|
|
|
Må
|
Ti
|
On
|
To
|
Fr
|
Lö
|
Sö
|
| | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | |
|
September (2022) |
|
|
|
(1) |
|
(1) |
|
(1) |
|
(1) |
|
(1) |
|
(1) |
|
(1) |
|
(2) |
|
(3) |
|
(1) |
|
(1) |
|
(1) |
|
(2) |
|
(3) |
|
(1) |
|
(1) |
|
(1) |
|
(1) |
|
(2) |
|
(1) |
|
(1) |
|
(2) |
|
(3) |
|
(1) |
|
(2) |
|
(2) |
|
(3) |
|
(2) |
|
(1) |
|
(2) |
|
(2) |
|
(3) |
|
(2) |
|
(2) |
|
(3) |
|
(4) |
|
(4) |
|
(5) |
|
(4) |
|
(2) |
|
(3) |
|
(2) |
|
(2) |
|
(1) |
|
(2) |
|
(2) |
|
(3) |
|
(2) |
|
(1) |
|
(3) |
|
(2) |
|
(1) |
|
(2) |
|
(2) |
|
(3) |
|
(2) |
|
(2) |
|
(3) |
|
(4) |
|
(3) |
|
(2) |
|
(4) |
|
(3) |
|
(4) |
|
(3) |
|
(4) |
|
(4) |
|
(5) |
|
(3) |
|
(4) |
|
(3) |
|
(4) |
|
(5) |
|
(3) |
|
(3) |
|
(4) |
|
(4) |
|
(3) |
|
(3) |
|
(6) |
|
(6) |
|
(4) |
|
(4) |
|
(4) |
|
(4) |
|
(3) |
|
(5) |
|
(3) |
|
(5) |
|
(5) |
|
(4) |
|
(3) |
|
(5) |
|
(4) |
|
(3) |
|
(7) |
|
(9) |
|
(7) |
|
(7) |
|
(7) |
|
(8) |
|
(8) |
|
(7) |
|
(7) |
|
(5) |
|
(9) |
|
(6) |
|
(5) |
|
(6) |
|
(3) |
|
(8) |
|
(7) |
|
(9) |
|
(7) |
|
(7) |
|
(9) |
|
(10) |
|
(8) |
|
(14) |
|
(15) |
|
(5) |
|
(7) |
|
(10) |
|
(8) |
|
(5) |
|
(5) |
|
(6) |
|
(5) |
|
(5) |
|
(8) |
|
(4) |
|
(5) |
|
(6) |
|
(5) |
|
(8) |
|
(10) |
|
(5) |
|
(5) |
|
(5) |
|
(4) |
|
(12) |
|
(5) |
|
(2) |
|
(3) |
|
(7) |
|
(2) |
|
(2) |
|
(3) |
|
(1) |
|
|
(10) |
|
(0) |
|
(2) |
|
(42) |
|
(2) |
|
(2) |
|
(3) |
|
(3) |
|
(126) |
|
(2) |
|
(8) |
|
(5) |
|
(1) |
|
(16) |
|
(5) |
|
(20) |
|
(49) |
|
(66) |
|
(53) |
|
(82) |
|
(19) |
|
(0) |
|
(16) |
|
(76) |
|
(0) |
|
(3) |
|
|
|
|
Inlägg: 611 |
Kommentarer: 88 |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Media och opinion idylliserar EU-migranternas tiggeri
Från mitt centrala läge på Södermalm och som flitig besökare av centrala Stockholm i övrigt, kan jag dra vissa slutsatser om tiggeri som bedrivs av romer. Antalet ökar och inom vissa områden ser man tiggare med några tiotals meters lucka. Ännu när mörkret och kylan kommer ligger många inbäddade i smutsiga trasor sovande på trottoarer och i prång. Av allt att döma är konkurrensen nu så hård att allt färre mynt hamnar i pappmuggarna. Stockholmarnas växande irritation över utvecklingen är fullt synbar. DN presenterade för några veckor sedan artiklar om organisationer som styr tiggeriverksamheten i Stockholm och Göteborg. Det finns anledning att tro att samma organisation gäller i övriga delar av landet. Romska ”affärsmän” lånar ut pengar till resa och i många fall till en plats i en eländig illegal kåkbebyggelse av slumkaraktär. Samma tiggare återfinns alltid på sina platser på trottoarer, vid allmänna kommunikationer och alldeles inpå butiker. Enligt DN får de betala betydande summor för att få behålla sin plats under beskydd. Det är möjligt att det finns individer som inte är organisade i sitt tiggeri, men dessa är sannolikt undantag. Nu återkommer ständigt rapporter från tidningar och via sociala media, som handlar om att det inte föreligger någon organisation. Man tycks mena att antingen är tiggeriet fullt ut organiserat eller också inte alls. På vilket sätt hjälper dessa synpunkter av desinformativ karaktär det elände som tiggarna befinner sig i? Faktum tycks kvarstå att tiggeriverksamheten börjar bli allt mer överetablerad och kan rimligtvis inte räcka till för försörjning dels i hemlandet av anhöriga och dels till uppehället här i landet. Ett EU-land som Rumänien, vilket uppbär stora nettobidrag från rikare länder, måste ta sitt ansvar. Sverige och andra västländer löser inte fattigdomen på gatan via framsträckta ödsligt skramlande pappmuggar som brandskattas av obskyra element. Sverige ska inte heller behöva tolerera en ökande förslumning, som inte leder till något nyttoöverskott för andra än ett fåtal.
|
28 Oktober 2014
| Länk
| Samhälle
| 0 kommentar
|
|
|
|
Feministiskt Alternativ
Plötsligt i en nattlig dröm fick jag en vision av hur en grupp från förra århundradets generationer trädde fram ur Dödsriket, Valhall, Paradiset eller från annat håll. Jag såg framför mig en organisation uppdelad i två avdelningar, män från över- respektive underklassen. Det fanns kvinnor som hedersledamöter i överklassavdelningen, men de hade endast funktioner som supporters och lekkamrater. Syftet med hela organisationen var att behålla och stärka mannens ställning i familjen och samhället. Organisationen hade namnet Feministiskt Alternativ. Överklassektionen hade som valspråk: ”Det är kvinnan bakom allt” Medlemmarna hade en chevaleresk attityd mot kvinnor. Det fanns ett regelverk som föreskrev hur kvinnan skulle behandlas. Artighet och höviskhet var en dygd. Kom en kvinna in ett rum skulle varje man resa sig. Att hålla upp dörrar, dela ut komplimanger (mest om utseendet), bjuda upp till dans etcetera var exempel på regler. Å andra sidan skulle kvinnor nöja sig med en utbildning motsvarande flickskola, förstärkt med hushållsskola. Målsättningen var att kvinnan skulle sköta hem och barn och även i övrigt underlätta mannens karriär. Eftersom de flesta överklassmännen hade läst tyska hade man anammat influenser som till exempel uttrycktes med devisen: Kinder, Küche, Kirche. Medlemmarna var inte alltid några änglar. Många var notoriskt otrogna, andra misskötte familjens ekonomi till följd av ett i övrigt utsvävande leverne med krogliv, hasardspel och i värsta fall bordellbesök. Underklassektionen hade som valspråk: ”Ja se fruntimmer!” Här var man inte så intresserad av att uppvakta sina kvinnor och var mer inställd på en ständigt närvarande markservice. Maten skulle stå på bordet när mannen kom från jobbet. Ungarna skulle vara hela och rena och varken de eller frun skulle vara uppkäftiga eller tro sig vara märkvärdiga på något sätt. När löningen kom skulle mannen ha rätt att ta en bläcka och hustrun skulle vid behov ställa upp för en snabbis. Till männens försvar kan man säga att de flesta skötte sina jobb plikttroget och att hushållets inkomster, som disponerades av mannen, räckte för livets nödtorft. Ja, det finns mycket mer att skriva om de intryck min vision förmedlade. Den tycktes visa att allt inte var bättre förr …
|
20 Oktober 2014
| Länk
| Samhälle
| 0 kommentar
|
|
|
|
Minnen av en legendarisk professor, Gunnar Biörck
I boken Andra Testamentet beskriver jag mina medicinska studier. Nedanstående avsnitt handlar om den karismatiske men omtvistade professorn i Intern Medicin, Gunnar Biörck 1916-96: ... Det s.k. medico-kirurgiska året under 1969 hade inneburit en tendens till ökad mognad hos oss medicinare, och vi hade lärt oss att arbeta kliniskt. Som kandidater på avdelningarna upplevde vi den kliniska verkligheten, med gamla, svårt sjuka och ibland fattiga människor. Min tjänstgöring genomfördes på det sedan länge nedlagda Serafimerlasarettet. Där fanns stora salar, som rymde 14 patienter, men det fanns även privatavdelningar, med antika möbler. Där var en särskild anda av förnämitet med ståndsmässig service och uppassning. Den legendariskt ultrakonservative professorn, Gunnar Biörck, hade satt sin prägel på uppförande och stil, där särskilt studenterna sattes under luppen. Han skulle tituleras professorn, vilket även vid sextiotalets slut började bli alltmer sällan förekommande på universitet och högskolor. Han var också noga med att alla äldre patienter skulle bemötas med respekt och tituleras med herr, fru, överdirektören eller verkmästaren, allt efter vad de själva föredrog. Biörck varnade för att patienter, som la bort titlarna med personal, eventuellt kunde ha baktanken att genom en etablerad intimitet kunna uppnå egna fördelar. Prydlig klädsel, med slips och välborstade skor hos männen och kjol, absolut inte långbyxor, på damerna. Professorn gillande inte jeanstypen och skägg i alla former var en styggelse, liksom långt hår (hos män). Vid något tillfälle beskrev han att någon kvinnlig kandidat hade burit flagnande nagellack, vilket indikerade att hon befann sig i utförsbacken. Han var ändå en av de få kvarvarande professorerna, som hade djupa och breda medicinska kunskaper, och som älskade sin klinik och undervisningen av kandidaterna. Många av mina senare professorer och klinikchefer, som jag arbetade under var oftast frånvarande för utredningsuppdrag och diffusa forskningsprojekt. Biörck har skrivit ett litet häfte som heter »Några levnadsregler för klinikens läkare«. Det omfattar essäer, skrivna mellan 1961–1974, vilka ger en bra bild av Serafens mentalitet. I förordet skriver professorn: »För några år sedan mötte jag i korridoren en av medicinarna ur kursen. Han hade hatten på, cigaretten i mungipan och händerna i byxfickorna och hälsade – för all del rätt vänligt – på mig på något obestämt sätt…« Detta tog professorn till intäkt på att den det var illa ställt med den allmänna hyfsen och att det var dags att någon sa ifrån hur det skulle vara. Och det gjorde Biörck i sin skrift. Jag kände mig inte speciellt träffad. Jag bar aldrig hatt, rökte inte och skulle inte ha haft händerna i fickan, när jag hövligt hade hälsat på den store mannen, men vissa lärdomar drog jag av skriften. En artikel handlade nämligen om disputationsmiddagar. Många år senare, 1981, när jag planerade min egen tillställning, plockade jag fram det lilla ljusblå häftet med sin stolta symbol i form av ett serafimerkors. Värdinnans plikter var lättare än värdens. Hon skulle inte behöva oroa sig för konversationen med bordsgrannarna. Det var nämligen deras skyldighet att föra en intressant och stimulerande konversation med henne. Hon skulle däremot inte försumma att ta emot gästernas tack under en kristallkrona i salongerna. Som värd hade jag betydligt fler uppgifter, där jag hade nytta av att ordningen av tal och skålar repeterades i Biörcks kria. Jag skulle givetvis först föra min dam till bordet, men att det var en gammal tradition att värden skulle gå ut sist för att kontrollera att ingen av gästerna stoppade på sig bordsilvret, hade jag ingen aning om.
|
7 Oktober 2014
| Länk
| Litteratur
| 1 kommentar
|
|
|