Bokstaven dödar, men anden ger liv
Startsidan Blogg Fotoalbum Gästbok
Debatt Topplistor Om mig Logga in
Ti On To Fr
1
2
3
4
5
6
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
31
<<
Juli (2020)
>>


En av mina romanfigurer, som uppskattar december


Mitt manus till Charlottes bok är färdigt och ligger och mognar. En av huvudpersonerna, den åldrande Stellan, reflekterar över den mörka årstiden:

... "Märkligt nog brukar min tendens till årstidskorrelerad nedstämdhet ge vika någon gång i slutet av november, när nederbörd, temperatur och vindstyrka är som nyckfullast. Jag ser då ett slags ljus hägra i december, en månad som jag alltid har trivts med, med alla aktiviteter i form av umgänge med släkt och vänner, glada sånger, stämningsfulla ljusarrangemang och julförberedelser, men plötsligt slår det mig: Det var ju under uppväxten det mesta av allt detta upplevdes och innan jag gled in i de glåmiga yngre tonåren. På den tiden var januari efter jullovet en lång, svart och isig prövning. Numera ser jag nyårsdagen som en pånyttfödelse. Jag får ett nytt friskt år till mitt förfogande, med sina säsonger och skiftningar, och glömmer för en tid min kronologiska ålder"...
21 December 2011  | Länk | Julhälsning | 0 kommentar
Fall julesnö, som i ungdoms tider

Julotta
Av B. Wahlberg vid femton års ålder 1938

Vi kom frasande på våra skidor genom natten.
På kullen låg kapellet som en gipskyrka.
(Ni vet som italienare brukar sälja.)
Över trakten dallrade malmens klang.
Och vi gick in.
Sjöng psalmer
Var hälsad…
Och prästen talte.
Och vi reste på oss och satte oss.
(Allt var rätt tråkigt.)
Vi begynte bli ouppmärksamma och tittade oss förstrött omkring,
tills jag plötsligt stod inför Herranom.

Min kommentar:

Bertil var döpt och konfirmerad liksom den stora majoriteten av Sveriges folk, däribland mina farföräldrar. De gick nog inte så ofta i kyrkan, men julottan har av tradition varit näst intill obligatorisk åtminstone för äldre generationer, inte minst på landsbygden. Vintrarna på trettio- och fyrtiotalen var ofta kalla och snörika även i Stockholm. I förorten Midsommarkransen, där Bertil växte upp fanns då ännu en närhet till en omväxlande natur i skarp kontrast till dagens sammanhängande nätverk av förorter. Alltså var det fullt möjligt att man på skidor gled genom vintermörkret till sin församlingskyrka, som kan ha varit S:t Sigfrids kapell, som ligger på en höjd i Aspudden men som nu är skymd av Essingeleden, vilket hindrar utsikten mot den lilla sjön Trekanten.

”Gipskyrkan”, som Bertil associerar till kan kopplas till en föreställning om italienare som var utbredd under förra hälften av 1900-talet, främst under de första decennierna. Kringresande italienare kallades ”gipskatter”, med koppling till deras försäljning av kitschiga föremål av gips. Det är inte säkert att alla dessa månglare verkligen var från Italien. Bland dåtidens relativt homogena svenska befolkning rådde en viss misstro mot mörklagda personer i allmänhet, inte minst ”resande”, som kallades tattare. Själv var jag liksom Bertil och hans far mörkögd och mörkhårig, men eftersom vi ansågs vara valloner (befryndade med sju smedsläkter från Bergslagen), som ju alltid varit en respekterad grupp i vårt land, hade jag inga problem med det. En av mina lekkamrater, som troligen var av samma sort som jag, men lite klenare och något av en hackkyckling, tillvitades grupptillhörighet med tattarsläktet av minst en ilsken vuxen person i mitt bostadsområde. ”Gå hem och lek på din gård, tattarunge!”

Eftersom mina föräldrar som vuxna hade utvecklat en aversion mot allt vad religion och prästerskap heter, gick de aldrig i kyrkan utom i samband med bröllop och de oundvikligt återkommande begravningarna, som lyckligtvis var få under min barndom. Trots att jag själv hade en medfödd tro på en högre makt, hade jag ingen dragning till kyrkliga aktiviteter. Jag minns skolgudstjänsterna, som inträffade ett par gånger per termin från realskolan och uppåt, som dystra, långrandiga och föga upplyftande. Psalmerna sjöngs trögt och motvilligt och ofta i fel tonart, eftersom sättningen för en normalt sångkunnig person var och är hög. Nuförtiden klarar jag psalmerna med glans genom min mångåriga körvana, trots att jag är andra bas.

Jag stod som ung inte ”inför Herranom”, som Bertil plötsligt upplevde det som pubertal pojke i julottan, kanske någon gång i slutet av trettiotalet. Det hände inte mig förrän jag uppnått medelåldern i samband med mitt sena dop i Matteus kyrka vid 51 års ålder.

20 December 2010  | Länk | Julhälsning | 0 kommentar


hittabutik.se - 12.000 webbutiker! | ehandelstips.se - allt om ehandel
(c) 2011, nogg.se & Thomas Wahlberg                                             Skaffa en gratis hemsida