motgång.

Paulus: Den upphör aldrig.

Modern tolkning: Kärleken kommer och går i takt med relationer som påbörjas och bryts
Eller är det sant som avspeglas i den redan förut i texten citerade sången från filmen der Kongress tantzt eller Wien dansar och ler, ”Das gibts nur einmal”. På en raspig You Tubeåtergivning av det gamla örhänget från 1931, med den brittiskfödda tyska skådespelerskan Lilian Harvey (1906-68), upplever jag en nostalgisk bitterljuv upplevelse av den enda verkliga uppenbarelsen av den romantiska kärleken: den som med tiden ersätts av diverse suddiga och bristfälliga skuggbilder.
13 Maj 2013  | Länk | Litteratur | 0 kommentar
Växelsång med rondo är nu tryckt

Min sjunde bok med litterära ambitioner är nu producerad. Har fått hem drygt hälften av upplagan om 200 ex. Skulle de mot förmodan gå åt, trycker jag fler enligt on-demand principen. Mina dagboksanteckningar från sextiotalet ger en klar bild av en Sturm-und-Drangperiod, som ställs i kontrast till min mer balanserade sångarroll som äldre författare och kommentator. När jag en gång är borta kommer mina skrifter att vara "som en öppen bok" om man läser dem i förklarade stunder. Bilden visar en något solbränd äldre skidåkare som samma dag anlänt efter en "heroisk" insats i skidbackarna i Åre. Medelåldern där ligger åtskilliga decennier under mina snart sju passerade dekader.
Ser fram mot releasemottagningen på Götgatan 61 i min lokal den 11 maj. Lokalen är nu är uppsagd för omförhandling av hyran. Kanske blir det den sista mottagningen om jag inte snabbt skriver en ny bok. Är uppe i sextio sidor på bok nr åtta.
2 Maj 2013  | Länk | Litteratur | 0 kommentar
Växelsång med rondo kommer ut i maj

Ur undertecknads förord till boken:
Föreliggande skrift handlar främst om händelser under åren 1962-67, och hur jag förhåller mig till den verklighet som träder fram ur anteckningarna. Titeln Växelsång med rondo syftar på att ett tema gång på gång återkommer i texten. Ett typiskt rondo förekommer i många musikstycken, till exempel i den sång som starkt förknippas med Valborgshelgen, ”Sköna maj ...” Den har ett rondo, det som inleds med orden ”Sköna maj välkommen till vår bygd igen”.
...
Det är den, av så många, äldre som yngre individer, upplevda och oförlösta kärlekspassionen som utgör det främsta rondotemat i min rättelse. Begreppet ”olycklig kärlek” passar inte in. Det syftar, enligt min uppfattning enbart på skadliga och nedbrytande förhållanden.
...
Det finns andra återkommande teman i mina dagböcker, som kan vara typiska för en ung man: Den ohämmade kärleken till fotbollssporten, som har en stark koppling till vänskap, sammanhållning och kamp, filosofiska/politiska åskådningar (som tenderar att bli rabiata), musik, fest med erotik och glam, alkoholromantik och machoideal.
17 April 2013  | Länk | Litteratur | 0 kommentar
Ytterligare sju år har runnit förbi, men ännu på banan

Tiden står stilla, går fram, är förliden.
Vad är idag och igår?
Mönster har ristats som utmärker tiden,
ögonblick, timmar och år.

Hjärtat slår ännu med pulsar och strömmar,
Hjälper dig fram på vår jord.
Elektroners pärlband i hjärnlabyrint
formar en mening, ett ord.

Örnarna svävar högt över avgrunden,
Råttorna krälar i dyn.
Frihet och klarsyn, nedslag i dödsriket,
nycklar och tecken i skyn.

Resumé från Andra testamentet 2006

13 Februari 2013  | Länk | Litteratur | 0 kommentar
Att åldras med skönhet?

Bifogar en betraktelse på hexameter i början av min sångcykel Beredskapsövning (2010), som utmynnar i en något skrämmande framtidsvision. Åtskilliga andra versmått används, bland andra ottave rime, sonettformen och blankvers.
...
Slutligen högsta krönet bestigits, där branta backar
har fordrat sin möda. Tiden som gick flög hastigt som
lyckan en sommar. Dags stanna upp för att delsummera.
Framåt igen efter kortare vila, där vandring i
utförsbacken kan ha sin tjusning. Vyerna vidgas vackert
och vilsamt. Luftens tätnande syre kan lättare andas.
Resans börda blir enkelt buren, när pilgrimssånger
stärkande klingar. Vägarna framför vindlar sig vackert.
Valet av färdväg klarnar allt mera. Dagar som räknats fångas
i flykten. Blicken riktas mot fjärran och söker
en frihet, den som kan vinnas och det som alltid har varit.
13 Januari 2013  | Länk | Litteratur | 0 kommentar
Att åldras med skönhet?


Bifogar en betraktelse på hexameter i början av min sångcykel Beredskapsövning (2010), som utmynnar i en något skrämmande framtidsvision. Åtskilliga andra versmått används, bland andra ottave rime, sonettformen och blanvers.
...
Slutligen högsta krönet bestigits, där branta backar
har fordrat sin möda. Tiden som gick flög hastigt som
lyckan en sommar. Dags stanna upp för att delsummera.
Framåt igen efter kortare vila, där vandring i
utförsbacken kan ha sin tjusning. Vyerna vidgas vackert
och vilsamt. Luftens tätnande syre kan lättare andas.
Resans börda blir enkelt buren, när pilgrimssånger
stärkande klingar. Vägarna framför vindlar sig vackert.
Valet av färdväg klarnar allt mera. Dagar som räknats fångas
i flykten. Blicken riktas mot fjärran och söker
en frihet, den som kan vinnas och det som alltid har varit.
13 Januari 2013  | Länk | Litteratur | 0 kommentar
Femtiofem plus - ett rikare liv?

Man vill gärna åldras vackert och inte enligt de beskäftiga råd och synpunkter som beskrivs nedan i min roman Charlottes bok:
... Dagen efter operabesöket och med sviter av en orolig nattsömn sitter
jag vid mitt köksbord och trasslar med morgontidningarnas
alla irriterande bilagor. Som vanligt finns det
ett antal reklaminstick förklädda till information.

”55+ Ett rikare liv” … Trots att rubriken känns som
ett hån kan jag inte låta bli att bläddra igenom detta
aktstycke i form av en tidningsbilaga.

”Feelgood guide – kärlek, resor, hälsa, boende, kurser
och tävlingar, tjäna pengar när du sover, vårens mat
och vin, allt om seniorboende, så löser du problemen
med potensen, tipsen som får fart på kärleken.”

”Snart kan vi stoppa Alzheimers sjukdom.”
”Rengör du din protes med vanlig tandkräm?”,
”Urinläckage – så kniper du bort det.”
”Ont i halsen kan vara kärlkramp.”
”Särkullsbarn? – ett inbördes testamente är lösningen.”
”Låt de sista ljuva åren bli de bästa i ditt liv.” Här
syftar man på de fantastiska fördelarna med ett specifi -
cerat äldreboende, som tar hand om utförsbacken med
avdelningar från nivån litet radhus till långvårdsavdelning.

"Den som ändå slapp vara i närheten av 55+”, borde
många läsare tänka när de konfronteras med denna kombination
av flåshurtiga och inställsamma eufemismer,
föranledda av kallt profitbegär.
”Nej, bort det! Här gäller det att dö med stövlarna
på”, tänker jag och tänder morgonens femte cigarett.
”Gläd dig, yngling, medan du är ung, njut i fulla drag
av din ungdom.”
8 December 2012  | Länk | Litteratur | 0 kommentar
En oväntad liknelse från romanen Himlens fånge

Jag läser just nu en roman av Carlos Riuz Zafon som heter Himlens fånge. Den gör från en utsiktspunkt från femtiotalet djupdykningar ner i Francotidens hårdföra diktatur, som den utvecklade sig efter inbördeskriget. Författaren skildrar bland annat osentimentalt och återhållet fasansfulla händelser i ruskiga fängelsehålor under en sadsitisk och politiskt korrekt fängelsedirektör. Boken är lättläst och har en hygglig litterär kvalitet.
På sidan 213 stöter jag på en liknelse, som väcker förundran men också minnen av en verklighet, som skymtar bakom liknelsen. Meningen lyder:
"Fermin tittade på honom som den som ser en råtta leta sig upp ur toalettstolen."
Hur många har upplevt detta i vårt hygieniska land? Jag vet en, min dotter, som härom året i vår våning på Götgatan såg en obehaglig syn: När hon öppnade badrumsdörren möttes hon av en fet brunråtta som halvägs hävt sig upp ovanför toalettsitsen och vädrande spejade in läget.
Detta föranledde Anticimex att sätta in spärrar i husets avloppsrör, som lyckades hejda råttinvasionen till slut.
22 November 2012  | Länk | Litteratur | 0 kommentar
Appropå "Fifty Shades" trilogin: Är tantsnusk bättre än gubbslem

En av mina döttrar försökte läsa ”Fifty Shades of Grey av EL James, men orkade inte igenom hela boken. Hennes kommentar var att det handlade om en tröttsam variant av s.k. tantsnusk. Kanske är hon något för ung för att tillhöra bokens målgrupp, medelålders damer i vid bemärkelse. James tre verk på samma tema har sålt i fyrtio miljoner exemplar, ett imponerande resultat rent kvantitativt. Storyn handlar om varianter av BDSM sex blandat med vaniljdito, där dock mannen (Mr Grey) är den ledande. Under resans gång uppnår han den blygsamma åldern av tjugoåtta år. Märkligt nog har han hunnit med en traumatisk barndom med en ”tjackhora” till mor som mördas av sin hallick och lämnar barnet ensamt med liket i flera dagar. Han förs vid femton års ålder in i en lång period som underordnad i en extrem BDSM sexrelation med en Mrs Robinsonvariant. Gray är märkt av sin uppväxt och blir en trogen kund hos en hjärnskrynklare. Trots allt detta har han vid drygt ett kvartssekels ålder skapat ett finansiellt imperium med fyrtiotusen anställda. Han skryter för sin tjugotreåriga ”sub”, Miss Steele, att han tjänar 100.000 dollar i timmen. Hans enorma förmögenhet manifesteras oupphörligt. Enligt bokens handling verkar den unge mannen knappast behöva arbeta. Han delar då och då ut korta order till sina underhuggare och kan sedan återgå till sin massiva och ständigt upprepade och varierade påsättning av sin dam, ofta med hjälp av en arsenal av BDSM redskap.
Ponera att en man skrev en bok om, låt oss säga, en femtiotreårig karl som firade sexuella orgier med en mycket ung kvinna under utnyttjande av sin makt och rikedom. Det skulle följa ett ramaskri från olika grupper i samhället, inte minst från feministiskt håll. Boken innehåll skulle karakteriseras som vidrigt ”gubbslem”.
15 Oktober 2012  | Länk | Litteratur | 0 kommentar
EL James och Fifty Shades ...

EL James har ekonomiskt sett gjort en osannolik succé med trilogin Fifty Shades … Jag har (pressat) mig igenom de två första verken. Här ska jag inte kommentera ”tantsnusk” – aspekten. Volymerna omfattar c:a 500 sidor vardera. Den redaktionella granskningen har av allt att döma varit minst sagt försiktig, eftersom böckerna sålts i miljonupplager som e-böcker och man inte vill riskera att förstöra en god affär. Som litteraturintresserad förundras jag över den uppsjö av klichéer och upprepningar som fyller ut betydande delar av böckerna. Huvuddelen av texten består av en uppstyltad och konventionell konversation. Sexuttryck utom det beskedliga ”fuck” är bannlysta. Huvudpersonen Anastasia Steele refererar hela tiden till sin ”inner goddess”, som i tid och otid på olika sätt förundras och klappar händerna åt Anas och hennes partners förehavanden. Hon använder ofta stereotypa kraftuttryck som ”holy shit” eller ”holy fuck” för att ge lite udd åt den menlösa konversationen. Hennes fysiskt och ekonomiskt fulländade partner Christian Grey tituleras i genomsnitt minst en gång per sida tillgjort ”Mr Grey”, som på samma sätt sirligt använder titeln ”Miss Steele”, även när de sysslar med ”kinky sex”. När personerna säger något mumlar de hela tiden (mutter, murmur). De flinar eller småler (smirk) konstant. Mr Grey lägger oftast huvudet på sned (Cocks or tilts his head) och inte sällan förvandlas hans mun till ”a thin line”, vilket väl ska ge uttryck åt hans komplicerade inre.
13 Oktober 2012  | Länk | Litteratur | 0 kommentar
Nya skrivprojekt för den ihärdige amatören

Vad är en författare? En person som skrivit två böcker? Det är i alla fall ett huvudkriterium för att få vara med i Sveriges författarförbund. För några år sedan när jag tryckt fyra böcker ansökte jag om medlemsskap och blev, inte oväntat, antagen. Betalande medlemmar i ju välkomna i de flesta föreningar. Eftersom jag ger ut böckerna på eget förlag, har jag av naturliga skäl inga problem med acceptans av manus. Nackdelen är en låg försäljning, men förlusterna blir begränsade, eftersom jag trycker i små upplagor och "on demand". Min satsning är huvudsakligen på e-böcker, där en viss utlåning trots allt sker via biblioteken i Norden. Jag har få illusioner om att få någon större uppmärksamhet för något av mina opus. Kanske, när jag lämnat denna tillvaro, kommer det att visa sig om någon eller några böcker kan tilldra sig ett större intresse.
Mitt sjunde skrivprojekt har kommit en bra bit på väg. Arbetsnamnet är "Växelsång med rondo". Det kan verka egeotrippat med upplägget som består av dagboksanteckningar från sextiotalet i växelsång med en grånad veterans erfarenheter. Rondot handlar om ett kärlekstema, kanske typiskt för en omogen yngling i en Sturm-und-Drang period. En närmast maniskt intresse för fotboll, speciellt via den engelska ligan, kommer också att få ett stort utrymme. Boken bör bli färdig till årsskiftet och kan tryckas under våren. Om inte annat är det alltid roligt att ordna en releasefest.
31 Juli 2012  | Länk | Litteratur | 0 kommentar
Epilog till Beredskapsövning

En avslutning i sonettform för att mildra den bistra verklighet som anas i Beredskapsövning. Statskuppen är ett faktum, men historien upprepar sig.
...

Den onda sagan har nu presenterats.
Man sagt den »starke« med våld bygger sin värld.
Snart hela makten och väldet raserats.
Historien har lärt oss att kort blir hans färd.

Usurpatorn har ändå harangerats
Misär följer hans spår och sorg är hans gärd.
Despotism och maktspråk har levererats .
Även i fredstid kan det skapa ofärd.

Man glömmer debaclet men älskar glansen,
när epokernas ekon ger högstämdhet.
Herr Adolf, Napoleon och Francisko,

kan med Zedong och Josef tråda dansen
i en vild Danse Macabre mot förgänglighet,
med meritförteckningarna in blanco.
22 Juli 2012  | Länk | Litteratur | 0 kommentar
Att arbeta med ett litet bokförlag (Melampyrum)

Eftersom jag började skriva i skönlitterär anda först vid rätt så mogen ålder, insåg jag att tiden var för knapp för att gå den vanliga författarvägen via hårt styrda förlag. Författarvägen är törnebetrödd och de flesta når aldrig fram till publicering.

Mitt upplägg var att starta eget förlag, vilket skedde inom ramen för mitt bolag tkw Health indicator AB. Bolaget skulle kunna tåla de oundvikliga förluster som skulle drabba bokförlaget Melampyrum. Kanske kommer mina efterlevande att tjäna mångmiljonbelopp på mina alster. Min sjätte bok, Charlottes bok, illustrerar några lärdomar jag fått under resan gång, som nu pågått i åtta år:

1. Använd korrekturläsare.
2. Låt vettiga personer läsa manuskriptet och ta emot goda råd, även om det svider.
3. Tryck en begränsad upplaga med tryckning on-demand, lätt att fylla på lagret till anständig kostnad.
4. Ge ut en version som e-bok via Elib AB. Man når "alla" bibliotek och återförsäljare och man syns på nätet.
5. Skicka inte ut mängder av recensionsexemplar. De flesta når aldrig redaktörenas blickar ens.
6. Använd Adlibris som återförsäljare med ett litet lager. Man syns i diverse utskick och kataloger och säljer en del böcker.
7. Lägg upp böckerna på Bokrondellen, som har stor exponeringsyta.
Skicka böckerna till Bibliotekstjänst med förhoppning om recension och försäljning till bibliotek.
8. Sist men inte minst: ordna ett bra releaseparty, vilket jag skall göra den 9 juni.
4 Juni 2012  | Länk | Litteratur | 1 kommentar
Inledningen i Charlottes bok

DEL 1
FÖLJESLAGAREN
”Ibland liksom hejdar sig tiden ett slag och någonting
alldeles oväntat sker.”
Vid begravningar och i dödsannonser förekommer
citatet ovan. Jag har aldrig tyckt särskilt mycket om
det, men ganska nyligen dök det upp i mitt medvetande.
Det var på en fest, då man inte brukar ägna sig åt
tankar på hädanfärd, men jag fi ck en stark känsla av
att en sådan var nära förestående.

”Charlotte ligger medvetslös på sjukhus?”

Mitt champagneglas darrar till i min i vanliga fall så
stadiga hand och några skvättar skvalpar över glasets
rand. Trots att jag inte är ovan vid överraskande, ibland
chockartade besked, kan jag inte hindra att min
normalt starka självbehärskning sviktar. Det är en gammal
klasskamrat från den avlägsna gymnasietiden som
framför det oväntade budskapet. Hon verkar ta saken
med fattning och övriga festdeltagare sorlar och glammar
som om ingenting särskilt hade hänt.
Under senare år har jag inte tänkt så mycket på Charlotte.
Allteftersom årtiondena runnit förbi hade minnet
av henne bleknat, men kunde fortfarande fl amma upp i
mitt medvetande när jag minst anade det. Trots att vi
inte setts sedan skoltiden hade hon hela tiden funnits i
bakgrunden. Under långa perioder hade jag inte känt
av hennes existens, men då och då tycktes hon sända
signaler, som ibland var övertydliga, ibland kryptiska.
Det skulle visa sig att denna påverkan nu skulle aktiveras
och fördjupas.
28 Maj 2012  | Länk | Litteratur | 1 kommentar
Charlottes bok kommer ut den 9 juni

Undertecknads sjätte litterära försök är under tryckning. Som liten förläggare och okänd författare kan jag rekommendera tryckning "on demand". En liten första upplaga trycks (200 ex när det gäller Charlottes bok). Med kort varsel kan nya böcker tryckas efter hand till en rimlig kostnad.
22 Maj 2012  | Länk | Litteratur | 1 kommentar
synopsis av Charlottes bok

Charlottes bok är under produktion och kommer att tryckas inom ett par veckor. Nedan följer en sammanfattning av boken:

Romanen rör sig mellan flera plan. Den omfattar en omvälvande period från femtiotalet till våra dagar, som politiskt och socialt radikalt har stöpt om samhället. Denna utveckling avspeglas hos huvudpersonen i del 1, en man från högreståndsmiljö. Han är en dubbelnatur med en kritisk och delvis cynisk livssyn, men mottaglig för personliga förändringar. Hans privilegierade uppväxt, ändrar karaktär efter moderns självmord. I slutet av gymnasietiden inleds en platonisk relation till en mystisk flicka i klassen (Charlotte), som kommer att agera som hans goda genius och skyddsängel, trots att de inte kommer att träffas förrän femtio år senare under dramatiska omständigheter. Huvudpersonen blir senare en framgångsrik men skrupelfri försvarsadvokat. Han gifter sig ung med en överklassflicka (Elisabeth), men äktenskapet är dömt att misslyckas. Den unga hustrun, som är kylig och formell, dras in i vänsterkretsar. Hustrun har en karismatisk och marxistiskt orienterad väninna (Marie-Louise) som spelar en nyckelroll i handlingen. Hon kommer trots en familjekatastrof att utvecklas till en behaglig och klok kvinna, som paradoxalt nog den kritiske mannen dras till på äldre dagar. Han känner ibland Charlottes närvaro som en transcendent påverkan och hon blir en ”evig följeslagare”, vilket får en försonande inverkan på honom. I samband med Charlottes bortgång får han i sin ägo en mystisk bok med anteckningar. Innehållet i denna ”Charlottes bok” kommer till sist att avslöjas i del 2.
18 Maj 2012  | Länk | Litteratur | 1 kommentar
Ett brev från sommaren 1947 ur Existentiell resa

Existentiell resa innehåller en brevkorrespondens mellan mina föräldrar, som 1947 vistades i Frankrike, och "hemmafronten". Många kända och okända namn dyker upp i breven och jag har haft kontakt med några ännu levande personer. I brevet nedan nämns bl.a. konstnären Olle Bonniér. Han har nyligen fått ett ex. av boken och det skall bli intressant att höra hans kommenterarer. Olle B gick tillsammans med fader Bertil på Grunewalds målarskola 1942-45.
...

Från Britta Wahlberg till alla i Midsommarkransen brev daterat
Paris d. 13.5. 1947

Kära Berta, Gunnar, Thomas o. Jocke!
Nu har vi hunnit till d. 13 maj, och här är hett som den
värsta högsommardag hemma i Sverige. Jag tror hela
tiden att det snart skall bli höst och blir alltid lika förvånad
över att ni har en så lång sommar kvar. Gerissa och
Hasse reser till Menton i morgon, men vi har skjutit
upp vår resa till den 21. Vi vill nämligen se lite mera
av den här stan i lugn och ro, och Bertil har en hel del
att uträtta, säger han. Förresten hoppas jag paket också
skall hinna komma innan vi far härifrån.

Annars skall det nog bli skönt att fara ner till Côte d’Azure, som
Rivieran kallas för här. Vi har tänkt resa 3dje klass på
tåget, det kostar 1600 fr. och när vi reser på dan, spelar
det ju ingen roll, om det inte blir så bekvämt. Från Paris,
Gare de Lyon reser vi 8.15. på morgonen och kommer
fram vid halv 9-tiden på kvällen till Marseille. Där
tar vi in på ett ordentligt hotell, badar och går ut och
ser på stan en stund. Jag tycker det verkar fullkomligt
fantastiskt bara att vara i Paris. Och sen resa till Marseille,
hamnstaden man har sett på bilder och film och
tyckt vara så avlägsen och overklig. Och sen till slut resa
till Menton, Medelhavet, 2 km från Italien och se palmer!
Menton lär vara den enda platsen på Rivieran där
det är varmt tillräckligt för att palmer skall kunna växa
där.

Ja, vi får nog vara försiktiga med solen i början, har
man sagt oss, så vi inte bränner upp oss. Högst en kvart
i solen för oss, som har ljus och ömtålig hy. Vi får antagligen
göra så att vi stiger upp tidigt på mornarna, då luften
ännu är sval och kylig, och pojkarna får arbeta då.
Sen får vi ta ett par sovtimmar då solen står som högst
och ingen människa orkar vara ute och på kvällarna får
vi vara uppe lite längre än vanligt, antar jag. Detta har
man sagt oss och vi får väl se när vi kommer ner hur det
blir. Jag tror det blir skönt, trots solen och den hiskliga
värmen. Vi kan förresten behöva lite värme vi med vårt
kalla och mörka lilla land uppe i Norden.

Om du visste Berta, vilken glädje dom där fotografierna,
du skickade av ungarna gjorde oss. Hjärtligt
tack till alla medhjälpare! När man känner sig hemsjuk
och längtar efter ungarna som ibland händer rätt ofta,
tar man fram fotografierna, och blir kanske ännu mer
hemsjuk. I alla fall är det en stor tröst att ha ungarna att
titta på. Tack samtidigt för alla brev du har skickat. Det
är verkligen härligt att få hälsningar hemifrån och att
höra att ungarna mår bra och är bruna och fina. Hoppas
nu att även ni får en skön sommar på landet var det
än blir.

Beträffande Nordlund har Bertil skrivit ett brev,
som nog inte var så vänligt i tonen. Denne store skurk
borde omedelbart avsågas. Vi har fått brev från Kickan
och Olle Bonnier och dom har redan betalat Kalle N.
100 kr. innan dom fick Bertils brev. Och nu skriver dom
och säger att dom tror att de 100 kronorna är förlorade.
Dom fick nämligen inget kvitto och Kalle N. vägrar att
ge dem något. Kickan och Olle använder heller inga
trevliga ord, när dom talar om Nordlund. Ja, han är en
gangster, den saken är klar. Bertil skriver nu ett brev
till konsul Schlyter och varnar honom. Kan du säga till
Pappa att han i varje fall inte betalar Nordlund mer än
275 kr., emedan Kickan och Olle redan betalat 100 kr. av
kvittot. F.ö. är det synnerligen märkvärdigt att han lyckats
erövra kvittot av Öberg. Inte tror jag att Kalle N. har
haft några pengar att ge den stackaren. Nej skurken skall
avsågas, den saken är klar.

Tack också för tidningarna, du skickade. Det var trevligt att läsa om den framgångrike unge författaren och dramatikern och det var roligt
att se hans rara ungar. Femina och reportaget har gjort
stor succé här. För utlänningar är det nog rätt roligt att
se hur ett svenskt ungt hem ser ut. Den svenska bostadsstandarden
är nämligen avsevärt högre än den franska.
Du skulle se dom franska hemmen! Vi har besökt några
gamla svartabörskäringar, och i lördags var vi hos en kusin
till Moma, en herre som är omkr. 40 år och ungkarl.
Hans och de övrigas hem verkar ohygieniska, smutsiga,
kala och otrivsamma. Rummen är nog stora och fina,
men det lilla smutsiga och trånga köket! Fruktansvärt,
helt enkelt. Här bryr dom sig tydligen inte så mycket om
hemkultur. Fruarna bryr sig inte om att städa så noga,
huvudsaken är att dom är fina, har lackerade naglar, välskött
hår och i den mån dom kan snygga kläder. Man får
ett intryck av att detta är kvinnornas land. Allt finns här
för kvinnan och hennes skönhet. Och det är sällan man
ser en ovårdad kvinna i den här stan.

Sen sist jag skrev har vi varit på fotboll tills. med Papou
modellen, en 16 årig flicka med stort svart hår, den trevligaste
franska människa jag träffat hittills. Hon är intelligent,
vaken, hygglig och skojig. Det underliga med Papou
är att hon inte bor någonstans. Hon säger att hon bor i
Montparnasse var det passar, men är för den skull, eller
verkar åtminstone, inte ett dugg »fördärvad«, som det
heter. Alla människor tycker om henne och alla svenska
målare, som vi träffat på Café Dôme, rue Montparnasse,
gillar henne, tycker hon är hederlig och talar väl om henne.
Ja, hon är faktiskt en riktig människa som har humor
och ironi, och det tycks dom flesta fransmän sakna.

I torsdags var vi på swingen, som vi kallar det. Det är
en orkester, Claude Luther, som spelar den finaste jazz,
som någonsin en vit orkester kan prestera, i en liten källarlokal
i Quartier Latin varje dag mellan 5 och 7. Och där
samlas den studerande ungdomen och dansar jitterbug
el. lyssnar. Där är alltid proppfullt med folk, som står på
bord och stolar runt väggarna för att få se något av jitterbuggen.
Det ser härligt ut och vi har bestämt oss för att
lära oss det
Varje dag lite senare än de andra kommer en liten neger
med en vit flicka och när dom dansar slutar alla dom
andra. Orkestern blir inspirerad att göra sitt allra bästa,
åskådarna vrålar och blir extatiska. Det är rent otroligt
det han utför när han dansar. Man blir så att säga knasig
av lycka. Där var vi alltså och var knasiga till kl. 7. Därefter
gick vi ut i det vackra vädret, det var svalt och ljumt
som en julikväll i Stockholm, vi gick i tunna klänningar
och ville inte hem. Vi flanerade en bit bland folkvimlet
och gick sedan och åt en billig middag med biffstek, sallad
och rödvin för knappt 100 fr. per skaft. Det var väl för
Papou var med och dom inte vågade lura oss. Medan vi åt
träffade vi flera svenska målare, Cafe Dôme är nämligen
svenska målares tillhåll i Paris. Bertil och Hasse träffade
Vallman där kvällen innan, och han bjöd på stort på vin
och konjak. Hade vunnit 40.000 fr. på söndagen ute på
long Champs hästkapplöpningsarena. Den pojken går det
bra för tydligen. Bertil och han är i alla fall vänner och
Uno sa till Bertil att »du blir nog lika stor målare som
jag.« Ha, ha ,ha. Vänlig gosse, va. I alla fall hade vi skönt
och när vi ätit, drev vi omkring lite på Rue Montparnasse
och hoppade in på en urusel film m. Marlene Dietrich och
Jean Gabin. Stort pekoral. Sen gick vi tillbaka till Dôme
och drack en flaska vin tillsammans m. några svenskar. Vi
blev till slut åtta stycken och när klockan blev 12 kom någon
på idén att vi skulle gå till en pederastklubb som låg
alldeles intill. Uppe på det lilla dansgolvet dansade ömt
tryckta tillsammans två karlar. Den ena utklädd i lång
klänning, djupt dekolleterad, med lösbröst, lösögonfransar,
sminkad och pudrad med gnistrande juveler överallt.
Vi höll på att svimma. Som tur var gick vi efter första titten.
Det hade nog inte blivit så billigt, där inte.

Kyss ungarna och varen själva hälsade
Från Britta och Bertil
28 April 2012  | Länk | Litteratur | 0 kommentar


hittabutik.se - 12.000 webbutiker! | ehandelstips.se - allt om ehandel
(c) 2011, nogg.se & Thomas Wahlberg                                             Skaffa en gratis hemsida