Bokstaven dödar, men anden ger liv
Startsidan Blogg Fotoalbum Gästbok
Debatt Topplistor Om mig Logga in
Ti On To Fr
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<
Januari (2021)
>>


Bea (Beatrice Wahlberg 1980-2021) in memoriam

Hennes barndom var bra. Det har hon själv sagt. Hon var känd för att nästan alltid vara glad. Därför bifogar jag en bild, där hon ler och visa upp sina mjölktänder.
29 Oktober 2021  | Länk | Personer | 0 kommentar
Beatrice minnestext

Test:
5 Oktober 2021  | Länk | Personer | 0 kommentar
test av programvaran

Går detta fram?
5 Oktober 2021  | Länk | Personer | 0 kommentar
Tankar om målarkonsten av Bertil Wahlberg

”Jag roar mig med att måla.” Det heter ju så, kanske litet urskuldande, litet nedlåtande. Men det är ju sant. Borde inte det vara den viktigaste ingrediensen hos en målare: Lusten att arbeta med materialet, kärleken till våra stumma vänner – de enögda tuberna, den tomma möjlighetshavande duken och penslarna, våra förlängda fingrar.

De bildstormare, som i ivrig nit att avskaffa måleriet med stor pompa framför sin nihilism på statens offentliga lokaler, kryddade och stöttade av dunkelt metafysiska resonemang och ihåliga mytbildningar, påminner om gläfsande hundar i sin skräck att bli berövade sina vitgnagda ben. Jag tror f ö att målare är klena filosofer och matematiker. Enklare kunskaper i algebra och plangeometri borde inte förleda till några bildmässiga spekulationer.

Hur många gånger har stafflimåleriet dödförklarats av dystra och missnöjda kritiker, av vilka världen är så överfull. I panisk iver att bli ”originell, att finna sig själv,” en slags jakt efter identitet, slår många följe med någon informell skola och finner sig snabbt drunkna i en obotlig anonymitet. ”Att finna sig själv” (om det är nödvändigt) blir till sist att summera ett livsverk.

Inom det figurativa måleriet är möjligheterna tillräckligt stora att nöta fram en egen profil. Världen är ung, det är bara vi som åldras! Vi lever i en flod av ljus som smeker hav och lurviga kontinenter. I en flod av ljus som ger barnen glorior och förbrytarna samveten. Bortom stumma kvadrater och elgitarrernas monotonier vilar världen oförlöst i sin egen svindlande rymd. (Bortom elektronakrobaternas och luftknuttarnas)
(Domen över död man 2004 av TW)
25 Augusti 2020  | Länk | Personer | 0 kommentar
Fest vid Strömma

Min kusin Åke och hans fru Åsa hade stort party med anledning av 60 plus 60 år. Festen var på det sommarställe mina morföräldrar byggde 1933 i dåtidens populära alphyddestil. Några av mina kusiner äger nu stället. Huvudbyggnaden är sig lik med olikfärgade rum, stor matplats och serveringslucka från köket. Intill detta ligger ännu ”jungfrukammaren” med plats för två hembiträden. Tack för festen med hopp om att flertalet deltagare kan vara med vid nästa jubileum.
21 Juli 2019  | Länk | Personer | 2 kommentarer
Broder Pierre

Gratulationer på sjuttioårsdagen. Det gick lite väl fort, livet alltså, men du har ju lite tid kvar till 100.
12 Juli 2019  | Länk | Personer | 0 kommentar
Minnet av Nacka Skoglund

Jag träffade Nacka, när han var patient på Mariapol, där jag 1973 gjorde AT tjänstgöring i psykiatri. Det är ju ingen hemlighet att han hade svåra alkoholproblem, som då och då krävde specialistvård, som inte lyckades rädda honom ur träsket.
Nacka var en mycket ödmjuk och sympatisk person, som verkade vilja alla väl. Detta utnyttjades av många personer, höga (arbetsgivare) såväl som låga (andra alkoholister)
Jag påminde Nacka om att jag dömt en fotbollsmatch mellan Karolinska
Institutets studentlag och ett lärarlag från Karolinska Institutet, som hade förstärkts
med just Nacka Skoglund. Det var i maj 1966 och vi spelade på den välansade
gräsplanen, som då låg framför Thoraxkliniken (Där är nu nybyggda sjukhuskomplex).
Matchen var ett jippo, som anordnades under någon festlighet, vars anledning
jag har glömt. Våra studentikosa fasoner skulle spela vår fotbollsidol ett fult
spratt. Spelet var nog så häftigt och engagerat, men det förekom planerade
avbrott i spelet. När lärarna plus Nacka var alltför överlägsna, blåstes spelet av
och en sjukvårdspatrull invaderade planen. Nacka påstods vara skadad och lindades
helt och hållen in i kraftiga bandage, så att han inte kunde röra sig mer under
den matchen.
Nacka berättade att man vid sidan av planen hällt i honom ansenliga mängder
av någon sorts busgrogg, baserad på teknisk sprit.
»Jag gick ju på Antabus då och blev röd som en jävla kräfta i nian.«
Episoden finns beskriven i Andra Testamentet (2006).
Frid över Nackas minne
8 Juli 2016  | Länk | Personer | 0 kommentar
Requiescat in pace (vila i frid)

Min svägerska Mall Yams gick bort den fjärde juli 2015 i sviterna av ett Hodgkins lymfom. Cellgifterna verkade inte längre och en drygt sjuårig sjukdomsperiod slutade enligt prognosen, men plötsligt. Hennes skenbara tillfrisknande några veckor före döden är ett vanligt fenomen. Jag har känt Mall sedan januari 1967, då jag mötte hennes syster som skulle bli min fru. Det sägs att ingen är så bra som när nekrologerna ska skrivas. I Malls fall handlade det om en sällsynt vän- och trofast person, som ville alla väl och gjorde vad hon kunde före att visa det. Nedanstående rader i hennes dödsannon ur den välkända psalmen ”Lär mig du skog att vissna glad” har flera innebörder. Mall var flygvärdinna och sedermera purser på SAS under många år. Hon blev sent i livet legitimerad psykolog. Hon startade Aviasafe AB som lärde människor att uppleva trygghet i stället för panik inför flygningar. Hon var, trots en viss tendens till jonglerande med många bollar och en viss oförmåga till att strikt organisera sina projekt, en person som hade en tydlig grundtrygghet. Hon planerade framåt till slutet.
… Lär mig, du fågel, med din flykt
att bryta upp och färdas tryggt
mot obekanta stränder …
(ur psalm 304 i 1986 års psalmbok)
Mall var utåtriktad och hade massor av vänner och kontakter. Trots att hon var en öppen person, hade hon en så stark integritet att hon inte avslöjade mycket av sitt inre. Beträffande trosfrågor behöll hon de mesta av sina tankar för sig själv och ingen visste med säkerhet om hon var religiös eller inte. Som granne med henne på Söder följde jag ibland med henne till vanliga gudstjänster och högmässor. Hon verkade känna sig harmonisk i kyrkorummet, men deltog inte i psalmsång (kanske på grund av oförmåga att sjunga) och jag tror inte att hon läste högt med i bön och trosbekännelse. En gång i Advent i Katarina kyrka, som var till brädden fylld, var det nattvardsgång. Man hade öppnat flera stationer för att kunna betjäna de hundratals människor som var närvarande. Jag frågade om hon inte skulle följa med fram till brödet och kalken, men hon avstod. På frågan ”vad tror du händer efter döden”, lär hon alldeles före sin bortgång ha svarat: ”Ingenting”. Jag tolkar hennes svar och attityd som att livet alltid har funnits och kommer att fortsätta i evighet.
12 Augusti 2015  | Länk | Personer | 0 kommentar
Bertil Wahlbergs tankar om sitt måleri

Nedanstående är en konstnärlig programförklaring av fader Bertil, publicerad i Domen över död man (2004)

”Jag roar mig med att måla.” Det heter ju så, kanske litet urskuldande, litet nedlåtande. Men det är ju sant. Borde inte det vara den viktigaste ingrediensen hos en målare: Lusten att arbeta med materialet, kärleken till våra stumma vänner – de enögda tuberna, den tomma möjlighetshavande duken och penslarna, våra förlängda fingrar.
ertil Wahlberg om konst och måleri
De bildstormare, som i ivrig nit att avskaffa måleriet med stor pompa framför sin nihilism på statens offentliga lokaler, kryddade och stöttade av dunkelt metafysiska resonemang och ihåliga mytbildningar, påminner om gläfsande hundar i sin skräck att bli berövade sina vitgnagda ben. Jag tror f ö att målare är klena filosofer och matematiker. Enklare kunskaper i algebra och plangeometri borde inte förleda till några bildmässiga spekulationer.

Hur många gånger har stafflimåleriet dödförklarats av dystra och missnöjda kritiker, av vilka världen är så överfull. I panisk iver att bli ”originell, att finna sig själv,” en slags jakt efter identitet, slår många följe med någon informell skola och finner sig snabbt drunkna i en obotlig anonymitet. ”Att finna sig själv” (om det är nödvändigt) blir till sist att summera ett livsverk.

Inom det figurativa måleriet är möjligheterna tillräckligt stora att nöta fram en egen profil. Världen är ung, det är bara vi som åldras! Vi lever i en flod av ljus som smeker hav och lurviga kontinenter. I en flod av ljus som ger barnen glorior och förbrytarna samveten. Bortom stumma kvadrater och elgitarrernas monotonier vilar världen oförlöst i sin egen svindlande rymd. (Bortom elektronakrobaternas och luftknuttarnas)

Alltså målare:måla!

Bertil Wahlberg c:a 1965
1 Juli 2015  | Länk | Personer | 0 kommentar
Det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta...

Jag glömde att tänka på Esaias Tégner (1782-1846) på hans namnsdag den 6 juli.
Han var inte bara skald utan också biskop och professor i grekiska.
Med anledning av ordkaskaderna från politikerhåll, inte minst i Almedalen, kan nedanstående citat vara aktuellt:

"...I Febi värld, i vetande som dikt,är allting klart:
klar strålar Febi sol, klar var hans källa, den kastaliska.
Vad du ej klart kan säga, vet du ej:
med tanken ordet föds på mannens läppar:
det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta...
"Epilog vid magisterpromotionen 1820".
(Febus är förnuftets gud Apollo.)
7 Juli 2014  | Länk | Personer | 0 kommentar
"Ära, skyldighet, wilja"

I serien citat, valspråk och bevingade ord citeras ovan Georg Carl von Döbelns (1758-1822) valspråk, som står på hans gravsten på S:t Johannes kyrkogård i centrala Stockholm. Jag minns skoltidens läsning av Fänrik Ståls sägner, där von Döbelns heroism i samband med slaget vid Jutas skildrades. Den välkända satsen, "Giv mig en medicin som gör mig frisk idag men i morgon sjufalt värre", yttrades av härföraren till fältläkaren från sin sjuksäng före slaget. Doktorn svepte då med armen bort alla medicinflaskorna från nattduksbordet, von Döbeln stod upp från sitt läger, for till fronten och vann en stor seger.
Von Döbeln framlevde sina sista dagar i fattigdom. Ende sonen, Napoleon, förblev ogift och släkten von Döbeln slocknade ut.
20 Januari 2014  | Länk | Personer | 0 kommentar
En bonddotters väg från Sunnersberga till Stockholm

Biografiska data om min farmor, Berta Wahlberg (1892-1982), född
Claesson, från Hansagården i Sunnersbergs socken på Kållandsö utanför
Lidköping, har jag kort summerat i Domen över död man och Andra testamentet.
Hennes nästan 91-åriga liv började med en barndom och uppväxt på mörka
bondlandet i Sunnersberga socken någon mil från Lidköping.
Hennes far och mor tillhörde urgamla släkter från trakten. En konkurs tvingade
familjen att lämna över gården till en morbror till Berta, när hon var sex år gammal.
De intriger, som släkten har varit inblandad skulle ha kunnat återges i ett
bygdedrama med tragikomiska inslag.
I slutet av sjuttiotalet blev det av, det som jag och min far Bertil så länge talat
om att göra; att intervjua min farmor och banda samtalen. Nu blev det endast
inspelningar vid tre tillfällen med knappt sex timmars dokumenterad konversation,
men vi fick med en del tidiga minnen och hågkomster, som är värda att spara
för de efterkommande.
Inspelningarna handlade om tiden fram till Bertas giftermål vid 25 års ålder. Vi
fick höra detaljer från barndomen, hennes krävande tjänstgöringar som piga åt bönder, och präster fram till tjugoårsåldern och hur hon sedan hamnat i Stockholm,
som hembiträde till först en tandläkare och sedan professor med familjer.
Långt senare fick min farbror Rune Wahlberg kopior på banden, som han skrev ut, och som han hade stor nytta av i sin släktforskning, som främst handlar om de djupa led av bönder, hantverkare och en och annan högreståndsperson, som kan identifieras ned till 1300-talet.
Denna kartläggning leder långt ner i medeltidens mytomspunna, dimomhöljda
och osäkert dokumenterade tid. Det går att spåra linjer till häradshövdingar, väpnare och riddare. I rakt nedstigande led härstammar farmor från Magnus Bonde
till Traneberg, ett gods som än idag ligger i närheten av farmors födelsegård.
Bonde levde till slutet av 1400-talet och är stamfar till den nu levande ätten
med samma namn. Berta har också anor till det medeltida godset Flyhov vid
Kinnekulle, som efter många scenförändringar står kvar i skepnad av en
Karolinergård.
När man hörde farmor berätta om sin barndom och uppväxt, förflyttas man till
tiden runt förra sekelskiftet, en epok, som känns helt avlägsen dagens. Målande
detaljer framgår om denna svunna tid och om hur hon, p.g.a. att familjen kommit på obestånd, tidigt tvingades ut i krävande och undanskymda arbeten som tjänsteflicka på landsbygden.
Det var länge sedan jag lyssnade på banden. Under tiden har jag då och då studerat Runes många elegant sammanfattande dokument om släkten. Efter hans
död fick jag överta materialet och för några år sedan gick jag igenom pärmarna med alla underlag. Jag hittade då utskriften av innehållet från våra inspelningar, som gjordes mellan 1977-79. Farmor var först tveksam till vår bandspelare, men den glömde hon snart, när hon livligt erinrade sig gamla tider. Hon började litet trevande, men blev snart varm i kläderna. De bandande samtalen finns som appendix i Andra testamentet. Jag kanske återkommer till dessa i bloggen.
18 December 2012  | Länk | Personer | 0 kommentar
15 mars en ödesdag

Idus betyder dela på latin. Mitten på varje månad kallas på latin för idus av den månaden. Den romerska kalendern gick helt efter månens cykler, varför idus inföll på den 15:e i mars
Julius Caesar blev mördad på idus martiae, d.v.s. den 15 mars. Caesar mötte profeten som förutspått att han skulle dö den 15 mars, och sa till honom "idus av mars har kommit", och fick svaret "men inte gått". Mötet har dramatiserats i William Shakespears pjäs Julius Caesar, där spåmannen säger till Caesar "akta dig för idus av mars".
Historiskt sett har den 15 mars ansetts som en dag man bör vara speciellt vaksam, så att den dagen inte blir en otursdag.
14 Mars 2012  | Länk | Personer | 0 kommentar
Franz Mikael Franzén, skrev kända psalmer men även dryckesvisor

Franz Mikael Franzén (1772-1847), skald och sedermera biskop i Härnösands stift, var en mångsidig person. Han skrev några av våra mest sjungna psalmer som ”Bereden väg” och ”Vad ljus över griften”, se första versen nedan. Han var inte heller främmande för det världsliga och skrev en del dryckesvisor, som sjungs än i dag, kanske främst ”När skämtet tar ordet” (första versen nedan). Franzén var gift tre gånger. Endast den tredje frun överlevde honom. Han efterlämnade sju barn och 23 barnbarn. Än idag finns mer än tusen levande ättlingar till Franz Mikael. Min mormors bror, Tore Röckner, som släktforskade flitigt, påstod att vi var släkt med Franzén. Röckner har efterlämnat en stor mängd forskningsdokumentation, som nu finns hos en kusin till mor Britta. Jag ska försöka få möjlighet att ta en närmare titt på materialet

Vad ljus över griften!
Han lever, o fröjd!
Fullkomnad är skriften,
O salighets höjd!
Från himmelen hälsad
Han framgår i glans,
Och världen är frälsad,
Och segern är hans.
Bortvältad är stenen och inseglet bräckt,
Och vakten har flytt för hans andes fläkt,
Och avgrunden bävar.
Halleluja!

När skämtet tar ordet vid vänskapens bord
med fingret åt glasen, som dofta,
så drick och var glad: på vår sorgliga jord
man gläder sig aldrig för ofta.
En blomma är glädjen: i dag slår hon ut,
i morgon förvissnar hon redan,
just nu, då du kan, hav en lycklig minut
och tänk på den kommande sedan.
5 Februari 2012  | Länk | Personer | 0 kommentar
Minnet av en polsk gästarbetare från sextiotalet

Under våren 1965 hade pappa Bertil städslat en polack vid namn Josef Konjarek, som sin allt-i-allo. Hans arbetsuppgifter var diffusa. Han skulle finnas till hands i ateljén i Danderyd respektive ute på landstället. Josef var en livlig, vänlig och tjänstvillig man i femtioårsåldern. Han hade deltagit som boxare i Berlinolympiaden 1936 och hade under svåra umbäranden tvingats till tvångsarbete i en av Siemens anläggningar under kriget. Ett slag av en gevärskolv hade spräckt hans skalle, vilket kan ha orsakat en del störningar i form av ojämnt lynne och oregelbundna levnadsvanor. När som helst kunde han försvinna några dagar för fyllorgier med landsmän och andra. Han kom ofta tillbaka med mängder av vodka, rysk kaviar och andra läckerheter och togs flera gånger till nåder efter sina bondpermissioner, innan han definitivt avpolletterades på hösten. När Josef var relativt nykter arbetade han hårt och var en allsidig och skicklig hantverkare.
Jag såg ett exempel på hans s.k. måttliga period en gång när han, Bertil och jag åt lunch ute på stan. Han började med att beställa fyra åttor brännvin, som han svepte direkt. Han föreföll nästan opåverkad, frånsett att ögonen blev något glansiga. Själv avstod jag från sprit vid det tillfället, men kunde, barnsligt nog, inte låta bli att imponeras av den polske brännvinsatleten. Hans senare öden är för mig okända.
28 Januari 2012  | Länk | Personer | 0 kommentar
Bert Trautmann lever!

Varför denna notis om en känd fotbollsmålvakt med tyskt ursprung i engelska ligan? Jo, som ung tonåring var jag flitig spelare på fotbollstips, inte minst via "Vernons" i England. Det gick ut på att tippa oavgjorda matcher. Man fyllde i de färgglada kupongerna, som skickades varje vecka från England. Ett postkvitto med insatsen dokumenterad lades också ned i returkuvertet. Teoretiskt sett skulla man kunna vinna miljontals pund, men mitt rekord låg på c:a 25 pund.
Jag läste regelbundet experttidningen "Vi Tippa" (observera böjningen av verbet). Jag hajade till när jag läste att Manchester Citys målvakt, Bert Trautmann, hade brutit nacken vid en match mot Birmingham. Jag tog för givet att den stackars målvakten hade dödats, och har faktiskt än idag ibland ägnat en tanke åt olyckan. Härom dagen fick jag upp Trautmanns namn på en internetsida. Han hade bara skadats, visserligen brutit nacken, men snabbt återkommit i sin roll. Skadan hade inträffat vid cupfinalen 1956, där Manchester City segrade med 3-1. Det var en kvart kvar av matchen när Trautmannn kolliderade med en av Birminghams anfallare. Trots "bruten nacke" hade tysken hjältemodigt stått kvar i målet matchen ut.
Bert Trautmann, född 22 oktober 1922 i Bremen, hade varit fallskärmsjägare under kriget. Han hade flytt ur rysk fångenskap och så småningom hamnat i Normandie. När han rymde från de kaotiska förhållandena i den tyska sönderfallande krigsmaskinen, hade han tillfångatagits av en engelsk soldat, som på typiskt engelskt manér hade yttrat: "Hello Fritz, fancy a cup of tea?"
4 Juli 2011  | Länk | Personer | 0 kommentar
Till minne

Idag är det 18 år sedan min fru Kersti lämnade oss. Nedan en dikt av Bertil Wahlberg från 1941. Den är publicerad i "Tystnaden sjunger själv":

Fantasi vid Limes
tidigt 40-tal

Det är som att gå ned till en strand och stå där.
Stranden löper helt plötsligt genom mig:
stiger i mig, lägger sig som en klump i mig;
en klump i halsen,
en klump minnen:
solminnen, minnen av någon jag höll kär,
minnen från en barndomsdag, en vacker färg,
en linje,
en sekund, glimt ...


Så blir allt stilla och frid.
Spänningen har gått över,
minnena dör inte, jordens ögonblick är för sköna;
Det är bara jag som lägger ut nu.
Ror min själs farkost över stora blanka havet,
ror tills hav blir luft
och luft hav.
Kanske finns den ton jag sökte,
den färg som aldrig var,
de ord som aldrig blev sagda,
där hav och jord blir ett. 
22 Juni 2011  | Länk | Personer | 0 kommentar
Swingpjatten: blaserad, degenererad och amoralisk?

Tragiskt
dikt från början av 40-talet av Bertil Wahlberg publicerad i "Domen över död man"

Vid den stora dansvirveln
där de ultraeleganta flickorna
sprätter med sina välformade
glänsande ben,
där de snobbraffinerade ynglingarna,
med utstuderade handrörelser rättande
till sina slipsar, sina bredbrättade hattar,
låter sina knivskarpa byxveck falla ner
över de ljusspeglande skorna med uträknat raffinemang,
där man med all mobiliserad energi
vaggar extatiskt,
där ibland ett trumpetsolo sätter sinnena i vaggning,
där allt är rörelse, men rörelse kommenderad av slapphet,
degeneration och amoralitet,
där allt är ”trötthet som dansar”, men frenetiskt,
hetsigt, lidelsefullt,
där
såg jag en ung flicka på kryckor stå vid ett ensamt hörn
och längtansfullt se ut över
vimlet.

Kommentar:

Swingpjatten, som fick sitt namn 1941 efter en namnpristävling, utlyst av Kar de Mumma, hade gjort sitt intåg i början av fyrtiotalet. Han var knappast arbetare, utan var snarare en studerad eller halvintellektuell yngling med en snobbig, anarkistisk och oppositionell inställning. Han anammade den variant av jazzen som kallas swing. Typiskt för swingpjatten var det långa nackhåret (som vissa ville tvångsklippa), en överdimensionerad kavaj, smala och för korta byxor, vita sockor och vidbrättad hatt. Hans uppträdande skulle vara blaserat och det var ett konstfel att dra på munnen i onödan. Hans antagonist var den mer proletäre ”Nalensnajdaren”.

Snajdarn var arbetargrabb som inte hade så fina manér som ”överklassgossen i den bylsiga kavajen”. Nalensnajdaren var kortklippt och hade en hatt med smala brätten. Han hade oftast ett enklare jobb, som han försörjde sig själv på, medan den mer bortskämde swingpjatten inte hade så mycket gemensamt med arbetarungdomens vanor och attityder.

I Bertils dikt framträder de likgiltiga (snobbraffinerade) ynglingarna som typiska swingpjattar på något inneställe, eller rent av på en skoldans i sista ring. Ultraeleganta flickor passar väl in i bilden, även om de aldrig fick någon egen beteckning i sammanhanget. Någon snaggad grovhuggare med smalbrättad hatt ser vi inte röken av i dikten. Bertil uttrycker en djup misstro mot den i dikten beskrivna mentaliteten, som han ser som slapp, degenererad och utan moral. I det avseendet avspeglar han, troligen helt oavsiktligt, den anda som hissade varningsflagg mot erotiska faror i ”dansbaneländet”, som associerades med en ökad förbrukning av kondomer. Även en liten vän tös som Alice Babs skildrades som något av en ungdomens förförare i ”Swing it magistern” från 1940.

Det var betydligt hårdare tag mot älskare av jazz (urartad amerikansk negermusik) i av nazisterna ockuperade länder, där musiken levde i en underground tillvaro och där ”diggarna” kunde hamna i korrektionsläger.

Att en swingpjatt skulle känna empati för en panelhöna var inte troligt, inte ens en invalidiserad sådan. Den stackars flickan på kryckor borde nog inte ha utsatt sig för att befinna sig i den känslokyliga miljö, som kunde ha varit en föregångare till vår tids Stureplansmentalitet.

I mitt bankfack ligger ett originalmanuskript till en novell av Stig Dagerman, som troligen i början av fyrtiotalet publicerades i någon av Södra Latins skoltidningar. Rubriken är ”Bredbrättade hattar och korta rockar”, delvis en syftning på ”Swingpjatten”. Varken Stig eller Bertil torde någonsin ha ifört sig en mundering av en typ, som kunde hänföras till någon musikalisk subkultur.

17 Januari 2011  | Länk | Personer | 0 kommentar
Svarte Filip, smugglare, spelare och konstsamlare

Från min bok "Beredskapsövning" visas nedan ett avsnitt om rubricerade färgstarka person. Han fanns med i kretsen runt konstnärer, som brukade träffas på "Den Gyldene Freden". Som litet barn fick jag följa med dit några gånger:

En legendarisk gestalt från smugglarepoken på trettiotalet,
då sprit från Estland levererades av ett väl utbyggt nätverk,
var »Svarte Filip«. Jag minns inte hans riktiga namn, men på
sextio- och sjuttiotalet, när jag träffade honom, hörde jag inget
annat namn på honom. Det handlade inte om den legendariska
fotbollsspelaren från IFK Göteborg med samma namn,
utan om en f.d. smugglare, som på trettiotalet suttit några år
på »kåken«, innan hans liv leddes in i andra banor. Svarte
Filip blev så småningom konsthandlare och därför tycks han
ha haft en viss kontakt med Bertil. Det rörde sig om en man
född 1911 (det minns jag, eftersom jag skrev ut recept åt honom
och har ett bra sifferminne). I sextioårsåldern var den
forne smugglaren en man med dyra kläder och en slags elegant
gentlemannatjuvsframtoning. Han hade blivit snuskigt
rik bl.a. på att ägna sig åt internationellt pokerspel. Han kunde
mycket väl ha fått en »ståplats i Nybroviken«. Hans sätt
att hantera en kortlek var magiskt och nästan skrämmande.
En gång ute på Ingrids och Bertils sommarställe på Yxlan, bad
han om att få en kortlek. Han delade efter sedvanlig kupering
ut fem kort var till några av oss, som vid ett äkta pokerspel.
Mig gav han en s.k. kåk, vilket slår det mesta i en omgång.
En annan kunde få »en stege«, dvs. en bra hand, men lägre
värde. Själv satt han med ett fyrtal. Detta upprepades några
gånger och Svarte Filip satt till sist alltid kvar med vinnande
hand, medan vi andra i praktiken satt med »Svarte Petter«.

»Den svarte«, som Bertil brukade beteckna honom som,
kom därefter med det visa rådet: »Spela aldrig om pengar
med en främling. Det skulle kunna vara en som jag«. Svarte
Filip var gift med en stilig kvinna, som var skånska och tjugo
år yngre. Han retades jämnt med henne och kallade henne
för »skånskan«, »danskan« eller t.o.m.» invandrerskan«.
Jag tror inte att hon tog ut skilsmässa. Svarte Filip kom från
arbetarkvarteren i den gamla förfallna Hagalund och kunde
väl inte sägas stå på samhällets högsta nivå, när han kom ut
från fängelset vid tjugofem års ålder. Med tiden blev han likväl,
som så många andra, allt mer konservativ, för att inte
säga reaktionär. Detta skedde i takt med hans ökande förmögenhet
genom konstaffärer. Om dem vet jag inte så mycket,
men hemma hade han Liljefors, Munck, Picasso och andra
ledande konstnärer i långa banor. I paraplystället innanför
tamburdörren förvarade han en skarpslipad sabel, som han
var färdig att använda vid ett eventuellt inbrottsförsök. Svarte
Filip gav mig rådet att sluta på Karolinska sjukhuset och
öppna praktik på Östermalm. »Du ser ju bra ut grabben. Sen
kan du vrida av de rika kärringarna deras sista tioöringar«.
Filip gillade förresten inte det stora väntrummet på KS. »Där
sitter ju bara svartskallar i långa rader«. Han var själv svarthårig,
men hedersarier. Han gillade inte vårt sociala system
något vidare. »Fan! Det är klart att en lirare som är född med
en spade i handen ska ha mindre betalt än du«. »Sådana som
går omkring med en ölburk i käften hela dagarna«, hade han
inte heller någon större förståelse för. Om spritsmugglingen
berättade han med välbehag en del anekdoter. Sprittunnor
levererades via en transportkedja ända in i Värtahamnen, där
dessa fästes vid bojar under vattnet. Efter mörkrets inbrott
hämtades faten hem. Det fanns en väl utbyggd langningskedja
för minutförsäljningen. På skärgårdsbåtarna kunde
man alltid köpa smugglad starksprit. Det förkom att langarna
klädde ut sig för att undgå närgången granskning. En kamrat
till Filip klädde ut sig till kvinnlig frälsningssoldat, men blev
själv så full att han (hon) ramlade överbord.

Varför denna långa utvikning om Svarte Filip? Jo, han var
nämligen med i krogsvängen på fyrtiotalet i svansen runt
konstnärerna. Han bidrog med en anmärkningsvärd episod,
som hände en fuktig kväll på Freden. Ett gäng konstnärer
hade fyllnat till rejält och någon spärr för överservering verkade
inte ha slagit till. En »tokig« konstnär (lyckligtvis för
honom känner jag inte till namnet) upptändes plötsligt av
begär till sin (dock) egen hustru. Obekymrade av de andras
närvaro vände han på henne drog upp kjolen och tog henne
bakifrån. »Den jävla galningen tog en aktersnurra på kärringen
… « Sådana händelser var jag i alla fall inte vittne till
under min krogkarriär på fyrtiotalet.
31 December 2010  | Länk | Personer | 2 kommentarer
Britta Wahlberg, en flitig brevskrivare

Min mor Britta har kommit lite i skymundan i mina skriverier om familj och publikationer. Hon tyckte om att skriva, vilket verkligen avspeglar sig i min bok "Existentiell resa", där hon står för flertalet rapporter om tillståndet i efterkrigs tidens Europa. Nedan att avsnitt ur ett brev från april 1947 till svärföräldrarna i Stockholm. Ytterligare längre ner har jag lagt in ett ultrakort CV för Britta.

...Det var fantastiskt att se förändringarna
i landskap och klimat under resan. Redan
i Danmark var det vår, det började bli lite grönt, bönderna
gick och sådde för hand men det var fortfarande
ganska kallt. Allt såg välordnat och ordentligt ut. När
vi kom till tyska gränsen blev bilden genast en annan.
Ungar och mödrar i dåliga kläder kom i flockar och
ställde sig vid tåget i Flensburg där vi skulle passvisiteras.
Dom såg bleka och frusna ut, hade bara tunna
koftor och inga stumpor på sig. Alla såg apatiska ut,
karlarna gick omkring i Wehrmachts gamla militärkläder
med den där otäcka stukningen på mössan. Barnen
var det synd om. Dom stod och tittade bedjande på oss
och tiggde choklad och bröd, men fick inget. Man kan
ju inte bara ge några av dem och jag hade inte så det
räckte åt alla. Det var en deprimerande syn. Ju längre
vi sen kom in i Tyskland, desto mer förstörda såg både
människor och landskap ut. När vi kom till Hamburg
var klockan elva. Allt var mörkt och spöklikt. Inga ljus
på gatorna knappast några i fönstren. Hamburg och
dom flesta andra tyska städer vi reste igenom är numera
ruinstäder som väl aldrig kan byggas upp igen. Bland
hela kvarter av ruiner står ett och annat helt hus där
människor lever och bor. Men var alla andra människor
skall existera, det förstår jag inte.

Från Hamburg fick vi sovvagn till Liége i Belgien,
så vi somnade efter Hamburg och vaknade inte förrän
i Ruhrområdet. Där fick vi verkligen se vad kriget ställt
till. Bara ruiner, bombkratrar, skelett av järnvägsvagnar,
förstörda fabriker där bara en fabriksskorsten stod hel,
stationerna sönderbombade, vackra husfasader med
tomma fönster, precis som kulisser. Här och var arbetade
man. D.v.s. en arbetade med att lägga upp tegelstenar
i en ruin och sex andra tittade slött på. Apatiska
människor som inget har att vänta och hoppas på, som
existerar och inget mer...

WAHLBERG, BRITTA Ingeborg
Hemmafru, sedermera redaktör
Född 1923 05 19 i Stockholm. Död 1997 09 27 i Upplands
Väsby. Dotter till direktör Gustav Fredlund och Ingeborg
Röckner. Gift med Bertil Wahlberg, se ovan. Barn Thomas
f. 43, Jockum f. 46, Pierre f. 49. Skild 1957 från Bertil W.
Flickskola. På 50- och 60-talet kontorist på SAS. Som vuxen
gymnasiekompetens. Studier vid Stockholm Universitet
och redaktör på Dagens Nyheter (korrekturavdelningen) till
pensioneringen 1988.
27 November 2010  | Länk | Personer | 2 kommentarer


hittabutik.se - 12.000 webbutiker! | ehandelstips.se - allt om ehandel
(c) 2011, nogg.se & Thomas Wahlberg                                             Skaffa en gratis hemsida