Bokstaven dödar, men anden ger liv
Startsidan Blogg Fotoalbum Gästbok
Debatt Topplistor Om mig Logga in
Ti On To Fr
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<
Januari (2021)
>>


Hjärta utan smärta

Idag för exakt 17 år sedan opererades jag för en trasig mitralisklaff (mellan höger förmak och vänster kammare). Jag var kopplad till hjärt-lungmaskin i åtta timmar. Ett tack går till professor Göran Dellgren, vilken var operatören. Han måste ha gjort ett bra jobb, eftersom hjärtat hänger med efter sjutton år av ibland mindre hälsosam livsstil.
20 Mars 2023  | Länk | Personligt | 1 kommentar
Quo vadis?

Quo vadis? – "Vart går du?" –(ursprungligen Domine quo vadis? Herre vart går du?) enligt legenden om Petrus som möter Jesus på Via Appia, strax utanför Roms stadsmur). Det finns också en film med samma namn.
Min mamma berättade en del s.k. roliga historier. Den här hörde jag första gången när jag var ett litet barn:
”Vart går du”? ”På bio”. ”Vad ska du se där”? ”Quo vadis”. ”Vad betyder det”?
”Vart går du”? ”På bio”. ”Vad ska du se där?” ”Quo Vadis”. ”Vad betyder det”. Vart går du?” ”På bio”. ”Vad ska du se där”? ”Quo vadis”. ”Vad betyder det”? o.s.v. i oändlighet.
7 Juli 2021  | Länk | Personligt | 0 kommentar
Rolig historia?

”Du verkar ha litet svårt att hitta ord numera. Du har väl inte drabbats av heimer?”
”Absolut inte. Jag har inte alls heimer!”
10 Mars 2020  | Länk | Personligt | 0 kommentar
Ur Predikaren 11 om åldrandets prövningar.

”Gläd dig, yngling, medan du är ung, njut i fulla drag av din ungdom.
… innan de onda dagarna nalkas …då det mörknar för dem som ser ut genom fönstren …stämman blir tunn som en fågels och sångrösten mister
sin klang, då man bävar för en backe och för fasorna på vägen…”

Dystra ord är de onekeligen, även om Predikaren avslutas med att själen återvänder till Gud, från vilken den kommit.
Som en person i kritisk ålder borde jag glädjas åt att rösten hänger med och att jag kan fortsätta i kören som (kraftfull?) andrabas. Uppförsbackarna känns numera tuffare och jag minns med saknad löpträningen inför Lidingöloppet. Fasorna på vägen får de uppleva som rånas, misshandlas eller luras av yngre samvetslösa individer. Detta har (ännu) inte drabbat mig. Det gäller att röra sig i rätta miljöer och vara vaksam. Alltså käre pensionärskollega. Kasta inte in handduken i första taget.
27 Oktober 2019  | Länk | Personligt | 0 kommentar
Engelsk humor

Min Mamma Britta gillade engelsk humor, liksom jag. Nedanstående dialog (fritt ur minnet) fick jag höra vid unga år:
Lady Ashley
Two British gentlemen met in a passenger ship somewhere in the Empire.
Gentleman 1: -Sir, have you ever been in India?
Gentleman 2: (Consulting his note-book) -India, India; Certainly, several times.
Gentleman 1: - When in India, did you happen to meet Lady Ashley?
Gentleman 2: (Again going through his note-book) - Lady Ashley, Lady Ashley; yes, as a matter of fact I did.
Gentleman 1: - When in India, meeting Lady Ashley, did you sleep with her?
Gentleman 2: (Studying his note-book)- Sleep, sleep; yes that´s exactly what happened.
Gentleman 1: (In affect) – I am Lord Ashley, and I do not like it!
Gentleman 2: (After a glance in his note-book) – Like, like; sorry to say, I did´nt like it eather.

5 Februari 2019  | Länk | Personligt | 1 kommentar
Aftonport till evigheten

Redan som medicine studerande och senare som t.f. underläkare började jag läsa dödsannonser. Jag var intresserad vad som hände en del svårt sjuka och gamla patienter, som jag kom i kontakt med. Det förekom då som nu många poetiska, ofta betänksamma, rader som undertext i annonserna. Numera när jag är på upploppet både som läkare och människa, fortsätter jag med dödsannonserna, som i ökande frekvens rapporterar om personer jag känt förr och nu. Nedan en kort dikt av Pär Lagerkvist i en annons för en patient, som jag länge hade en god kontakt med. Jag uppfattade honom som en bra (god) människa, som tyvärr snabbt avled i en cancersjukdom, drygt sextiofem år gammal. Dessa rader följde som en välgångsönskan efter avfärden:

Aftonport till evigheten
tysta skymningsstund
Djupt fördold är hemligheten
om vårt väsens grund. Stilla står jag vid portalen,
ännu ingen vet.
En gång öppnas stjärnesalen,
allt blir evighet

ur Genius 1937
21 Januari 2019  | Länk | Personligt | 0 kommentar
En association till VM-fotboll

I mina från skoltiden bevarade papper, finns ett gulnat exemplar av skoltidningen
»Gurkan«, som kom ut med ett specialnummer med anledning av Operation
Dagsverke, som jag flyktigt berört i den föregående berättelsen. Redan vid 17 års
ålder var jag långt ifrån okänd i egenskap av ordvrängare. Tidningens redaktör
bad mig att beskriva mina erfarenheter av välgörenhetsdagen den trettonde oktober
1961. Det något krystade resultatet återges nedan:
rekordborstning
R III C befäste sin ställning som skolans mest ansvarskännande klass under Operation
Dagsverke. Knappt hade elevrådets utsände, Jan Wikholm, antytt vissa önskemål
beträffande frivillig arbetskraft, med uppgift att betjäna två skoputsningsstolar på
Farsta Torg, vilka hade ställts till förfogande av »Bolena-skor«, förrän tolv käcka
gossar, anförda av den frejdige och idoge Leif Lundin, vilken f.ö. är känd för sina
insatser som basist och pokerspelare, osjälviskt erbjöd sig att utföra detta smutsiga
hantverk.
Well, under loppet av fredagen den 13:e oktober arbetade våra tolv grabbar i skift från
kl. 8.30 till 20.00. En snål nordan kombinerad med horder av skoputsningsintresserade
ligister i 10-12 årsåldern, utan ekonomiska tillgångar, gjorde inte livet ljusare för
R III C:s skoputsargäng. Efter att ha borstat hela förmiddagen började våra grabbar
bli varma i kläderna och kunde dessutom anteckna sig för några till belåtenhet utförda
skoputsningar.
Framemot kl. 21.00 kunde den pålitlige Leif Lundin inför ett förstummat auditorium
redovisa bortemot 250 kronor. På det hela taget tyckte våra grabbar att det hade varit
en underbar dag.
Karl-Adolf Wütrich*

* Kommentar: Denne var center i det schweiziska landslaget i fotboll. Han hade
helt nyligen med ett avgörande mål sparkat bort Sverige från en plats i det kommande
VM slutspelet.
Jag hade ett starkt, nästan fanatiskt, intresse för fotboll, men lyckades inte avancera
särskilt långt i seriesystemet.
19 Juni 2018  | Länk | Personligt | 0 kommentar
Minnen av en musiklärare och en positiv påverkan

Jag står i begrepp att återgå till min gamla kör, Birkakören. Nedanstående stycke ur Andra Testamentet ger en del av bakgrunden till mitt musikintresse:
...
Första gången jag hörde Die schöne Müllerin var på hösten 1956. Som nybliven
realskoleelev i 13, d.v.s den första klassen i den treåriga realskolan, fick jag plötsligt
tillgång till ökade resurser. Vi hade kvalificerade ämneslärare i bl.a. musik. Vår
»sångmagister«, var kort och satt med en grå hårkrans, som en stympad gloria,
nedgliden över nacke och tinningar.
Han var alltid iförd oklanderlig mörk kostym. Han log ofta och tandguldet
glimmade i kapp med den tjocka ring han bar på ena handen, med inskriptionen
»Mor«, som någon av mina skolkamrater uppgav sig känna till. Han placerade
alla pojkar på den främsta raden, i den moderna musiksalen, som liknade en
modern konferenshall med breda svängda rader. Flickorna hamnade följdriktigt
bakom oss och fick i princip ingen uppmärksamhet alls. Han tycktes vara särskilt
förtjust i stillsamma, blonda gossar, vilket betydde att jag lämnades i fred.
Någon av dessa kallades ofta fram till estradens pulpet och fick ibland, med
av blygsel blossande kinder, stå inför klassen och mer eller mindre falskt utföra
solosång, alltid till lärarens fulla belåtenhet, som inte bara uttrycktes verbalt,
utan som ibland kunde förstärkas med en smekande handpåläggning.
Det gick rykten om att en elev nyligen hade relegerats från läroverket, då han
skulle ha slagit ner sångläraren, efter en alltför närgången visad uppskattning.
Egendomligt nog minns jag att eleven hette Reijo Widestedt. Han stod i vår skolkatalog
för höstterminen, men dök aldrig upp. Oavsett sin, på den tiden sällsynt
förekommande, pederastiska böjelse, var musikdirektör Roth en mycket kompetent
musikälskare, som förde många betydande verk vidare till oss elever.
Tillbaka till den vackra mjölnerskan, som via en tidig Dietrich Fischer-Dieskau,
tonade ut ur musiksalens mäktiga proffshögtalare; Trots min låga ålder, knappt
13 år förstod jag exakt vad sångcykeln ville återge beträffande kärlekslycka, besvikelse
och kylslagen klarsyn.
17 Januari 2018  | Länk | Personligt | 0 kommentar
Vintern står för dörren

Nu bara en kort hälsning inför vinterns första dag. Anders tycks snarare slaska än braska. Vi ser alltså fram emot en vit jul, även om den på sina håll kan bli fuktig. Jag har för mig att kåsören "Cello" skrev för länge sedan. "I dessa tider öppnar barnen den ena gluggen efter den andra i julkalendern, medan föräldrarna öppnar den ena glöggen efter den andra..." Karl den tolfte stupade ju på denna dag för 299 år sedan, men det var för en kula (från fienden?) och inte på grund av spriten.
30 November 2017  | Länk | Personligt | 0 kommentar
Långfredagen i barndomen

Nedan följer ett avsnitt ur Andra Testamentet (2006):
...Långfredagen var årets tyngsta dag, vilket inte kunde tillskrivas Jesu lidande i
vår profana familj. Mina föräldrar berättade med överlägsen ironi om att vissa barn
i deras yngsta dagar inte ens fick leka på långfredagen. En solig sådan helig fredag
vid mitten av femtiotalet, kunde vi konstatera att en granne och hans fru, från förmiddagen
långt in mot kvällningen, då Jesus prövningar borde ha nått sitt maximum,
var nitiskt sysselsatta med att tvätta och putsa sin ögonsten, en blygsam
Ford Anglia. Vi noterade att t.o.m. däckens svarta sidor av gummi blev föremål för
minutiös rengöring. Då och då gick familjens överhuvud några steg bakåt för en
kritisk granskning av putsen. Som en jo-jo sprang den kommenderade hustrun
fram och tillbaka under intensivt gnidande och gnoende med trasor och svampar.
Detta beteende ansågs så löjeväckande att även helgdagens frid åberopades av
Britta som en extra anmärkningsvärd faktor att räkna med i sammanhanget...
14 April 2017  | Länk | Personligt | 0 kommentar
Ur ett skissblock från ungdomen

Man rotar i en gammal byrålåda och hittar ibland märkvärdiga saker, som till exempel ett gammalt skissblock med teckningar. Pappa Bertil anses ha varit en högt begåvad konstnär. Det visade han framför allt i yngre år innan ett dyrbart leverne fick honom att producera säljande målningar av barn, skärgård och sydländska landskap i stor skala. Min egen förmåga inom målning har aldrig testats på allvar. Möjligen skulle tecknandet ha kunnat blivit något. Som yngre hade jag en tendens att utan större eftertanke rita karikatyrer och skämtteckningar i skolans läroböcker eller på tomma pappersytor som jag kom i kontakt med. Det skrivna ordet tog mer och mer över mitt intresse. Som yngre och medelålders medicinsk forskare producerade jag runt 130 artiklar och rapporter, men nu på äldre dagar har jag i stort sätt tappat intresse för det ganska stereotypa och formalistiska skrivsätt som krävdes för att få kriorna publicerade. Nu ägnar jag mig åt litterera försök, som har resulterat i sju böcker och en åttonde på gång. Nedan en teckning som jag gjorde när jag var sexton år. Psykologer och andra analytiker skulle kunna presentera teorier om en störd ung personlighet, fylld av komplex, konflikter och aggressioner. Det är sant att min ungdom inte var så lätt på grund av föräldrarnas olika problem, som ledde till att vi barn till stor del fick sköta vårt själsliv själva efter bästa förmåga, men den var nog i alla fall inte så dålig.
18 Mars 2017  | Länk | Personligt | 0 kommentar
Gubbskiva på Hasselbacken

När jag tog studenten 1964 existerade ännu traditionen med "gubbskiva". De lyckliga och nybakade studenterna skulle festa med lärarna direkt efter det att skolans examen var avslutad. Examen brukade ta tre dagar i anspråk. Jag gick upp i muntan i svenska, engelska, matematik och kemi den 6 maj under den sista dagen och redan torsdagen den 7 maj hade vi banketten på Hasselbacken vid Skansen. Lärarna som ingalunda alla var gubbar skulle nu slå sig lite lösa med sina forna elever. Titelbortläggning var en viktig punkt i programmet. Lärarna blev plötsligt nästan mänskliga individer, som kunde skämta och skoja med kandidaterna under inverkan av ett måttligt, men dock, rus. Det fick givetvis inte spåra ur på något sätt, det hade man klart för sig. Den egna studentskivan satt i benen men vad gjorde det när "den ljusnande framtid var vår". De som körde i muntan, i min klass var det två som drabbades, var givetvis frånvarande.
Vid det runda bordet i förgrunden framträder rektor Harry Jonselius, en kolerisk men rättvis herre med stor auktoritet, filosofie magister och kapten i reserven. Jag använde honom som förlaga till en novell om studentexamen och dess vedermödor och euforiska glädjeämnen. Den heter Triumfvagnen och publicerades i Andra Testamentet 2006.
Nu kan man säga att backspegeln i mångt och mycket har ersatt den ljusa framtiden
13 Mars 2017  | Länk | Personligt | 0 kommentar
Min barndoms svenska skola

Så här såg en andraklass i den svenska skolan ut vintern 1952. Att det är den kalla årstiden, syns på raggsockorna i första raden. Undertecknad var åtta år och längst i klassen. Fotografen tyckte tydligen att ett enda foto var tillräckligt. Han borde av resultatet att döma ha tagit fler bilder. Några av oss gör fula grimaser. När jag kom hem med fotot, fick jag en örfil av min hetlevrade far, som för tillfället uppehöll sig i hemmet. Det framgår att skolan inte var särskilt mångkulturell i vår blygsamma förort Hökarängen, där jag p.g.a. mina unga föräldrars ansvarslösa hantering av ekonomin hade hamnat. Jag minns att vi hade en kille i klassen från Finland, men han talade lika bra svenska som de flesta andra helsvenska eleverna. Grabben i mitten på första raden, var en lurig liten elev. Det syns på minen. Han for alltid med osanning. En gång rappade han mig över låren med en piska och sprang sedan flinande iväg. Detta hände året före i första klass. Jag försökte springa i kapp honom, men han var för snabb. Då tog jag upp en sten och prickade honom på låret. Han stöp på fläcken, men lyckades sedan ta sig till klassrummet, där han angav mig. Det blev en liten utredning av min person och jag ansågs en tid vara farlig för omgivningen. Jag blev ganska snart en exemplarisk elev, som låg bra till hos lärarna till följd av mitt någorlunda belevade sätt och min lätthet att inhämta kunskaper på folkskolans nivå.
21 Februari 2017  | Länk | Personligt | 0 kommentar
Jul, strålande jul?

Utdrag om julen, som jag upplevde den som barn, publicerat i Andra Testamentet 2006:

... kan mitt förhållande till julen nämnas. Hela december
inklusive julaftonen, tills utdelningen av klappar var över, var en accelererande
sträcka av stora förväntningar. Oftast samlades stora delar av släkten, för det
mesta hos farmor och farfar eller hos min farbror med familj. Klimax nåddes efter
den långa julmiddagen med dess dignande smörgåsbord. Stämningen var hög
efter ett på sina håll rikligt intag av snapsar. Matbordet röjdes i en takt, som vi
barn alltid ansåg vara för låg. Runt den till överlastning pyntade granen, som var
halvt begravd i färggranna paket, satt en upphetsad barnaskara. Vi hade under-
sökt klapparna, klämt och känt på dem, räknat vars och ens förväntade skörd och
spekulerat i innehållet. Minst ett tjugotal julklappar hade vi som norm.
Förhoppningar om föräldrars och anhörigas förtjusning och glada utrop vid öppnandet
av gåvorna från oss barn, kom ofta på skam.
De timmar och dagar vi hade lagt ner på att välja ut lämpliga presenter, såsom,
en diskborste, ett par strumpor eller en parfymerad tvål, och omsorgsfullt slå in
dem i lackförseglade färggranna paket med röda snören och julklappsetiketter,
tycktes inte alltid få tillbörlig beundran och uppskattning. Några vuxna kunde
trots allt utbrista: »Vad fint«, »precis vad jag behövde«, eller »en sådan dyr present
hade du inte behövt ge mig.« De flesta öppnade dess värre bara förstrött sina
paket och la dem åt sidan utan att reagera nämnvärt. När t.ex. min far av mig fick
en förhållandevis dyrbar färgtub, fann han detta enbart påfallande komiskt. Han
och hans bror brukade skämta rått under julklappsutdelningen, vilket åtminstone
jag uppfattade som grovt stötande. » Vad har du gett för det här skräpet?... Då är
du skyldig mig femtio spänn …«
De hysteriska drömmarna om sällsamma och magiska skatter som paketen kunde
innehålla, motsvarades aldrig av verkligen.
Drömmarna om sällsamma och magiska skatter som paketen kunde
innehålla, motsvarades aldrig av verkligen. Bertil hade ofta ambitioner för sina
barn, som återspeglade hans egna böjelser. Som den tänkta juvelen i julklappsskörden
fick min bror julaftonen 1955 en riktig klarinett i fint läderklätt etui.
Detta gjorde honom så ledsen att han storgråtande lämnade ceremonin.
19 December 2016  | Länk | Personligt | 0 kommentar
Bröllop i Nacka kyrka den 15 maj 1943

Bilden visar bröllopsgästerna i det sedermera nedbrunna Nackanäs värdshus, där festen hölls. Jag syns inte på bilden men finns med som ett cirka tre månaders foster i mor Brittas "mage". Det finns några enstaka överlevare på bilden som min morbror Hans, född 1929. Han sitter tvåa till höger om bruden. Min moster Eva, snart 90 år, syns i nedersta raden som tvåa från höger. Hon har just flyttat in på äldreboendet Villa Tollare i Nacka.Kanske vi alla ses vid det himmelska gästabudet, som Jesaja profeterade om.
7 September 2016  | Länk | Personligt | 0 kommentar
Nordamerikanska indianer var idoler i min barndom

Upp till cirka elvaårsålder lekte man på vår tid ofta ”indianer och vita”. Jag beundrade de stolta, modiga och krigiska indianerna, som inte sällan förhärligades också i de äventyrsböcker man läste på den tiden. Jag uppfattade dem som estetiskt sköna med sina fjädrar och stolta hållning, och inte minst för deras röda färg. Det sistnämnda var en missuppfattning som byggde på de vitas beteckning ”rödskinn”. Att det var den röda krigsmålningen som gett upphov till namnet, förbisåg jag helt. Indianer uppfattades som ”ädla”, trots att jag visste att de karvade av huvudsvålen på nedlagda fiender och bar en krans av skalper runt midjan. Jag ville alltid vara indian i lekarna. Kulmen på min dyrkan nåddes i tioårsåldern. Jag ville förbättra mitt utseende i riktning mot hur jag trodde att en indian såg ut. Jag var missnöjd med min raka näsa, som inte stämde med bilden av den örnnäste indianhjälten. Detta gick ju inte att göra något åt, men hårfärgen kunde förbättras. I passet stod att min hårfärg var brun, vilket gjorde mig irriterad. Jag tyckte att jag var mörkare än så. För mina sista slantar köpte jag en svart ”indianperuk” med två nedhängande flätor. Den bars i stridslekarna tillsammans med pilbåge, kniv och ibland en leksakstomahawk.
”De vita” uppfattade jag som svekfulla, skäggiga, fula, grymma och opålitliga individer. Jag uppfattade vagt att de gärna hällde i sig massor av whisky på sjaskiga salooner och att olämpligt umgänge med utmanande damer förekom, även om jag inte analyserade deras verksamhet på djupet.
Min negativa uppfattning om indianernas vedersakare bekräftades 1970, när jag såg filmen Soldier Blue, som handlade om det amerikanska kavalleriets massaker på cheyenner vid Sand Creek. Den var synnerligen realistisk med avseende på kavalleriets vilda framfart mot kvinnor och barn som dödades och lemlästades urskillningslöst. Råa våldtäktsscener förekom. Bröst skars av under det hämningslösa agerandet.
Som barn svalnade intresset för indianerna bland annat av det skälet att jag insåg att många indianer var krumma, fula och snare bruna än röda. Man talade om våra nutida indianer som försupna vrak och som helt underkastat sig den vita rasen. När jag fick veta detaljer om de sydamerikanska indianerna, såg jag inga likheter mellan dem och min gamla idealbild av den sköne och okuvlige indiankrigargestalten.
29 Augusti 2016  | Länk | Personligt | 0 kommentar
Ett kvinnoideal

Ur en novell, som jag skrev cirka 1980 framträder ett kvinnoideal i blixtbelysning.
..."Då ska hon komma in i bilden, hon som är vacker även i motionsspåret, begåvad och tolerant, balanserad och sval, men under ytan, passionerad, sensibel men utan paranoja, åtråvärd men trogen, bildad och förmögen, men inte snorkig, en tvillingsjäl, som under årtionden, jämnar vägen genom den långa gyllenskimrande medelåldern och den kärvare ålderdomen..."
17 Juli 2016  | Länk | Personligt | 0 kommentar
Minne från Svenska Flaggans Dag från femtiotalet

I folkskolan var jag med i skolans blåsorkester som trumpetare i vinröd kavaj och gräddvita byxor. Nedan ett utdrag från Andra testamentet. Först kommer ett inslag om blåsorkesterns insats vid föräldramöten i skolans aula. Därefter följer ett minne från vårt deltagande i storbandet som firade Svenska Flaggans Dag (som det då hette) på stadion:

...Med ett triumfatoriskt fortissimo brakade hela brasset igång med marschen
»Käcka gossar«. För första gången i mitt liv uppfylldes jag av musikens kraft och
makt. De loja slynglar, som slött och oinspirerat hade tragglat sig igenom våra
musikövningar, exploderade i en gemensam segrande kraftorkan, som skulle
kunna sända människor rätt in i döden med ett jubelskri.
Det följande stycket var lugnare, kanske »Land du välsignade«. Efter diverse
föredrag och diskussioner fick vår orkester åter igen ta plats på läktaren, högt över
menigheten. Den andra avdelningen kan ha bestått av »Prins Gustavs vårsång«,
följd av en hurtig avslutande marsch, »Anchors away, »Till Zinkens«, eller motsvarande.
Vår repertoar omfattade alltså ett flertal marscher. Vi gillade dessa högt
och rent.
Snabbt avancerade jag till första trumpet. Det var mycket roligare att spela de
högre tonerna i melodistämman än att entonigt brumma i de lägre registren.
Höjdpunkten på min bana som blåsare nådde jag den sjätte juni 1956 under
Svenska Flaggans Dag, som firades på Stockholms stadion. Tillsammans med
några av orkesterns »stjärnor« deltog jag i sammanslagna delar av Stockholmsskolornas
blåsorkestrar, ett imponerande storband med hundratals deltagare, alla
klädda i vinrött och ljusbeigt. Under taktfast marsch gick vi runt på stadions kolstybbsoval
och tutade med full styrka de välkända marscherna. Sedan, prydligt
uppställda på innerplan, fick vi med hornstötar och fanfarer beledsaga Hans
Majestät Konungens, Gustaf den sjätte Adolf, utdelande av svenska flaggor till
förtjänta organisationer, en ceremoni som pågick i en dryg timme.
Platsen kryllade av nationaldräkter och uniformer. Detta var en stolt stund för
en obstinat drygt tolvårig yngling, som från hemmets pseudoradikala kretsar
hade matats med ironiska utläggningar om kungahus, chauvinism och nationella
manifestationer, men som inte nappat på dessa budskap.
6 Juni 2016  | Länk | Personligt | 0 kommentar
Försök att glädja dig upp i åren...

Ur Predikaren 12:5 ..."då man bävar för en backe och för fasorna på vägen..."
Där står också att man ska glädjas i sin ungdom, och det borde man ha gjort i större omfattning. Predikaren är pessimistisk över ålderdomen och varnar för dess konsekvenser. Det får jag nu tillfälligtvis sätta mig över, då jag med min bror Jockum ska ta bilen till Åre för fem dagars vistelse i samband med att J har ett affärsmöte där. Hans bolag äger Hummelstugan och den årliga förhandlingen om arrendekontraktet ska genomförs.
Bävar för en backe? Ja, det har man anledning att göra vid min ålder, speciellt när det går utför (även i dubbel bemärkelse) och med ett opererat knä, men jag ska försöka ta ödet i egna händer trots det dagsaktuella läget. För övrigt finns det obegränsad tid för "after ski" (and before ski). Lycka till T, eller Hals-und Beinbruch som österrikarna säger, men då menar de inget benbrott, det är underförstått.
15 April 2016  | Länk | Personligt | 0 kommentar
Minne från mormor och morfar

De gifte sig 1920 och levde samman till morfar Gustav Fredlunds död vid 58 års ålder. Dessa frackknappar med diamanter i guld skänkte mormor Ingeborg till morfar på deras tioåriga bröllopsdag 1930. Mormor gav dem till mig som disputationsgåva den 5 juni 1981.
Requiescat in pace
5 April 2016  | Länk | Personligt | 0 kommentar
INSOMNIA

Liksom Esaias Tegnér har jag sömnstörningar, men inte hans bipolära sjukdom. Tänker ibland på utdrag ur Tegnérs dikt Mjältsjukan, som han skrev vid 43-44 års ålder. Biskopen refererar till sin ungdoms tider. Man var redan gammal i den aktuella åldern.

..."Säg mig, du väktare, vad natten lider!
Tar det då aldrig något slut därpå?
Halvätne månen skrider jämt och skrider,
Gråtögda stjärnor gå alltjämt och gå.
Min puls slår fort som i min ungdoms tider,
Men plågans stunder hinner han ej slå.
Hur lång, hur ändlös är vart pulsslags smärta!
O, mitt förtärda, mitt förblödda hjärta!..."
2 November 2015  | Länk | Personligt | 0 kommentar
Bland tomtar och troll


Som liten läste jag en serie böcker med rubrikens namn. Det var en härlig sagovärld för ett barn. I dagens mediadebatt förekommer många invektiv i brist på argument. Det vanligaste är kanske ”rasist. Ordet kan ibland bytas ut mot ”troll”. Trollen är individer som inte svarar med glada tillrop när olika budskap av godhets – eller politisk korrekthetskaraktär förmedlas. Dessa budskap har ofta ett inslag av desinformation, det vill säga de bygger på osanna statistiska uppgifter i kombination med andra vinklade och felaktiga uppgifter förpackade i känslomässiga termer.
Min barndoms erfarenhet av troll är att de var fula och skygga för människor. De kunde vara elaka, men någon gång vänliga och välvilliga. Vederstyggliga som de oftast var, kunde de älska skönhet. Det fanns berättelser om troll som rövat bort prinsessor bara för att ha dem för sig själva och beundra deras väna framtoning utan att för övrigt göra dem illa. Trollen uppehöll sig oftast djupt inne i skogen eller i bergens innandömen. John Bauer har skapat odödliga bilder av troll. Även min far, Bertil Wahlberg, hade en dragning till trollens värld och återgav dem ofta i målningar och teckningar. Denna teckning gjorde BW knappt tre veckor före sin död den 24 november 1980.
4 Juni 2015  | Länk | Personligt | 0 kommentar
En tjuguårig epok är över

I morgon den 1 juli överlämnar jag mitt kontor till hyresvärden, Stockholms Hantverksförening. Vi flyttade in i nyrenoverade lokaler i slutet av januari 1994. Verksamheten har skiftat och bestått av en mindre läkarmottagning, mitt konsultföretag tkw Health Indicator AB och Bio-Link AB, där vi bedrivit klinisk forskning och utveckling med inriktning på ett generisk biologiskt läkemedel mot blodpropp. Som bifirma har mitt Melampyrum förlag givit ut sju böcker av undertecknad med optimistiskt producerade upplagor. Vi har haft välbesökta releasemottagningar och många andra fester, bl.a. invigningsfest, studentmottagning, dop, firande av jämna födelsedagar vid sittande bord med mera. Min kör, Opera Viva, har under två terminer repeterat i lokalerna, under en kritisk period för kören, där alla problem nu är lösta. Det är med ett visst vemod jag lämnar lokalen men är samtidigt glad åt att helt få disponera min lägenhet på samma plan på Götgatan 61. De 130 kvm:a räcker mer än väl åt en pensionär med en numera blygsam näringsverksamhet.
30 Juni 2014  | Länk | Personligt | 0 kommentar
Till minnet en hustru

"Midnattssolen på bergen satt,
blodröd till att skåda;
det var ej dag, det var ej natt,
det vägde emellan båda..."
(Ur Frithiofs saga av Esaias Tegnér med anledning av sommarsolståndet).
Kersti lämnade jordelivet den 22 juni 1993 vid en ålder av 49 år, endast 4,5 år äldre än min äldsta dotter Petra, när hon igår den 20 juni fyllde fyrtiofem år.
21 Juni 2014  | Länk | Personligt | 0 kommentar
Ett fotbollsminne ur en ynglings dagbok

5 november 1964:
..."Gårdagens verkliga glädjeämne var dock matchen
V(äst)-Tyskland-Sverige. När Kurre Hamrin fem minuter
före ”time” vräkte sig fram och nickade Lindskogs
geniala inlägg i nättaket för 1-1 föll ”flera ton” från
mitt plågade bröst..."

Trots poängen i slutminuterna i VM- kvalet i Fotboll den
4 november 1964, lyckades Sverige inte gå vidare till VM
i England 1966. Sverige förlorade ett år senare den avgörande
matchen mot Västtyskland med 1-2.
(från Växelsång med rondo 2013)
16 Juni 2014  | Länk | Personligt | 0 kommentar
Paulus I kor 13:9: Ty vår kunskap är ett styckverk och vårt profeterande är ett styckverk

I Andra testamentet har jag beskrivit några omständigheter runt mitt avhandlingsarbete, därav rubriken.
...
Det fanns inom den medicinskt akademiska världen en utbredd mentalitet att publicera allt, som det överhuvudtaget fanns siffror på. Med hjälp av en driven statistiker kunde man köra analyser och undergrupper mot varandra och få ett stjärnfall av signifikanta resultat, som man kunde spekulera i och beskriva i artiklar och rapporter.
”Publish or perish”,
var mottot och antalet ”pek” (läs pekoral) var viktigare än kvalitet. Självklart var kraven mycket höga för publicering i ett mindre antal välrenommerade tidskrifter, men det fanns gott om nya tidningar, som behövde material att trycka. I nödfall kunde man skriva i något av de otaliga häften, som läkemedelsindustrin eller lokala föreningar gav ut.
Utan att nämna några namn, kan jag avslöja att mer än en gång diskuterade jag mer eller mindre intressanta resultat med överordnade forskare.
”Inte signifikant? Vi kanske kan ta bort några resultat, som verkar litet tveksamma. Eller varför inte köra några patienter ytterligare. Har vi ingen annan statistiker att rådfråga.”
På Karolinska Sjukhuset träffade jag ett stort antal kollegor i doktorandbranschen och gick efter hand på ett stort antal disputationer. En del opponenter var kritiska och ibland rent sarkastiska på ett sätt, som påminde om censorerna vid den gamla tidens studentexamen.
Vid en disputationsakt sågade opponenten avhandlingen redan p.g.a. formuleringar i förordet.
”The aim of the study became…”
“Jaså, det var så det gick till. Du utförde en massa experiment och konstruerade hypotesen efteråt, när du såg resultaten.”
Respondenten hämtade sig aldrig från denna inledande salva och hans fortsatta försvar blev svagt. Han godkändes ändå, liksom en överväldigande majoritet av doktoranderna.
Under en disputationsmiddag hörde jag ett elakt tal av en handledare, som kopplade på en overheadprojektor och visade en serie bilder över hur man snabbt och enkelt yxar till en avhandling. Denna kunde bestå av följande delar:

• Introduction

• Results

• Discussion of Introduction

Den maliciöse akademikern hade räknat ut att det var så den nybakade doktorn hade arbetat, och en hel del andra doktorander också, för den delen.

Så småningom blev även jag mogen att skriva min ”bok”, d.v.s. en sammanfattning på avhandlingsarbetet, som bestod av sex originalarbeten. Jag satt vid min elektriska skrivmaskin på kvällar, helger och under ett par månaders barnledighet, samtidigt som de två sista artiklarna skulle slutgiltigt färdigställas.
Mina kladdiga ark med rättelser och överstrykningar lämnades till en sekreterare på Koagulationslaboratoriet, som smattrade in materialet i sin jättelika skrivautomat. Jag lät trycka skriften i den löjligt stora upplagan av 900 exemplar, varav några travar fortfarande belamrar mina förråd.
Avhandlingen skulle först godkännas av fakultetsnämnden innan den fick ”spikas”, d.v.s. hängas upp på kårhuset på en särskild anslagstavla.
På titelbladet brukade man skriva dedikation och något tänkvärt citat. Det var min gamla farmor som harangerades för sitt engagemang för mig och andra delar av släkten. Minnet av fader Bertil, som avlidit året innan, fick också en notis.
Min mor blev sårad över att själv inte ha blivit omnämnd. Det valda citatet, som liksom avhandlingen var på engelska, var i sammanhanget mångtydigt och kommer från Paulus första korinterbrev. Det anspelade på vår osäkerhet att närma oss ”das Ding an sich.”:

For we know in part and we prophesy in part
12 Februari 2014  | Länk | Personligt | 0 kommentar
Det korta livet flyr ...

Har nu lyckligt passerat inträdet i åttonde dekaden. Kan vara den sista eller möjligen den näst sista. Jag minns en kväll 1956 när jag sett den sentimentala filmen Moonlight serenade, med James Stewart och June Allyson i huvudrollerna. Filmen handlade om Glenn Millers liv, där hans våldsamma död i en flygkrasch 1944 fick en särskild betydelse. Tårarna flödade i biosalongerna på den tiden. När jag åkte hem i en blå spårvagn, bet sig en tanke fast i mitt sinne. Livet kommer att gå fort, men jag ska alltid minnas den kontemplationen jag utövade på den skramlande spårvagnsfärden mot Slussen f.v.b. via gröna linjen (den ursprungliga) till Hökarängen. Jag beslöt att för alltid hålla kvar minnesbilden av mig själv på den sena spårvagnsfärden, en gnista i ett oändligt universum men en blixtbild av en evig sanning, en personlig existens. Mitt envisa fasthållande vid begreppet genidentitet får i detta inlägg illustreras med en bil av undertecknad som togs i en fotoateljé för cirka sextionio och ett halvt år sedan. Jag känner i alla fall igen öronens form ...
4 November 2013  | Länk | Personligt | 0 kommentar
Ett halvsekel sedan tonårstiden passerades

Inför min stundande sjuttioårsdag den 4 november, slår jag upp Växelsång med rondo, där gamla dagboksanteckningar är återgivna och kommenterade ur en veterans synvinkel:

Dagboken 3 november 1963
Klockan är mer än 22.
”Och solen har sin gång”, är den sista bok jag läst som tonåring. Jag får väl veta det så småningom. Som tillvaron nu kan uppfattas hände just ingenting under denna min tonårstid, som uppenbarligen har spolierat mina chanser i fortsättningen. I morgon (måndag) skriver vi studentengelska. Ett litet a på den renderar mig ett motsvarande betyg i ifrågavarande ämne i studentexamen, vilket jag äntligen bör vara mogen för. ”Det är en vacker tanke”.
BE YE MEN OF VALOUR

Jag avslutar mina sista timmar som tonåring med att läsa Hemingway. Hans depressivt erotiska spanienskildring stämde väl med mitt emotionella och intellektuella förhållningssätt. Under hösten skördade jag ständigt nya lagrar i studierna och det näst högsta betyget i engelska blev en realitet. Churchillcitatet passade mitt sinne för det storslagna. Slutklämmen i min anteckning återfinns i det brandtal den engelske premiärministern höll via BBC den 19 maj 1940 med anledning av att tyskarna brutit igenom Maginotlinjen och var på god väg att krossa Frankrike.

…"Arm yourselves, and be ye men of valour, and be in readiness for the conflict; for it is better for us to perish in battle than to look upon the outrage of our nation and our altar. As the Will of God is in Heaven, even so let it be."
31 Oktober 2013  | Länk | Personligt | 0 kommentar
Vrede till vardags, ofta utslag av stress och dåligt humör

Vrede är ju en dödssynd, enligt katolsk teologi. Det är nog min värsta last. Om vreden är helig är den förlåtlig och kan t.o.m. tjäna ett gott syfte. För det mesta handlar det om dålig behärskning, frustration, obalans eller rätt och slätt dåligt humör. Den typen av vardagsvrede är troligen vanlig. Man borde försöka kontrollera dessa negativa känslor i större omfattning. Kverulans, allmänt missnöje och onödig ansamling av stressfaktorer är en varningssignal. Ett exempel på dålig självbehärskning: Fullastad med matvaror från butiken och överlupen med vardagsbekymmer blev jag hejdad av en mörkhyad kvinna, helt klart inte rom, snarare av negroid härstamning, välklädd och till synes vid gott hull. Hon sa: "Snälla, jag behöver hjälp." Nu hade jag råkat stöta på denna kvinna flera gånger under de senaste åren, när hon på gator och i andra offentliga rum såsom butiker brukar framföra sin påstridiga vädjan. Senaste gången var för ett par veckor sedan i en kontorshandel. En äldre kvinna tog upp sin portmonnä och överlämnade en för mig okänd summa. Tiggerskan blev missnöjd med utfallet avsitt tiggeri och begärde mer pengar, vilket föranledde givaren att ge sig in på en lång diskussion om att hon själv hade ont om pengar. Det var denna bakgrund som fick mitt anlag för vrede (ilska), som ledde till att jag bad den idag tiggande kvinnan att i princip dra åt helvete. Det var fult gjort och jag får i min kvällsbön be om förlåtelse för denna förlöpning. Man ska ju älska sin nästa som sig själv och Gud av allt sitt hjärta, all sin själ och allt sitt förstånd. Inte alltid lätt för en syndare.
30 Oktober 2013  | Länk | Personligt | 0 kommentar
Mot åttonde dekaden

Om ni inte blir som barn, kommer ni inte
in i himmelriket. Matt. 18:3

Har anledning att reflektera över det bibelcitatet inför min sjuttioårsdag som ofattbart nog inträffar måndagen den 4 november 2013. För övrigt tycker jag att mitt barnbarn Jack, född 130813, har vissa likheter med undertecknad.
9 Oktober 2013  | Länk | Personligt | 0 kommentar
Bara en morfar ...

Det blev 14 år mellan första barnbarnet Lukas och andra. Jack föddes den 13 aug. kl 22.20. Vägde 3,6 kg och var 52 cm. Välskapt gossebarn, som verkar uppfylla de flesta kriterier på att bli en bra människa. Han kom hem från SÖS igår med trötta men lyckliga föräldrar. Lycka på färden önskas från en som ligger en bra bit före på livets stig.
18 Augusti 2013  | Länk | Personligt | 0 kommentar
Farväl till en färdkamrat

Lämnade i dag min vW Passat Sedan i byte mot en ny bil, laddad med finesser och hungrig på att sluka mil efter mil. Under nästan 12000 mil har min trotjänare färdats tillsammans med mig genom seg storstadstrafik, på isiga fjällvägar, frekvent mellan Väsby och Stockholm, regelbundet till Umeå och någon gång genom Europa. Trots missöden med punktering, läckande kylare, kraschad växellåda och sviktande klimatanläggning känns skilsmässan vemodig. Bilen och jag har blivit drygt åtta år äldre och mänskligt att döma har jag inte mer än några få bilbyten att se fram emot, även om sinnes- och själsfunktioner står mig bi. Kära WSK 115: Vi ses i den bättre värld där ingenting rostar och allt fungerar på högsta nivå.
1 Augusti 2013  | Länk | Personligt | 0 kommentar
Farväl till en färdkamrat

Lämnade i dag min vW Passat Sedan i byte mot en ny bil, laddad med finesser och hungrig på att sluka mil efter mil. Under nästan 12000 mil har min trotjänare färdats tillsammans med mig genom seg storstadstrafik, på isiga fjällvägar, mellan Väsby och Stockholm, regelbundet till Umeå och genom Europa. Trots missöden med punktering, läckande kylare, kraschad växellåda och sviktande klimatanläggning känns skilsmässan vemodig. Bilen och jag har blivit drygt åtta år äldre och mänskligt att döma har jag inte mer än några få bildytorna att se fram emot, även om sinnes- och själsfunktioner skår mig bi. Kära WSK 115: Vi ses i den bättre värld där ingenting rostar och allt fungerar på högsta nivå.
1 Augusti 2013  | Länk | Personligt | 0 kommentar
Grattis till dotter Petra Edström 44 år

Fredagen den 20 juni 1969 kl. 04.34 föddes vår första dotter Petra. Hon fick också namnen Kersti, Helena. Petra var redan då välskapt, vägde 3450 g och var 49 cm lång. Det var midsommarafton och morgonsolen strålade redan. Det var högtryck den helgen. Jag rökte mitt livs enda rökverk den dagen, en cigarr, men det var bara rent symboliskt.
20 Juni 2013  | Länk | Personligt | 0 kommentar
"Släkte går och släkte kommer, jorden är evigt densamma"...

Ursäkta, gick det här inte lite för fort? Åren som gick, alltså.
Nedan ses undertecknad sommaren 1944 på morföräldrarnas sommarställe nära Strömma kanal. Jag sitter i knäet på mor Britta. Till höger mormor Ingeborg Fredlund född Röckner. Till höger om henne mormorsmor Hilda Röckner född Palmér. Morfar tog med sig fotot till Moskva under en tjänsteresa strax efter kriget. Han lät tillverka en ask med en kolorerad bild av oss inpräglad i locket. Av anständighetsskäl hade hantverkaren retuscherat bilden och försett mor och mormor med klänningar som täckte lår och knän. Asken har jag kvar i min ägo, ett tidsdokument.
25 Mars 2013  | Länk | Personligt | 0 kommentar
Drömmen om den stora tipsvinsten

England var det land som jag kände störst sympati för som mycket ung. Den sitter ännu i, om än något mildrad och relativiserad i ljuset av decenniernas erfarenheter. Till och med hasardspel skulle ske via engelska organisationer. Jag spelade varje vecka på fotbollstips via det engelska spelbolaget Vernons. Den tipsform som var mest spännande handlade om att försöka pricka in åtta matcher som skulle sluta oavgjort. Man fick välja bland alla lag som spelade i division ett till och med fyra i den engelska ligan och ibland fanns matcherna i den skotska ligans två högsta divisioner med.
Det vara många lag att hålla reda på och informationskanalerna var färre för femtio år sedan. Tidningen Vi Tippa (observera den gammaldags böjningen av verbet) var min huvudsakliga källa för kunskap om spelare, lag och dagsform. ”Eight draws” var ett fascinerande spel. Det kunde bli mångmiljonutdelning på alla rätt, som jag faktiskt hade en gång. Detta meddelades fader Bertil, som var med på tipssystemet, men jag glömde tala om att det hade varit en synnerligen lätt omgång. Däremot berättade jag om föregående veckors utdelningar som uppgått till tiotusentals – ja hundratusentals pund. Bertil firade vinsten ute på sitt landställe, men ringde snart upp och berättade med bruten stämma att utdelningen uppgick till drygt 240 kronor. Han hade ringt till Vernons sent på lördagskvällen och tagit reda på sakförhållandet.

Drömmar kan vara kortlivade …
7 Januari 2013  | Länk | Personligt | 0 kommentar
Hur slagskeppet Bismarck påverkade mitt vidskepliga tänkande.

Vid femtonårs ålder läste jag en bok om slagskeppet Bismarck och dess undergång på Atlanten. Som den hjältedyrkare en yngling kan vara, fastnade en detalj i minnet. I samband med förlisningen och striderna innan dess omkom större delen av den drygt två tusen man starka besättningen. En överlevande, han som skrivit boken, såg från sin räddningsflotte kommendören Ernst Lindeman stå kvar på bryggan på det sjunkande skeppet stirrande på fartygets flagga och in i det sista hälsa den med en honnör. En overklig bild för den unge sjömannen.
När den första torpeden träffade Bismarck sa rorgängaren: ”Den tar jag midskepps, kapten”. Det är detta uttryck jag brukar använda när jag tillämpar min oskyldiga form av vidskepelse till vardags. Alla har nog upplevt en obehagskänsla om man trampar på vissa linjer och streck i gatumiljö. När jag får för mig att jag inte borde trampa på ett streck, men är för lat att tänja på steget, upprepar jag frasen: ”Den tar jag midskepps”. Då upphävs den eventuella faran med övertrampet. Känner ni möjligen igen er i denna form av vidskepligt tänkande?
22 Oktober 2012  | Länk | Personligt | 1 kommentar
Saliga de som sörja (?)

I år har några nära vänner till mig mist ett barn, ett av de hårdaste slagen inom området som berör sorg och personliga katastrofer. I min skrift Andra testamentet har jag ägnat ett kapitel om sorg. Inledningen följer nedan:
...
Sorg är något jag som barn var mycket rädd för. Jag kände på mig att den
skulle leda till så tunga och svåra känslor, att den knappast skulle gå att uthärda.
Det var döden, som i första hand oroade mig, den som skulle drabba de närmast
anhöriga. Den skulle ge en sorg, som skulle kasta in mig i en känslostorm, som
skulle tvinga mig att tappa behärskningen och lämna ut mig till omgivningens
opålitliga tröst och omvårdnad. Detta var för mig en skrämmande tanke.

Men det är ju inte bara döden, som har sorgen i släptåg. Den skulle jag som
barn få känna av i andra skepnader. Förlusten av den ursprungliga kärnfamiljen,
kom i etapper, men skilsmässans hårda faktum, satte punkt för alla förhoppningar
om att min familj skulle kunna bli hel och ren igen.

Nästa stora område för sorg, som varken har anknytning till den osjälviska kärleken till nästan, eller till den gudomliga agape, är den olyckliga kärleken mellan könen, eller att mista den älskade tvillingsjälen.

De tre angivna sorgeområdena drabbar var och en med olika intensitet och frekvens genom livet. Den största förlust jag kan tänka mig, är att från att ha trott på en allomfattande och kärleksfull gud, kastas ut i ateismens kyla, där »gråt och
tandagnisslan« råder. Detta skulle inte drabba mig, men de trenne övriga stora
sorgens sfärer skulle jag bli väl förtrogen med.
...
22 September 2012  | Länk | Personligt | 0 kommentar
Ännu inte brittsommar

Birgittadagen är den 7 oktober. Därför är det inte helt adekvat att kalla vädret brittsommar, som jag upplevde det på Södermöja lördag-söndag. Men ändå kunde jag med broder J inta middag ute med utsikt över havet via en sluttande strandäng. När solen hotade att försvinna bakom några höga träd vid 19-tiden, flyttade vi ned till uteplatsen vid sjöstugan nära havsviken. Vi tog med en korg med kaffe, chokladbiar och några cl XO cognac. Efter en anständig kväll relativt tidigt i säng. Klarvaken vid midnatt gick jag ut på förstubron under världsalltets gnistrande stjärnhimmel. I Oxens stjärnbild såg jag den röda jättestjärnan Aldebaran i vitögat och återfann lugn. Kunde därefter lungt slumra in.
16 September 2012  | Länk | Personligt | 0 kommentar
En lyckad tidig hösthelg.

På fredagkvällen till Väsby för att hjälpa till med broder Pierres kräftskiva för 10 personer. Vi handlade på Systemet och i två matvarubutiker. P var som vanligt extremt orolig för att mat och dryck inte skulle räcka, varför kräfter. pajer öl och sprit m.m. inköptes i överflöd. På lördag vid 12-tiden till Duvbo kyrka där Melker, en dotterson till gamla ungdomsvänner, döptes. Stämningsfullt. Den kvinnliga prästen var bra och ägnade sig inte åt överdrivet joller med barnet och kyrkobesökarna, vilket inte är alltför ovanligt i vår lågkyrkliga moderna tradition. En generös lunchbuffé serverades i Sundbybergs Folkets Hus . Låg lågt beträffande intag av fasta och flytande kalorier eftersom kräftskivan var nära förestående. Den blev lyckad. Mousserande drycker serverades i bröderna Wahlbergs väsbyvilla på den nyutbyggda altanen som är stor som ett dansgolv. Kvällssolen värmde för en liten stund innan solen dalade ner bakom skogsbrynet och höstkylan drev oss in till det dukade kräftbordet. Stämningen var hög med sång och glam i en balanserad tappning. Som en test på att kräftklorna inte bitit för djupt i allmäntillståndet, genomförde jag på söndagsförmiddagen ett fyra km långt terränglopp, givetvis ett ett lungt och värdigt tempo som passade ålder och kondition. Varje gång någon ung person sprintar förbi mig tänker jag: "Kom igen om fyrtio år och trettio kg, får vi se hur snabb du är och om du överhuvudtaget står på benen."
9 September 2012  | Länk | Personligt | 0 kommentar
Livet som en ellips

Varje år känns för mig som en ihoptryckt ellips. Ytligt sett ligger sommaren överst och är oproportionerligt lång.Den första september viker kurvan ganska brant nedåt och den i sammanhanget korta hösten stupar brant mot den första december där kurvan planar ut mot den långa vintern. i nittio graders vinkel mot vintern, som i början på mars övergår i vår, även om vinterkurvan går fram till c:a 20 april, där kurvan böjer av mot våren. Maj är en kurva som går i nittiograders vinkel från den 10 mqj till den 20 maj,när kurvan går mot sommaren. Den är mycket lång i den utsträckta kropp som föreställer året. Sommaren täcker ellipsens övre del fram till den första september, när kurvan stupar brant nedåt mot den relativt korta hösten, där årets ellips stupar rakt nedåt. Detta är en summarisk översikt över hur mitt år kan uppfattas. Det är som en kropp utsträckt i tiden, men oberoende av denna. LIvet däremot går i en kurva som går i kurvor och bukter framår, men som inte har upprepandet som tema. Kurvan går framåt i bukter och finter men slutar på ett obestämt sätt i framtiden.
2 September 2012  | Länk | Personligt | 0 kommentar
Att bevara sin ungdom

Igår var jag på konsert i Örnsköldsvik med broder Jockum. Min äldsta dotter Petra stod som organisatör av tillställningen. Det var uppemot 3000 åskådare. Det var nog inte många promille bland de närvaro som uppnått min aktningsvärda ålder. Herr Uggla själv är 58 år. Han har samma burriga hårsvall och studsande scenstill som på sjuttiotalet. Min far, som avled vid drygt 57 års ålder skulle under sitt sista levnadsår ha chockats av att se en person som var äldre än han själv agera som en överårig "tonåring". Magnus Ugglas musik och texter är synnerligen okomplicerade, men i vissa lägen medryckande. Han verkar ha fastnat i partyatmosfären från decennier tillbaka. Han gav en indirekt signal till groupies att vara på hugget, men stördes av att de gälla flickskriken blandades med råa mansröster. "Prideveckan var redan passerad", kunde Uggla konstatera.
19 Augusti 2012  | Länk | Personligt | 0 kommentar
Som kontrast till EM i fotboll: Några ungdomsminnen från gärdsgårdsserien

Jag läser mina dagboksanteckningar från sextiotalet och har kommit fram till 1962.
Min fotbollskarriär vid arton års ålder var inte imponerande. Jag spelade i ett svagt förortsgäng som hette Farsta AIK. Just säsongen sextiotvå hade startat katastrofalt. Till slut kom första segern vilket jag entusiastiskt berättar om i en dagboksanteckning från den 18 augusti 1962.
Det finns ett tidningsutklipp från Expressen (sic!), som kommenterar att ”lilla” Farsta AIK tagit sin första serieseger efter elva raka förluster. Lagledaren Adolf ”Adde” Almqvist 58 hoppades att vi skulle fortsätta att spela lika optimistiskt som vid den oväntade segern och att nya framgångar skulle komma. Direkt kan jag säga att dessa uteblev med några få undantag.
Min dagboksanteckning, som inte återges här, använde jag långt senare i en novellen ”Med flaggan i topp”, som publicerades i Andra testamentet. Det är märkligt att jag så långt efteråt kunde återskapa den svettiga och råa, men hjärtliga, och samtidigt dramatiska stämningen från seriesystemets utmarker och dessutom helt och fullt leva mig in i atmosfären.

Då och då kan jag nu som ultrasenior drömma en dröm med samma tema, men med stora variationer. Den vanligaste versionen är att jag kastas in som reserv i sista stund i landslaget. Att jag är till åren kommen tycks inte spela någon roll. Det finns helt enkelt inga andra reserver att tillgå och en liten yta kan jag alltid markera. Chansen dyker ibland oväntat upp, när till exempel en snedstuds hamnar framför mina fötter, där jag står mer eller mindre omarkerad, och jag kan lätt stöta bollen i mål och bli matchhjälte. Andra varianter av drömmen är mindre upplyftande. Jag orkar ibland knappt ta ett steg och blir ideligen överspelad eller bortfintad.
11 Juni 2012  | Länk | Personligt | 1 kommentar
När folkhemmet Sverige skyddades av murar

Idag kan man röra sig fritt över Europas gränser utan att behöva visa pass vid passerandet av gränser. Däremot när man ska flyga utomlands, behöver passet visats upp flera gånger innan man kan gå in i planet. I samhället krävs annars legitimation vid många tillfällen. Det mest extrema jag har varit med om hände nyligen i Umeå. På ICA-Maxi inhandlade jag ett sexpack folköl och avkrävdes legitimation som bevis för att jag var över 18 år. Eftersom jag är 65 plus, fann jag proceduren egendomlig. Den stackars kassörskan talade då om att alla måste visa legitimation vid köp av folköl.

År 1986 skulle jag och min familj passera tulllen i Göteborg efter en bilresa på kontinenten. Vi hade köpt en förhållandevis avancerad videospelare i dåvarande Västtyskland. Sverige hade då rigorösa tullbestämmelser ang. införsel av varor. I en broschyr, utgiven av Generaltullstyrelsen, hade jag noterat att man fick föra in varor till ett värde av 1000 SEK per person. Vi var fem personer i familjen och marginalerna tycktes goda. Till min förvåning stoppades vår bil, som enda bil, och genomsöktes rigorörst under ett par timmar, eftersom den tyska tullen hade meddelat den svenska att vi begärt att få tillbaka den tyska momsen, vilket var allmänt vedertaget. Jag noterade att flera rishögar fullastade med suspekta individer passerade utan att stoppas. Apparaten kostade cirka 3000 SEK. Mina invändningar om att vi var flera som införde apparaten viftades bort. Vi fördes till kriminalen i Göteborg och genomgick ett allvarligt polisförhör. Så småningom blev det rättegång och jag dömdes till 10 dagsböter. Åklagaren tog mig avsides och bad om ursäkt för processen. Han vara ju bara en kugge i maskineriet. "Ju förr dess bättre" stämmer inte alltid ...
5 Maj 2012  | Länk | Personligt | 0 kommentar
Tack till sjukvården

Den 20 mars är det sex år sedan jag opererades på Thoraxkliniken vid KS av docent Göran Dellgren. Det var inte så långt ifrån att jag fått sluta i kören och börja spela harpa i stället. Mitralisklaffen ena segel hade lossnat med hjärtsvlkt, som följd. Under en sex timmar lång operation hölls cirkulationen igång med hjärt-lungmaskin, medan hjärtat stod stilla. Jag hade tur som blev opererad av en skicklig hjärtkirurg. Det är ett känsligt hantverk att göra en plastik på klaffen ifråga. Den peri-postoerativa dödligheten är inte alls försumbar, men jag kände inte den minsta rädsla inför operationen. Tvärtom var det med förväntning jag såg fram emot att bli befriead från en hjärtsvikt, som hindrade mig att gå mer än ett hundratal meter på plan mark. Konvalescensen var lång med gradvis ökande träning. Mitt minne av tiden på Thorax är ljust. All personal, läkare sköterskor, undersköterskor och biträden tycktes göra sitt yttersta för att den ganska hårt pressade verksamheten skulle fungera och att vi patienter skulle känna sympati och god omvårdnad. TACK!
3 Mars 2012  | Länk | Personligt | 0 kommentar
Min barndoms jul, inte bara idyll

Det kommersiella och världsligt orienterade julfirandet fanns i högsta grad redan på femtiotalet. Jag erinrade mig min barndoms jular, som knappast utmärktes av lugn och julefrid, i boken Andra testamentet (2006). Nedan ett avsnitt om julen:

... Hela december inklusive julaftonen, tills utdelningen av klappar var över, var en accelererande
sträcka av stora förväntningar. Oftast samlades stora delar av släkten, för det
mesta hos farmor och farfar eller hos min farbror med familj. Klimax nåddes efter
den långa julmiddagen med dess dignande smörgåsbord. Stämningen var hög
efter ett på sina håll rikligt intag av snapsar. Matbordet röjdes i en takt, som vi
barn alltid ansåg vara för låg. Runt den till överlastning pyntade granen, som var
halvt begravd i färggranna paket, satt en upphetsad barnaskara. Vi hade under-
sökt klapparna, klämt och känt på dem, räknat vars och ens förväntade skörd och
spekulerat i innehållet. Minst ett tjugotal julklappar hade vi som norm.
Förhoppningar om föräldrars och anhörigas förtjusning och glada utrop vid öppnandet
av gåvorna från oss barn, kom ofta på skam.
De timmar och dagar vi hade lagt ner på att välja ut lämpliga presenter, såsom,
en diskborste, ett par strumpor eller en parfymerad tvål, och omsorgsfullt slå in
dem i lackförseglade färggranna paket med röda snören och julklappsetiketter,
tycktes inte alltid få tillbörlig beundran och uppskattning. Några vuxna kunde
trots allt utbrista: »Vad fint«, »precis vad jag behövde«, eller »en sådan dyr present
hade du inte behövt ge mig.« De flesta öppnade dess värre bara förstrött sina
paket och la dem åt sidan utan att reagera nämnvärt. När t.ex. min far av mig fick
en förhållandevis dyrbar färgtub, fann han detta enbart påfallande komiskt. Han
och hans bror brukade skämta rått under julklappsutdelningen, vilket åtminstone
jag uppfattade som grovt stötande. » Vad har du gett för det här skräpet?... Då är
du skyldig mig femtio spänn …«
De hysteriska drömmarna om sällsamma och magiska skatter som paketen kunde
innehålla, motsvarades aldrig av verkligen. Bertil hade ofta ambitioner för sina
barn, som återspeglade hans egna böjelser. Som den tänkta juvelen i julklappsskörden
fick min bror julaftonen 1955 en riktig klarinett i fint läderklätt etui.
Detta gjorde honom så ledsen att han storgråtande lämnade ceremonin.
Juldagens »baksmälla« kändes svår med sina brustna illusioner om sällsamma
gåvor och djup gemenskap. När den hedniska delen av julen var över, fanns bara
tomhet. Min far skrev en dikt, 15 år gammal, som heter »Julotta«, publicerad i
»Domen över död man«. I den, liksom i många av hans ungdomsdikter före tjugoårsåldern,
finns en påtaglig, men sökande och vacklande, förnimmelse av Guds
närvaro. Den känslan tycktes ha lämnat honom under de jular, som jag tillbringade
med honom och som jag kan minnas. På den punkten var han och mor Britta tämligen
lika och tankarna på Jesusbarnet i krubban eller att gå i julottan var löjliga.
Jag hörde som barn en kommentar om Maria Magdalena, som min far yttrade i
någon diskussion över mitt huvud. Hon skulle ha varit den, som tog oskulden på
Jesus. Jag visste inte vad oskuld var, men räknade så småningom ut det. Jag uppfattade
yttrandet som hädiskt och misstänkte att det var sådant man kunde ha blivit
bränd på bål för. Men det var långt senare i tolvårsåldern, när jag läste ruskiga
historier om inkvisitionen och deras tortyrhandbok »Häxhammaren«.
18 December 2011  | Länk | Personligt | 0 kommentar
Minnen från Midsommarkransen

Min farmor och farfar bodde på Ringdansvägen 5B i Tellusborg. Minnen från mina tidiga barndomsår är beskrivna i "Domen över död man" från 2004. Nedan ett avsnitt. Bilden visar skulpturen "Puck" av Carl Andersson, som fortfarande står på Junikullen. I Bakgrunden syns huset där mina farföräldrar bodde under årtionden
---

Miljön i fyrtiotalets Hägersten var intressant. Hastigt hade vid
trettiotalets slut Midsommarkransens och Aspuddens utmarker
exploaterats. Den lilla tjärnen med de förkrympta abborrarna, som
kallades tusenbröder, hade fyllts igen redan före vår tid. Skogar och
ängar, där läroverksungdomarna samlade växter till de omfångsrika
och krävande herbarierna, som kunde innehålla hundratals pressade
och katalogiserade växter, hade decimerats av nybyggen. Men ännu
fanns idylliska gläntor och bergsknallar, dit man kunde göra utflykter
med filt, saft och bullar. På farfars cykels pakethållare togs jag till
Årstaskogarnas svampmarker. Kraftledningarnas gigantiska
stålställningar tycktes mig som levande varelser. På vintern kunde
man åka kälke nerför Junikullen och bygga snögubbar på den rymliga
fyrkantiga gården, medan snöskottarna livsfarligt balanserade på
omgivande takåsar. Vedlassen skickades in genom de små luckorna
till husens vedkällare. Värmen var ännu beroende av kakelugnar i de
flesta rum. Kallvattenkranar och gasspis, plaskdammar, mjölk i
lösvikt, en slant i tidningspapper kastad till gårdsmusikanter,
specerihandlare med skärmmössa och med pennan bakom örat,
skramlande blå spårvagnar av tidig förkrigsmodell; jag med mina
minnen börjar inse att även jag tillhör ”historien”.
10 December 2011  | Länk | Personligt | 0 kommentar
Om att inte kasta bort sin tid

Offenbachs opera "Hoffmans äventyr", hans enda verk i genren, har alltid fascinerat mig. Nedan ett citat från den kända barcarolen början av tredje akten, som i min ålder har en viss aktualitet:
”Tiden går och åren flyr och bort dör livets tjusning. Snabbt flyr vårens äventyr, det korta livet flyr …”
Ja, undan har det gått och det har varit svårt att hänga med riktigt i tidens snabba flykt, som den "evige yngling", man ibland tror sig vara. Utan att vara någon uttalad pessimist, kan man konstatera att det börjar bli kort om tid. Ska någonting uträttas och upplevas kan det inte skjutas upp till en osäker framtid. Det finns nog ännu möjligheter att uppleva en del, även beträffande de sensuella fenomen som antyds i den så välbekanta gondolsången, som jag har låtit få en roll i min sjätte litterära publikation "Charlottes bok", som jag håller på att fullborda.
Skrivandet går det att hålla på med så länge man kan lyfta en penna, eller trycka ned en tangent, och det är ju löftesrikt. Mitt mål är, att som Olle Hedberg lyckades åstadkomma, publicera en bok per år framöver. Hans debut med "Rymmare och fasttagare 1930 kallades sen. Han var då 31 år. Fram till året då han för egen hand avslutade sitt liv 1974, han det bli många böcker enligt principen en bok per år. Han var då änkeman sedan många år och hade dessutom mist sitt enda barn, en dotter. En sådan vändning av livet önskar man sig av naturliga skäl inte alls.
18 September 2011  | Länk | Personligt | 0 kommentar
En man av vikt

"Han var en man av vikt, svår att komma förbi". Ett exempel på de många skämt, vitsar och tvetydigheter som pappa Bertil lämnade efter sig. Ännu drygt 30 år efter hans frånfälle, dyker hans formuleringar upp. Plötsligt förra lördagen insåg jag ovanstånde citats giltighet för mig själv. Har länge blundat för min tresiffriga vikt. Ligger visserligen en bra bit från toppnoteringen, men det är dags att agera. På lördagen den 30 juli var det fest och dans, som även ryckte med mig. Jag insåg att jag borde vara "lättare på foten" för dels att smidigare manövrera och dels ha roligare. Min dotter Beatrice skriver ofta om viktproblem på sin blogg och jag har då och då kritiserat henne för att ämnet i sig är utjatat och att det är svårt att tillföra något nytt i viktdebatten, där experter och amatörer ständigt brer ut sig om mål och metoder. Men nu verkar det som vi har ett gemensamt mål och har efter 8 dagar med enkla åtgärder (som inte ska beskrivas här idag) lämnat ifrån oss uppemot 3 kg per skalle. Tvåsiffrigt nästa inom en vecka ... Charmen sitter inte alltid i rondören.
7 Augusti 2011  | Länk | Personligt | 0 kommentar


hittabutik.se - 12.000 webbutiker! | ehandelstips.se - allt om ehandel
(c) 2011, nogg.se & Thomas Wahlberg                                             Skaffa en gratis hemsida