Bokstaven dödar, men anden ger liv
Startsidan Blogg Fotoalbum Gästbok
Debatt Topplistor Om mig Logga in
Ti On To Fr
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
29
30
<<
November (2019)
>>


Leicester City, ett gammalt favoritlag från ungdomen.

Leicester har den 2 maj 2016 i praktiken sensationellt vunnit Premier League, trots att det återstår två matcher.
I min bok, Växelsång med rondo, som handlar om ungdomens Sturm-und-Drang period förekommer passioner för fotboll och i Dantes anda dyrkade unga kvinnor. Leicester City var mitt favoritlag, som förekommer såväl konkret som närmast metafysiskt symboliskt under en period av mitt unga liv. Nedan en kommentar till en dagboksanteckning från maj 1961:

...Jag kan ännu inte låta bli att dra in den engelska ligan
i mitt resonemang. Jag höll på Leicester City i FAcupfinalen 1961,
men laget förlorade med 2-0 och Tottenham tog ”the double”,
det vill säga de vann både ligan och FA-cupen 1961.
Len Chalmers bröt benet i den tjugonde minuten och Leicester fick sedan spela
med tio man, eftersom det på den tiden inte var tillåtet
att sätta in reserv för skadad spelare. Jag vill minnas
att jag läste i en fotbollstidning att engelsk fotboll var
extremt hård. En engelsk domare blåste som regel bara
för mål och dödsfall, möjligen för benbrott...
3 Maj 2016  | Länk | Litteratur och fotboll | 2 kommentarer
VM kontra gärdsgårdsserien

Som ung spelade jag i fotboll i seriesystemets lägre divisioner. Här följer en novell skriven på den tiden jag hade aktiv fotboll i färskt minne. Novellen är publicerad i "Andra testamentet"


Med flaggan i topp

Den artonårige eleven vid det Högre Allmänna Läroverket i en av
Stockholms närförorter, Stefan R, satt ensam, orakad och halvsovande vid frukostbordet.
Aprilsolen flödade genom det långsmala kökets dammiga fönster och
koltrastarna hade redan börjat drilla sina mjuka arior. Morgonmålet hade varit
hafsigt framdukat och avverkat utan entusiasm. I den djupa tallriken framför
Stefan simmade ännu uppblötta rester av Corn Flakes. Det beska kaffet hade svalnatoch bidrog till att framkalla kväljningar och smärre frossbrytningar.
Den föregående nattens övningar hade inte varit värdiga en idrottsman och fotbollspelare och i själva verket hade de påfrestningar kroppen utsatts för varit
betydligt hårdare än de gångna veckornas träningspass.
De hade förresten varit för få och för slappa. Den usla vinterkonditionen hade
inte trimmats upp ens till division VII nivå, än mindre till den tuffa utmaning
som väntade inom ett par timmar. På denna ljuvliga vårsöndag skulle årspremiären
äga rum i form av en match i Stockholms distriktsmästerskap. Den kärva tidpunkten
för avspark var satt till kl. 09.00.

Stefan hade inte imponerat på träningen hittills och skulle egentligen ha fått
stå över dagens match, men flera återbud bäddade för »Blixtens«, som han kallades, årsdebut i laget. Namnet hade ironiskt nog uppstått p.g.a. Stefans relativa långsamhet, som dock uppvägdes av ett eminent bollsinne och ett hyfsat klipp i bägge fötterna. I sina ljusa stunder hade han fungerat riktigt bra som defensiv vänsterinner och speluppläggare. Tränaren Stig »Spaden« Svensson ansåg att Stefan skulle kunna gå långt om han satsade betydligt hårdare.
Spaden var en grånad, luttrad idealist i sextioårsåldern och f.d. spelare i division
III. Han jobbade vid spårvägen på en undanskymd post och var en kombination
av tränare, lagledare och sponsor. Spaden hade ytterligare en merit: Hans
bror Peta hade vaktat målet i det svenska landslaget, när man mötte Danmark
1916.
»Min fru har inte fått någon ny kappa på tio år«, kunde han utbrista, när han
utmålade sig som martyr inför det slöa, oinspirerade och otacksamma gäng, som
av någon oförklarlig anledning hette IFK Tyfonen. Under föregående säsong
hade man hållit till i botten av klass IV, dvs. djupt ner i seriesystemets träskmarker.
Genom en walk-over seger i sista matchen hade Tyfonen undgått degradering
till »Kvalifiken«, där alla nya fotbollsklubbar fick starta klättringen uppåt.
Dagens uppgift, att möta BK Flint, överlägsen seriesegrare i sin klass I grupp,
kunde väl bara sluta på ett sätt? Total förnedring och utskåpning…Den gamle
Djurgårdaren och järnkaminen »Dojan« Drypengren och hans mannar såg fram
mot ren uppmjukning och en »skrattmatch.«
Stefans loja träningspass på Tyfonens sorgliga grusplan hade bestått av lite bollekar och ett par lama löpningar. Den gångna natten hade dessutom tillbringats
med det s.k. järngänget, som inte fått namnet för sin fysik utan snarare för något
annat, som var och en säkert kan räkna ut. Efter att ha partat på några Demi-Sec,
hade en avslagen ölodyssé avslutats när solen just gick upp.
De slitna Adidas-dojorna åkte ned i sportbagen tillsammans med en flaska
Tigerbalsam och en Zingo. Aprilmorgonens vårhav slog emot Stefan och livade
upp honom till en del, när han steg ut på förstubron. Han hade en dryg halvtimmes promenad genom barndomskvarteren till hemmaplanen i den vårdslöst tillyxade förorten, där gammal sank åkermark bebyggts med hyreskaserner, radhus, villor, köpcentrum och genomfartsleder. Malätna trädklungor och vassa bergklackar dök omotiverat upp här och där, blandat med av offentliga medel finansierade betong- och järnskulpturer, moderna snabbköpsbutiker och något bilvrak.

Trevnaden och skönheten kunde i detta område starkt ifrågasättas.
Stefan vandrade på stigar och gångvägar, som nyckfullt genomkorsade »mönsterförorten«. Drivor av tetrapack och tomflaskor antydde att centrumet var i närheten. Stefan stannade till vid skivaffärens skyltfönster och konstaterade att Miles Davis senaste LP hade kommit in. Den tänkte han gå in och lyssna på snarast möjligt.
Kvickly varuhuset var smyckat med pseudoproletära slagord, som hävdade att
ingen skulle tjäna pengar på deras verksamhet, framför allt inte aktieägare.
Frågan var om andra affärsidkare, som Berras Sport, Konditori Bagatelle,
Enskilda Banken m.fl. i närheten, skulle känna sig skakade eller ens ta åt sig. I
pressbyråkiosken köpte Stefan ett paket druvsocker, som förmodades kunna lindra effekterna av den kommande fysiska ansträngningen. Preparatet framkallade, tråkigt nog, omgående sura uppstötningar. Den plåtiga smaken av morgonkulans sista ölburk återkom i en utdragen rapning.
»Ni ska se upp med kröken«, brukade Spaden förmana sina spelare med. Han hade själv sett många lovande idrottare fastna i spritens garn. Spadern var filosofiskt lagd och kunde fälla yttranden som:
»Bollen är rund«,
»Det gröna fältets schack« och
»Det räcker inte med att ställa ut skorna på plan.«
Hans motto var:
»Ni måste kämpa grabbar. Torskar ni, ska det vara med flaggan i topp.«

Stefan tyckte att Spaden var helt juste. Han offrade ju allt för klubben och delvis
hans fru också, som varje vecka fick tvätta svettiga och leriga fotbollsdräkter.
IFK Tyfonen bestod av en demokratisk blandning av arbetargrabbar och studerande, som fungerade hyfsat tillsammans på planen. Motivationen var inte alltid den bästa och frågan var vid varje match om Tyfonen skulle kunna mobilisera
fullt lag, vilket om så inte var fallet, ibland kunde leda till förluster med »tvåsiffrigt.
« Tidiga söndagsmatcher var värst och vissa av grabbarna var inte att lita på,
när baksmällan blev för svår. Det hade hänt att en spelare fick hålla i sig i stolpen
och spy under pågående match, och det var inte bara av trötthet. Men till årsdebuten, som dessutom var hemmamatch, borde väl Spaden ha lyckats med att ställa elva man på benen. I värsta fall fick väl en åskådare hoppa in och markera en plats.
Stefan var nu framme vid Bergaplan, förortens hemmaarena och en riktig
skamfläck. En gropig plan med grov sand och några dyiga vattenpölar omgärdad
av ett skrotupplag, tunnelbanan och ett kärr. Att man överhuvudtaget kunde se
att det rörde sig om en fotbollsplan, berodde på närvaron av vitflagnande
målställningar utan nät och en f.d. grön träbarack utan fönster. Den senare saknade vatten och avlopp och fungerade som omklädningsrum.

Matchen skulle börja om någon halvtimme, så det var ganska gott om tid.
Motståndarna hade ännu inte dykt upp. En »Syffesexa« stod parkerad och
antydde att Tyfonens lagankare, centerhalven Bengt, »Brotta« Bengtsson fanns
på plats. Spadens enväxlade hoj av beredskapsmodell stod lutad mot en belysningsstolpe.
Stefan steg in i det skumma omklädningsrummet, där Brotta just tog
fram Tyfonens tigerrandiga röd-svarta dress. Spaden tittade då och då nervöst på
armbandsuret:
»De e för jävligt. De var sagt tre kvart före avspark för uppvärmning och bara
två man har kommit! Släck cigaretten för helvete.«
Detta sagt till Stefan, som syndade även på detta område. Man kände doften av
inpyrd svett och gammal tobaksrök och hörde grus knastra under fötterna i den
skräpiga baracken, där några tomma ölflaskor rullade på golvet. Plötsligt slogs
dörren upp och tjoande och pladdrande lagkamrater vällde in. Spaden räknade in
sina gossar.
»Vafan e Kenta?«
»Ligger väl på hålet som vanligt«, svarade någon (flatskratt). Den rödlätte
spinkige högeryttern, Johnny, skroderade:
»Föfan, vi ska damma av dom där plattlirarna med tio man.«

Spaden lade upp taktiken. Stefan skulle som vanligt ligga långt tillbaka och mata
de förhållandevis snabba yttrarna med skruvade cross-passningar. Kenta, som
sent omsider dök upp, skulle punktmarkera Dojan. »Kan vi hålla nollan första
kvarten, kan dom börja bli nervösa och då har vi chansen.«
Genom den öppna dörren såg man BK Flints redan omklädda lirare välla ut ur en
elegant turnébuss.
»Och här sitter ni och trycker i den där gamla pissoaren. Ut och lufta på er!«,
hälsade gästernas lagledare. Segt och oordnat lufsade Tyfonens avslagna gäng ut
på plan. Flint körde med en systematisk och skräckinjagande uppvärmning.
Ledaren visselpipa drillade, kommandoord skallade. Bollen rann som på ett snöre
mellan ringen av spelare, som sedan gjorde explosiva rusher eller jonglerade med
bollen, som om den med osynliga gummiband var förenad med fötter och huvuden.
De blanka svarta fotbollskornas oslitna dobbar rev upp spår i gruset, där
Flints kraftpaket till spelare stormade fram.
Domaren, i sin prydliga svarta dress, stegade fram mot mittpunkten och blåste en
uppfordrande signal till slantsingling i pipan. Tyfonen fick börja med vinden och
solen i ryggen. Småstudsande intog de vältrimmade grön-vita bortalagets spelare
sina platser. Hemmalagets manskap släntrade nästan motvilligt fram.
Avrättningen kunde börja.

BK Flint shockstartade. Anfallsvågorna rullade allt tätare mot hemmaförsvaret.
Som enligt instruktionsboken rullades Tyfonens högerkant upp med ett par precisa
väggpassningar. Vänsteryttern gjorde en tunnel vid hörnflaggen och sedan
fintades Brotta halvvägs upp »på läktaren« och ett smekande inlägg dalade in
mot straffpunkten. Flints kortsnaggade centertank kom störtande och snärtade
till med sin låga panna och bollen gick spikrakt upp i det högra krysset.
Målskyttens medspelare hade inte ens tänkt bry sig om att gratulera sin kamrat,
eftersom man räknade att snart få ta fram kulramen. Men morranden och
ilskna tjut ljöd över planen. Domarjäveln hade blåst för inspark, då han tyckte att
bollen gick utanför. Dojans skarpa protester bemöttes med hot om utvisning.
De grön-vita samlade ihop sig igen. Femton eller sexton noll; det kunde kvitta.
Någon minut senare osade det katt runt »Grisen« i hemmamålet. Den gänglige
högerinnern hade tråcklat sig igenom och skulle bara bredsida bollen förbi den
paralyserade målvakten, när Brotta slog en brutal bensax på motståndaren.
Solklar straff, trodde alla, inklusive Spaden, men domaren vinkade avvärjande.

»Nu fåru skärpare ditt jävla blindstyre!«, hojtade den förfördelade och vevade
vilt med armarna mot den bleke rättskiparen. Denne pekade endast stumt mot
omklädningsrummet.
Luften gick för ett ögonblick ur de »oslagbara.« Småsvärande försökte Flint
sparka igång sin lagmaskin, men det ville sig inte riktigt. Det verkade som om
Grisen i sin bur hade fått änglavakt. Han gjorde reflexräddningar, som han aldrig
mer skulle göra om. Glödheta projektiler svedde trävirket från utsidan och bortalaget upplevde innebörden av uttrycket: »Stolpe ut.« I stället började man se
tendenser till konstruktivt spel hos Tyfonen.
Stefan tog snyggt ner bollen på egen planhalva och med oanat driv i steget passerade han mittlinjen. Smart vrickade han sig förbi en – två – tre spelare och slog en genial skruvboll, som knorrade sig åt vänster mellan två försvarare. Johnny
skenade fram i luckan på sin kant och fick bollen »på läppen.« I sin fladdriga stil
snubblade han förbi resten av högersidans försvar. Stefan hade rusat rakt fram
och vrålade djuriskt efter inlägg. Detta kom singlande från djupt nere vid
hörnflaggan, en svår boll mot straffområdets ytterkant. Stefan fläkte sig framåt
och hans panna smackade till mot bollen, som stänkte in vid vänster stolprot.

Favoriterna var chockade. Underläge mot södra Sveriges sämsta lag! Dojan
eldade på sina styrkor:
»Då kommer vi igen, grabbar!«
Men tiden rann iväg. Det blev halvtid och Tyfonen ledde med 1-0. Spaden var
lyrisk i omklädningsrummet:
»Vi har dom i säcken!«
Han myste i halvmörkret. Någon slog hål på en ölburk:
»Det skålar vi på.«
Spaden härsknade till och slet burken ur ansiktet på sin adept:
»Du får fira efter matchen – om det blir två pinnar.«
Stefan kunde konstatera att florshuvan hade släppt, där han halsade sin Zingo.
Höll ett under på att ske? Tolv minuter kvar och Grisen hade tippat en välplacerad
straff till hörna. Denna slängdes hafsigt iväg och skruvade sig över målramen.
Bollen hamnade i skrotupplaget och hemmalaget maskade genom sin senfärdighet med att sätta bollen i spel. Domaren satte upp två fingrar i luften, markerande tidstillägg.
Tyfonen drog ner hela laget till egen planhalva. Stefan röjde rummet framför
den egna buren. Man kämpade som galärslavar. Inlägg bröts med alla medel och
bollen slogs bort så långt som möjligt eller passades bakåt.
»Sex minuter kvar«, gastade Spaden. Han tänkte på hur det skulle vara att
komma till jobbet dagen därpå och ge svar på tal på alla giftiga frågor:
»Hur mycket torskade ni med?«, »Springer ni hem med seriesegern i år?«
»Åja, vi tvålade till Dojans gubbar igår. Deras första förlust på tjugofem
matcher!«
Lokalpressen skulle höra av sig. Kanske skulle det bli en två-spaltare med foto…

Tre minuter kvar. BK Flint trummade hysteriskt på. Tyfonen tömde ut sina sista
krafter. Motspelarna vräktes över ända och bollen tjongades över sidlinjen.
Stefan räddade en granithård boll på mållinjen med ansiktet. Det snurrade till i
huvudet och munnen fylldes med blodsmak. Med fläskläpp, näsblod och sargade
knän fortsatte han att freda målet. En förlängning skulle bli nådastöten. »Flåset«
i Tyfonen skulle normalt bara räcka i en kvart, men nu gick alla på ren vilja.
Någon minut kvar när Stefan fläkte sig för att bryta en passning. Det skar till i
lårets utmattade muskelmassa. Han sjönk ihop som träffad av en salva. Bollen
smet förbi den liggande hjälplöse gestalten. Dojan var totalt fri några meter
innanför straffpunkten. I det sista vältajmade steget hamnade bollen vid hans
vänsterfot.
De blodsprängda ögonen under det blonda stubbade håret fixerade bollen när
höger lår och underben pendlade bakåt inför det blixtrande tillslaget…
21 Juni 2010  | Länk | Litteratur och fotboll | 0 kommentar


hittabutik.se - 12.000 webbutiker! | ehandelstips.se - allt om ehandel
(c) 2011, nogg.se & Thomas Wahlberg                                             Skaffa en gratis hemsida