Bokstaven dödar, men anden ger liv
Startsidan Blogg Fotoalbum Gästbok
Debatt Topplistor Om mig Logga in
Ti On To Fr
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<
Januari (2022)
>>


Med facit i hand efter senvinterutflykten till Åre 15-20 april 2016:

Än har veteranen inte kastat in handduken! Vi hyrde en trea med balkong i soligt västerläge, nära Olympialiften, tjugo minuters promenad från Åre centrum. Det blev som vanligt mer eller mindre lyxiga måltider med diverse stärkande drycker, men även sportsliga insatser på aktuell nivå.
Sedan jag började åka alpint vid 21 års ålder, har jag ofta svurit över den tunga och obekväma utrustningen, där det tyckas vara omöjligt att få tag på pjäxor som inte i någon form marterar mina breda fötter. Väl i backarna glömmer man snabbt dessa obehag och försöker njuta av skidåkningen och solen, som för det mesta bruka stråla och bryna huden med sina ultravioletta strålar. Ofta har jag åkt utför på gränsen av min förmåga, med en överhängande risk för ortopediska komplikationer. Vid den låga åldern av 49 år lockades jag delta i en slalomtävling i franska alperna, som resulterade i en våldsam krasch i den branta och isiga banan. Jag kanade ned några hundra meter innan jag fick stopp på mitt fiaskobetonade åk. Före mig susade en skida i mål med en pjäxa fast förankrad i skidan. Jag hörde kommentatorn ironisk yttra på franska: ”Och här kommer en ensam skida. Det ser ut som om det är en fot i den”. Fötterna höll men inte den kvarvarande pjäxan. Den hade spruckit mitt itu.
Åter till Åre: Jag såg ingen skidåkare som var i närheten av min ålder, vare sig i backarna eller i liftrestaurangerna. Jag och min bror behandlades med en särskild artighet och respekt av olika personalkategorier, tycke jag mig uppleva.
Det kanske var ett uttryck för medkänsla med oansvariga pensionärer. Trots allt; Det blev en del utförsåkning utan spektakulära fall, där i så fall räddningskårer troligen hade fått rycka in. Hastigheten blev ganska lugn, men den blöta snön påminde mig om vad mjölksyra vill säga. Kanske var det inte sista gången vi lät oss dras upp till halvalpina nivåer för att sedan helskinnade komma ner. ”det är skönare lyss till den sträng som brast”…
24 April 2016  | Länk | Resor | 0 kommentar
En resa till Aten 1963 - ur Växelsång med rondo (2013)

...Den 7 april lyfte den strömlinjeformade Caravellen Ottar Viking mot Aten. Slutdestinationen nåddes efter mellanlandningar i Köpenhamn och Zürich. Det blev sen incheckning 01.50 på Hotel Grace, som var ett trivsamt mindre familjehotell nära sandstränderna i de östra förorterna till Aten. Det skulle bli en hektisk tid fram till hemresan den 26 april. Fader Bertil och hans likaledes festorienterade hustru Ingrid angav tonen. När vi inte med dem drog runt på restauranterna, barerna och nattklubbarna i Aten och Pireus, ordnade vi bröder Jockum och Thomas egna festligheter. Vi medförde en batteridriven grammofon och några repiga EP-skivor. Jag minns elvislåtarna Blue Suede Shoes och Return to Sender. Vi köpte Ouzo, det anissmakande brännvinet, att ha för grundläggande verksamhet på rummet. På badstranden gjorde min mellanblonde och blåögde bror succé bland fl ickorna, som fann hans exotiska apparition betydligt mer intressant än min mer mörklagda fysionomi. Att jag ansåg mig vara lång och ståtlig tycktes spela en underordnad roll. Vi lyckades ordna några lyckade dejtar och utfl ykter med ett par fl ickor, av vilken Aida var den sötaste. Tyvärr tydde hon sig främst till min bror. Vi gjorde med olika sällskap en del utfärder, bland andra en båtutfl ykt till ön Hydra med fartyget Neraida, som tillhört Mussolinis svärson Galeazzo Ciano, som var gift med diktatorns dotter Edda. Karriäristen Ciano var bland annat italiensk utrikesminister. Som en av dem som medverkat till Mussolinis fall blev han arkebuserad 1944, efter det att tyskarna tillfälligtvis hade ”återställt ordningen”. Vi besökte också Tebe, Delfi , Cap Sunion på Attikas sydspets, Pangrottan och många andra ställen. Det skulle dröja ända fram till 2009 innan jag åter vände till Aten. Det lilla samhälle ett gott stycke utanför Aten, som jag besökt 46 år tidigare var nu uppslukat av en rad förorter med moderna bostäder och hotell som bildar en sammanhängande kedja med Atens centrala delar. Som ett minne av resan i april 1963 har jag ett foto, taget av en ambulerande fotograf. Bilden nedan visar bröderna Thomas, Jockum, Pierre och halvbroder Jonas, nämnda i åldersordning, i en framtoning som hos en maffiafamilj.
25 Februari 2016  | Länk | Resor | 0 kommentar
Till Jämtland i liggvagn

Med ett dussin gamla vänner fån studietiden vid Karolinska institutet till Edsåsdalen. Vi bor ståtligt i en arkitektritad anläggning från femtiotalet med plats för 25 personer. På dagarna skidsport utför eller på längden. På eftermiddagen bastu, öl och ljugarbänk. På kvällarna avancerad trerätters middag som ordnas i matlag. Skapliga viner, allsång och sällskapsspel. Inte mycket att klaga på, men tågresan i liggvagn för en bortskämd pensionär är en liten prövning med obekväm trångboddhet pch dålig nattsömn. Mitt gnäll över detta fastnar i halsen vid association till transporter i godsvagn i bitande kyla, utan mat och vatten och med destination ett koncentrationsläger.
22 Januari 2013  | Länk | Resor | 0 kommentar
En gång i Scunthorpe...

En gång för inte så länge sedan flög jag från England till USA. Man skulle före landningen fylla i ett formulär med många frågor. Det förekom en del rättframma frågor som: ” Tänker du starta terrorverksamhet?” Har du för avsikt att prostituera dig?” Ämnar du handla med narkotika? En mer neutral fråga handlade om könstillhörighet, på engelska ”sex”?. En typisk engelsman, som var med på färden, föreslog att på frågan om sex, skulle man fylla i ”Yes, once in Scunthorpe.” Orten var tydligen inte känd som något mer upphetsande ställe att vistas på.
14 Augusti 2012  | Länk | Resor | 0 kommentar
Festliga kvällar från flydda dagar i Frankfurt och Bad Hofgastein

Från dagböcker från vintern 1965 hämtas några episoder från en bilresa till Österrikiska alperna via dåvarande Västtyskland. Deltagare var fader Bertil, hans fru Ingrid, broder Jockum och undertecknad. Nedan mina egna kommentarer till dagboksanteckningarna. Jag tilltalar den unga upplagan av mig själv med "Du":

... Den första mars på Bertils fyrtioandra födelsedag tog Ni er ned till Frankfurt och tog in på Astoria. Kvällen tillbringades på Brückenkeller under extremt festliga former. Jag har kvar notan, som slutade på 229 D-mark, en mindre förmögenhet. Ni lyckades bland annat konsumera sex flaskor sekt, vilket bidrog till att ditt tjugoettåriga huvud kändes ett par nummer för stort morgonen därpå. Din artonårige bror kan inte ha mått så mycket bättre.


Dagen efter körde Ni utan missöden till Salzburg och fick rum på Hotel zum Hirschen. och det blev en trevlig, men sannolikt fuktig, kväll på Peterkeller. Ni besökte ett Casino, där du skulle ha gått plus 80 (valuta?).
Resan var långt ifrån slut. Snart skulle resans verkliga höjdpunkt komma. Turen till Bad Hofgastein gick galant. Efter inkvartering på hotell Pyrkerhöhe, beläget en bra bit upp mot en bergssluttning i Bad Hofgastein, väntade en middag med Ville och Gun-Britt Moldéus, som medfört sina barn Pia och Peter. En ung kvartett skulle därefter bege sig ut på äventyrligheter i byn. Bröderna Wahlberg, Pia och hennes vackra väninna Catharina hittade en bar, där endast ni själva var gäster. Rött vin i den ena karaffen efter den andra bars in av den överserverande äldre man som var ägaren. Tjänstvilligt satte han på musik och stämningen höjdes allt mer hos de upphettade ungdomarna. Snart var ni parvis ömt omslingrade på dansgolvet, där du lagt beslag på C eller, var det möjligen tvärtom? Sent omsider återvände sällskapet till det tysta och mörka hotellet och smög in på flickorna rum, där de väl förfriskade ungdomarna sjönk ned på den breda dubbelsängen för en liten orgie av kyssar och smek.
Vid ettiden avbröts festen bryskt av Pias far, som slog upp dörren och tände ett obarmhärtigt och avslöjande ljus … Mer än så blev det inte, men det var en kväll att minnas.
9 Januari 2012  | Länk | Resor | 0 kommentar
Ett flygminne från sextiotalet

Min fascination för flyg kulminerade när jag via min mammas fria resor på SAS kunde flyga mellan kontinenter. Första gången var nyårsaftonen 1959 i en DC7C mellan Lissabon och Recife i Sydamerika. Ur min dagbok presenteras nedan en landning med en DC8 i New York i slutet av december 1964:

Kl.23.35
”We are approaching Kennedy International Airport”. Där gick stället ut med sin karaktäristiska dova duns. Fasten seat belt m.m. Flapper ned. Planet vibrerar. Ser ännu inte marken. Gasen dras av. Vi sjunker. Vi ligger antagligen i ”stack”. Det kan ta timmar att komma ned om det vill sig illa. Kärran ”tvärbromsar” och lutar över på nosen. Rutorna blir strimmiga av regn. Verdammt! Vi har varit på väg ned från 11000 m. länge nog nu, tycker jag. 7 grader C på marken säger man och lokal tid kvart i sex p.m. Nu blåser det storm inne i kabinen. Fläktarna har tydligen slagits på. Nu slås strålkastarna på, men de släcks efter 10 sekunder. Vi flyger i rena mjölken. Det börjar ljusna. Här dyker Idlewild upp ur dimman. Höjden c:a 300 m. Vi flyger parallellt med en startbana. Man plockar just upp en kärra. Vi landar … Nu! Kl.23.55. Motorbroms orkan. Hjulbroms. Finally USA here I come. Möter mor och Pierre? The Health Inspector kommer strax. Vi rullar in mot stationsbyggnaden. Det kryllar av röda och blå lampor. Flygplan landar och startar om varandra på ett hårresande sätt. Ett pärlband av strålkastare sveper ned på startbanan. Vilken ankomsthall. Liknar miljoner kräftskivor med sina ljus. Vi rullar ännu … Var är åskådarterassen? Vi stannar nu, kl. 12.02, 6.02 lokal tid. Lyktgubben flaggar av OK.

4 Januari 2012  | Länk | Resor | 0 kommentar
Snabbvisit till norra Provence

Flög ned med Ryanair på routen Skavsta-Marseilles f.v.b. till Chateauneuf de Gadagne utanför Avignon, där min gamle kompis och affärspartner Bengt Ahlstrand bor. Han hämtade mig generöst nog med bil vid flygplatsen för resan norrut mot slutmålet drygt 70 km bort. Vid tidigare besök har jag flugit till Charles de Gaulle och tagit TGV tåget, som går djupt under terminalerna. Den resan har sina poänger, med fin utsikt från snabbtåget, men kostar dubbelt så mycket som Ryanairalternativet, vilket dessutom sparar en halv dag i tid för hela resan. Vi spelade golf i den hårda Mistralvinden, men i sol och hygglig värme (runt 20 grader). Spelar man så sällan som jag, blir vinden ett extra handicap på något slag per hål. Annars sedvanlig behaglig samvaro med långa promenader runt vingårdarna, goda lokala viner och dito käk. Den sistnämnda kombinationen ledde givetvis till djupare diskussioner om livet, som det verkar gestalta sig för äldre ynglingar, men också med mer skämtsamma anspelningar på händelser, personer och minnen. Vi hann t.o.m. komma in på vårt gemensamma projekt med ett generiskt biologiskt läkemedel, men i ärlighetens namn rörde det sig inte om en ren affärsresa, sådana som Juholt brukar företa sig för att rädda demokratin i världen.
12 Oktober 2011  | Länk | Resor | 0 kommentar
En tripp till Aten 1963, en episod ur "Existentiell resa

Min farmor Berta följde med med på en för henne exotisk bilresa genom hela Europa till Aten, där Bertil Wahlbergs familj vistades under en stor del av våren. Även den gamla familjen deltog, inklusive exhustru Britta med bröderna Thomas, Jockum och Pierre, som kom med flyg till Aten
för en kortare sejour. Jag minns denna resa som stimulerande
och spännande tillsammans med klanen Wahlberg, där alla
vid det tillfället kunde leva ihop under lugna och trivsamma
former i den blommande grekiska våren. Resan genomfördes
i god stämning och inget gammalt groll kom upp till ytan. En
anekdotisk episod kan nämnas:
En het dag i Aten skulle delar av sällskapet sätta sig i Bertils
bil, en snusbrun Opel Caravan, som nästan alltid var överlastad
med personer och prylar. Britta irriterades av en klä-
despersedel, som låg i vägen på ett säte. »Kan ingen ta bort
farmors gamla äckliga kappa« (farmor var inte närvarande)?
Vi äldsta bröder, som gillade att retas, låtsades missuppfatta
situationen. Min omedelbara kommentar med spelad indignation
blev: »Vad menar du med gamla äckliga farmors kappa?
«. Britta blev skärrad och försäkrade att hon inte utbrustit
i citerade tillmäle. Gamla äckliga farmors kappa nämndes
åtskilliga gånger och än idag kan jag dra på munnen vid minnet av
»missuppfattningen«.
25 September 2011  | Länk | Resor | 0 kommentar
Sensommartripp till Sundsvall och Umeå

Med gamle skolkamraten Bertil Ö gick resan mot rubr. städer. Först en heldags mottagning på Sophiahemmet på fredagen och iväg så snabbt som möjligt vid 16 tiden mot Sundsvall. Efter en delvis illegal körning nåddes målet på tidtabell kl. 20.30, som var Baltic Hotel hundra meter från Casinot, där en middag var bokad kl 21. Hotellpaketet omfattade en skaplig två-rätters middag och några spelmarker, som snabbt slängdes ut på ett bord och inbringade en förmögenhet om 400 SEK. "Vårdad" klädsel var anbefalld, men vi i våra kavajer stack av mot mängden av fritidsskjortor, T-shirts och gympadojor. Alltså knappast någon James Bond atmosfär, även om vi fick en en skaplig Dry Martin (stirred).Vid en "bandit", lyckades jag rätt hyfsat och förlorade endast en hundring på någon timmes spel. Man kan finna en barnslig fascination av apparatens snurrande, blinkande och tutande, medan vinster och förluster plingar fram på skärmen. Bredvid mig satt en luggsliten pensionär, förmodligen i min egen ålder, och matade sin bandit med femhundringar, påhejad av speldjävulen. På lördagen kördes de 27 milen till Umeå snabbt och smidigt på de fina, glest trafikerade, Norrlandsvägarna. Vi gjorde ett studiebesök på den genom TV så välbekanta dansbanan i Täfteå, som var fullpackad med landsbygdens söner och döttrar i en nykter och skötsam omgivning, som det såg ut. Men vem vet vad som försiggår i de många husvagnarna ...Man körde med tredanser damernas och tre danser herrarnas enligt direktiv från en upplyst skylt. Välarrangerat och väldresserat. Alla de kända ansiktena från TV- programmen dök upp efter hand. Dansbanan i Täfteå verkar vara synnerligen svensk i enkulturellt avseende, kanske borde SD göra ett studiebesök där. Det blev för oss en rätt så tidig kväll, med avslutning hemma hos min dotter Petra i centrala Umeå. Som hårdrocksdrottning av Umeå, ville hon inte bli sedd med oss i Täfteå, och det kan man lätt först.
21 Augusti 2011  | Länk | Resor | 0 kommentar
St Peterline till st Petersburg, korrektion

Mitt förra blogginlägg innehöll ett fel, som delvis berodde på oklar information på hemsidan från rederiet och delvis på en liten miss av undertecknad vid köpet via internet. Det är som bekant lätt att göra en felaktig knapptryckning och därmed en felbokning. Jag trodde att vi köpt en guidad busstur för priset 20 EUR per person, men det rörde sig bara om biljett till shuttlebussarna. Den guidade turen kostar 331 SEK per vuxen, vilket jag gärna hade betalat för att få se mer av st Petersburg. Man behöver inte visum om man använder sig av shuttlebussarna, varför man måste boka dessa om man inte har beställt den guidade turen.. Hamnen ligger nära centrum och det tar endast 6-7 minuter att komma fram med bussen. Priset 110 EUR för fyra vuxna och ett barn kan tyckas högt mot bakgrund av den korta bussresan och det var nog det som fick mig att tro att vi köpt rundtur med guide.
Men rätt ska vara rätt och st Peterline ska inte svärtas ned i onödan.
2 Augusti 2011  | Länk | Resor | 0 kommentar
Med st Peterline till st Petersburg, en liten rysare

Lockad av en massiv reklamkampanj gjorde min nära familj och jag en sjöresa till st Petersburg 20-22 juli. Princess Anastasia var knappast i klass med t.ex. Birka Paradise. Hytterna var påfallade trånga. Buffetmålen var godkända och inkluderade en sekt, en stor vodka och obegränsat med vitt och rött vin, som var upphällda i glas och därför omöjliga att närmare identifiera. Varning däremot för cafeterian, som severade ynkliga, smaklösa räkmackor och trista snålt tilltagna snabbrätter. Det ryska ölet är det inget fel på. Däremot är rysk service ett kapitel för sig. Kommunisttidens likgiltighet och liknöjdhet har ännu inte tvättats bort. Ett lågvattensmärke var receptionen med en totalt ovillig och till synes okunnig personal. En dubbelvarning måste utfärdas för rundturs biljetterna á 20 EUR, som betalas vid bokningen. Vi fick aldrig ut några biljetter ombord trots upprepade besök i receptionen och hamnade i stället i kön till shuttlebussarna. Vi fick själva improvisera en liten stadstur i de vackra, pampiga, men ogästvänliga delarna av centrala Petersburg. Vinterpalatset är lika imponerande, som jag minns det från kursresan 1969. Bankomater och resturanger är sällsynta i dessa delar av staden. Vi hittade i alla fall en turistfälla, där man påstod sig ta kort. Efter en slarvigt och långsamt serverad lunch, skulle vi betala. Det tog oss fyrtio minuter innan det fjärde kortet lyckligtvis fungerade, under livligt parlamenterande med personalen, som vägrade ta svenska pengar, men gärna tog emot Euro, enligt en speciell gangsterkurs.
På det hela taget; trots allt en rolig resa med trevligt umgänge och varma sköna stunder på de olika däcken. Slutintrycet blir ändå att jag inte kan rekommendera st Peterline, som jag tror kommer få svårt att fylla sina båtar på lång sikt om man inte gör en rejäl uppryckning inom serviceområdet. Jag har kontaktat rederiet med mina klagomål, men har inte fått svar.
1 Augusti 2011  | Länk | Resor | 1 kommentar
Kursresa till Leningrad 1969

Det blev en mansålder mellan mina två besök i Leningrad/S:t Petersburg, närmare bestämt fyrtiotvå år. Under medicinkursen våren 1969 reste en grupp kandidater till dåvarande Leningrad. Som representanter för Karolinska Institutet fick vi en viss positiv särbehandling. Vi hade flera "guider" som tog hand om oss, med en kvinnlig överstelöjtnant från KGB i spetsen. För oss ungdomar var hon en blandning av en myndig övervakare och en färdledare. Hon bekymrade sig allvarligt över våra täta besök i Berlioska butikerna (som jag tror att de hette) med sitt tax free utbud av billig vodka. Endast västvaluta fungerade i denna affärskedja som var till för privilegierade kommunister och turister med hårdvaluta. Vi kom med tåg via Helsingfors. Vid ryska gränsen kryllade det av k-pist beväpnade poliser och tullare med stenansikten. Bagage, kläder och t.o.m. plånböcker gick man minutiöst igenom. Några FIB-Aktuellt med bilder på halvnakna flickor konfiskerades i egenskap av ”pornografiska alster”. En roman med taggtråd på omslaget av Per Wästberg, som handlade om Apartheid, togs i beslag då den förmodligen kunde innehålla provokativa redogörelser för förtryck. All valuta registrerades. Att växla till rubel för en viss summa var obligatoriskt före inresan, men inte ett enda kopek fick föras ut ur landet. Leningrad gav ett ödsligt och ogästvänligt intryck (som i viss mån består än idag). Vi fick besöka sjukhus, mottagningar och akutvårdssystemet. Vi imponerades av att många ambulanser var bemannade med en ”fältskär”. Vi besökte ultramoderna specialistkliniker och vanliga enkla sjukhus. På en kirurgavdelning, där diverse osterila personer, däribland vi, gick ut och in genom dörrarna till operationssalarna, låg en tant färdig för en bukoperation. Hon tvättade sig själv på magen med en svamp indränkt med desinfektionsvätska före narkosen. På kvällarna fanns det endast två ställen i hela Leningrad, där västlänningar kunde festa om. Ryssar med västvaluta släpptes också in och de blev om möjligt ännu mer berusade än vissa av de svenska medicine kandidaterna. En kvinnlig sådan blev förklarligt nog upprörd när en drängfull ryss försökte kyssa henne på låret i baren. Det var i mitten på maj och nätterna kunde vara ”järnkalla”. Broarna över Neva är öppna mellan kl 02-05 varje natt. Vi missade tiden med ett par minuter en kväll. Temperaturen kröp ned mott noll innan vi stelfrusna och dödströtta fick tag i en taxi som körde oss till hotellet. Så småningom reste vi vidare till Moskva med en Tupolev från Aeroflot, som saknade säkerhetsbälten, men hade ett par flygvärdinnor, som påminde om skoltidens bastanta mattanter i skolbespisningen. Jag kanske senare återkommer till vistelsen i Moskva 1969 och till den tripp till S:t Petersburg min familj och jag gjorde 20-23 juli på S:t Peterlines Princess Anastasia.
26 Juli 2011  | Länk | Resor | 0 kommentar
Frankrike 1947, en existentiell resa

Bertil gjorde under 1947 i Paris och Menton några av sitt livs bästa målningar.
Till sin död behöll han i sin ägo »Helvetesbaren«,Den hängde på en framträdande plats i alla hans bostäder från Aspudden till Danderyd och han kommenterade
den ofta och gärna. Som kontrast visas en stilla olja från Menton, gjord under sommaren 1947. För mig är »Helvetesbaren«
ett minne från knappt fyra års ålder och uppåt. Bertil bör ha
inspirerats av triptyken »Hövagnen« av Hieronymus Bosch.
»Helvetet« heter en flygelbild i detta konstverk. Bertil har kommenterat sin målning vid flera tillfällen, men den talar för sig själv i sin fyrtiotalistiskt–existentiella framtoning med historiska och politiska undertoner.
I förgrunden syns en sammansvärjning av militären i de Gaulles
skepnad, kyrkan och imperialistiska demonfigurer. Till vänster hänger en bestört präst över räcket till sin predikstol. Ingen lyssnar till honom. Strax nedanför honom
våldtas Venus av Milo (Afrodite av Melos) av en monstruös
gestalt. Mitt i bilden festar demoner i »Helvetesbaren«.
Högt över den onda, kaotiska, men ändå komiska tillvaron
sträcker en blind och kraftlös gud ut sina armar i en vag gest,
som antyder välsignelse. Över hans axel viskar den sataniske,
verklige, makthavaren sina försåtliga råd i gudens öra.
30 Juni 2011  | Länk | Resor | 0 kommentar
En estländsk epok är avslutad

Gården Jamsu Mikhel utanför Viljandi i Estland brukades av min svärfars förfäder i århundraden. Genom avstyckningar under de senaste 150 åren återstod till sist endast drygt 62 ha. Den ståtliga mangårdsbyggnaden monterades ned av de invaderande ryssarna efter kriget och egendomen hamnade i träda. Urskogen bredde ut sig, men under och efter slutet av kommunisttidens allmänna förfall och upplösning, höggs stora delar av skogen illegalt ned. Mina döttrar hade efter min framlidna fru Kersti ärvt en sjättedel att dela på. Den en gång så stolta lantgården såldes igår för endast 92.000, euro. Köpehandlingarna signerades av Viljandi Notar igår. Undertecknad var på plats vid denna akt, som ägde rum i centrala Viljandi En epok i släkten Jams historia, som kan spåras ned till 1200-talet, är nu över.
7 Juni 2011  | Länk | Resor | 0 kommentar
Estländsk epok avslutad

Gården Mikhel Jamsu utanför Viljandi i Estland brukades av min svärfars förfäder i århundraden. Genom avstyckningar under de senaste 150 åren återstod till sist endast drygt 62 ha. Den ståtliga mangårdsbyggnaden monterades ned av de invaderande ryssarna efter kriget och egendomen hamnade i träda. Urskogen bredde ut sig, men under och efter slutet av kommunisttidens allmänna förfall och upplösning, höggs stora delar av skogen illegalt ned. Mina döttrar hade efter min framlidna fru Kersti ärvt en sjättedel att dela på. Den en gång så stolta lantgården såldes igår för endast 92.000, euro. Köpehandlingarna signerades av Viljandi Notar igår. Undertecknad var på plats vid denna akt, som ägde rum i centrala Viljandi En epok i släkten Jams historia, som kan spåras ned till 1200-talet, är nu över.
7 Juni 2011  | Länk | Resor | 0 kommentar
Bil till Wroclaw (Breslau)

Med bil via Trelleborg-Sassnitz till Wroclaw gick påskresan smidigt trots drygt 260 mil t.o.r. Jag reste med en barndomsvän och hade förmånen att få bo i ett privat hem hos dennes polska särbo. Det finns mycket "i väggarna" i det gamla Breslau. jag rekommenderar en sökning på nätet för uppdatering av kunskaper om denna urgamla kulturstad, som demolerades svårt i samband med belägringen under vintern-våren 1945 och åren efter. Man kapitulerde först den 6 maj 1945 efter att staden varit inringad sedan i början av januari. Stora delar av stadkärnan med förstäder förstördes genom ihållande beskjutning och bombningar genom de kommunistiska rysk-polska arméerna. Allierade bomplan lyckades trots det relativt stora avståndet ta sig fram och bidra till ödeläggelsen med sin dödliga last. "Ve de besegrade" gällde i högsta grad i det forna Breslau, där efter fredslutet systematisk förstörelse och nedmontering medförde ytterligare demolering. De kvarvarande tyskarna fick bära armbindel, som identifierade deras nationalitet. De straffades med svältransoner och dito löner innan de till slut jagades bort från området. Bostäder konfiskerades och fylldes på med polacker som tvångsevakuerats från östliga polska territorier, som annekterats av Sovjetunionen. Slutresultatet blev en åttioprocentig förtörelse av den gamla staden. Som på så många andra håll i krigshärjade städer, har människorna med flit och envishet restaurerat, byggt upp och expanderat. Fortfarande kan man beskåda ärren från kulsprutekärvar i vissa äldre nedgångna fastighter, med svartnade och spruckna fasader. Trots allt; många kyrkor, ämbetsbyggnader, muséer, palats och bostadshus har återställts.
Inte minst operahuset imponerar i sitt nyrestaurerade skick med en prakt och elegans som lämnar vår egen nationalscen i skuggan. Mot bakgrunden av de motsättningar och lidanden som förknippas med Wroclaw och det forna Breslau, var det upplyftande att på skärtorsdagen se en fin företällning av Wagners sista opera Parsifal, som speglar en strävan mot frid och försoning.
27 April 2011  | Länk | Resor | 0 kommentar


hittabutik.se - 12.000 webbutiker! | ehandelstips.se - allt om ehandel
(c) 2011, nogg.se & Thomas Wahlberg                                             Skaffa en gratis hemsida