|
|
|
Må
|
Ti
|
On
|
To
|
Fr
|
Lö
|
Sö
|
| | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | |
|
Januari (2020) |
|
|
|
(1) |
|
(1) |
|
(1) |
|
(1) |
|
(1) |
|
(1) |
|
(1) |
|
(2) |
|
(3) |
|
(1) |
|
(1) |
|
(1) |
|
(2) |
|
(3) |
|
(1) |
|
(1) |
|
(1) |
|
(1) |
|
(2) |
|
(1) |
|
(1) |
|
(2) |
|
(3) |
|
(1) |
|
(2) |
|
(2) |
|
(3) |
|
(2) |
|
(1) |
|
(2) |
|
(2) |
|
(3) |
|
(2) |
|
(2) |
|
(3) |
|
(4) |
|
(4) |
|
(5) |
|
(4) |
|
(2) |
|
(3) |
|
(2) |
|
(2) |
|
(1) |
|
(2) |
|
(2) |
|
(3) |
|
(2) |
|
(1) |
|
(3) |
|
(2) |
|
(1) |
|
(2) |
|
(2) |
|
(3) |
|
(2) |
|
(2) |
|
(3) |
|
(4) |
|
(3) |
|
(2) |
|
(4) |
|
(3) |
|
(4) |
|
(3) |
|
(4) |
|
(4) |
|
(5) |
|
(3) |
|
(4) |
|
(3) |
|
(4) |
|
(5) |
|
(3) |
|
(3) |
|
(4) |
|
(4) |
|
(3) |
|
(3) |
|
(6) |
|
(6) |
|
(4) |
|
(4) |
|
(4) |
|
(4) |
|
(3) |
|
(5) |
|
(3) |
|
(5) |
|
(5) |
|
(4) |
|
(3) |
|
(5) |
|
(4) |
|
(3) |
|
(7) |
|
(9) |
|
(7) |
|
(7) |
|
(7) |
|
(8) |
|
(8) |
|
(7) |
|
(7) |
|
(5) |
|
(9) |
|
(6) |
|
(5) |
|
(6) |
|
(3) |
|
(8) |
|
(7) |
|
(9) |
|
(7) |
|
(7) |
|
(9) |
|
(10) |
|
(8) |
|
(14) |
|
(15) |
|
(5) |
|
(7) |
|
(10) |
|
(8) |
|
(5) |
|
(5) |
|
(6) |
|
(5) |
|
(5) |
|
(8) |
|
(4) |
|
(5) |
|
(6) |
|
(5) |
|
(8) |
|
(10) |
|
(5) |
|
(5) |
|
(5) |
|
(4) |
|
(12) |
|
(5) |
|
(2) |
|
(3) |
|
(7) |
|
(2) |
|
(2) |
|
(3) |
|
(1) |
|
|
(10) |
|
(0) |
|
(2) |
|
(42) |
|
(2) |
|
(2) |
|
(3) |
|
(3) |
|
(126) |
|
(2) |
|
(8) |
|
(5) |
|
(1) |
|
(16) |
|
(5) |
|
(20) |
|
(49) |
|
(66) |
|
(53) |
|
(82) |
|
(19) |
|
(0) |
|
(16) |
|
(76) |
|
(0) |
|
(3) |
|
|
|
|
Inlägg: 611 |
Kommentarer: 87 |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Ett exempel på att man som författare inte ska ge upp
Jag skriver på ett opus som troligen ska heta "Växelsång med rondo". Mina dagboksanteckningar från 60-talet ligger till grund för projektet. Min yngre stil påminner om den i ”Dumskallarnas sammansvärjning” av John Kennedy Toole. Han skrev endast en bok och tog sedan livet av sig. Ignatius J. Reilly huvudpersonen i Dumskallarnas sammansvärjning är en tragikomisk figur: matfrossare, B-filmsdyrkare, arbetsskygg och intellektuell. Osmaklig och osocial fäktas han mot allt och alla i sina irrfärder genom New Orleans (citerat ur Adlibris katalog). Genom författarens moders oförtröttliga arbete under ett par decennier, lyckades hon till sist få boken utgiven. Den fick postumt Pulitzer priset 1981 och har sedan tryckts i miljontals exemplar. Det är tveksamt om min bok får något som helst pris om den blir fullbordad. Fredspriset är med all säkerhet ute ur bilden. Men kära författarkollegor, som tvivlar på framtiden: Misströsten alltså icke ...
|
28 December 2011
| Länk
| Litteratur
| 0 kommentar
|
|
|
|
En av mina romanfigurer, som uppskattar december
Mitt manus till Charlottes bok är färdigt och ligger och mognar. En av huvudpersonerna, den åldrande Stellan, reflekterar över den mörka årstiden:
... "Märkligt nog brukar min tendens till årstidskorrelerad nedstämdhet ge vika någon gång i slutet av november, när nederbörd, temperatur och vindstyrka är som nyckfullast. Jag ser då ett slags ljus hägra i december, en månad som jag alltid har trivts med, med alla aktiviteter i form av umgänge med släkt och vänner, glada sånger, stämningsfulla ljusarrangemang och julförberedelser, men plötsligt slår det mig: Det var ju under uppväxten det mesta av allt detta upplevdes och innan jag gled in i de glåmiga yngre tonåren. På den tiden var januari efter jullovet en lång, svart och isig prövning. Numera ser jag nyårsdagen som en pånyttfödelse. Jag får ett nytt friskt år till mitt förfogande, med sina säsonger och skiftningar, och glömmer för en tid min kronologiska ålder"...
|
21 December 2011
| Länk
| Julhälsning
| 0 kommentar
|
|
|
|
Min barndoms jul, inte bara idyll
Det kommersiella och världsligt orienterade julfirandet fanns i högsta grad redan på femtiotalet. Jag erinrade mig min barndoms jular, som knappast utmärktes av lugn och julefrid, i boken Andra testamentet (2006). Nedan ett avsnitt om julen:
... Hela december inklusive julaftonen, tills utdelningen av klappar var över, var en accelererande sträcka av stora förväntningar. Oftast samlades stora delar av släkten, för det mesta hos farmor och farfar eller hos min farbror med familj. Klimax nåddes efter den långa julmiddagen med dess dignande smörgåsbord. Stämningen var hög efter ett på sina håll rikligt intag av snapsar. Matbordet röjdes i en takt, som vi barn alltid ansåg vara för låg. Runt den till överlastning pyntade granen, som var halvt begravd i färggranna paket, satt en upphetsad barnaskara. Vi hade under- sökt klapparna, klämt och känt på dem, räknat vars och ens förväntade skörd och spekulerat i innehållet. Minst ett tjugotal julklappar hade vi som norm. Förhoppningar om föräldrars och anhörigas förtjusning och glada utrop vid öppnandet av gåvorna från oss barn, kom ofta på skam. De timmar och dagar vi hade lagt ner på att välja ut lämpliga presenter, såsom, en diskborste, ett par strumpor eller en parfymerad tvål, och omsorgsfullt slå in dem i lackförseglade färggranna paket med röda snören och julklappsetiketter, tycktes inte alltid få tillbörlig beundran och uppskattning. Några vuxna kunde trots allt utbrista: »Vad fint«, »precis vad jag behövde«, eller »en sådan dyr present hade du inte behövt ge mig.« De flesta öppnade dess värre bara förstrött sina paket och la dem åt sidan utan att reagera nämnvärt. När t.ex. min far av mig fick en förhållandevis dyrbar färgtub, fann han detta enbart påfallande komiskt. Han och hans bror brukade skämta rått under julklappsutdelningen, vilket åtminstone jag uppfattade som grovt stötande. » Vad har du gett för det här skräpet?... Då är du skyldig mig femtio spänn …« De hysteriska drömmarna om sällsamma och magiska skatter som paketen kunde innehålla, motsvarades aldrig av verkligen. Bertil hade ofta ambitioner för sina barn, som återspeglade hans egna böjelser. Som den tänkta juvelen i julklappsskörden fick min bror julaftonen 1955 en riktig klarinett i fint läderklätt etui. Detta gjorde honom så ledsen att han storgråtande lämnade ceremonin. Juldagens »baksmälla« kändes svår med sina brustna illusioner om sällsamma gåvor och djup gemenskap. När den hedniska delen av julen var över, fanns bara tomhet. Min far skrev en dikt, 15 år gammal, som heter »Julotta«, publicerad i »Domen över död man«. I den, liksom i många av hans ungdomsdikter före tjugoårsåldern, finns en påtaglig, men sökande och vacklande, förnimmelse av Guds närvaro. Den känslan tycktes ha lämnat honom under de jular, som jag tillbringade med honom och som jag kan minnas. På den punkten var han och mor Britta tämligen lika och tankarna på Jesusbarnet i krubban eller att gå i julottan var löjliga. Jag hörde som barn en kommentar om Maria Magdalena, som min far yttrade i någon diskussion över mitt huvud. Hon skulle ha varit den, som tog oskulden på Jesus. Jag visste inte vad oskuld var, men räknade så småningom ut det. Jag uppfattade yttrandet som hädiskt och misstänkte att det var sådant man kunde ha blivit bränd på bål för. Men det var långt senare i tolvårsåldern, när jag läste ruskiga historier om inkvisitionen och deras tortyrhandbok »Häxhammaren«.
|
18 December 2011
| Länk
| Personligt
| 0 kommentar
|
|
|
|
Minnen från Midsommarkransen
Min farmor och farfar bodde på Ringdansvägen 5B i Tellusborg. Minnen från mina tidiga barndomsår är beskrivna i "Domen över död man" från 2004. Nedan ett avsnitt. Bilden visar skulpturen "Puck" av Carl Andersson, som fortfarande står på Junikullen. I Bakgrunden syns huset där mina farföräldrar bodde under årtionden ---
Miljön i fyrtiotalets Hägersten var intressant. Hastigt hade vid trettiotalets slut Midsommarkransens och Aspuddens utmarker exploaterats. Den lilla tjärnen med de förkrympta abborrarna, som kallades tusenbröder, hade fyllts igen redan före vår tid. Skogar och ängar, där läroverksungdomarna samlade växter till de omfångsrika och krävande herbarierna, som kunde innehålla hundratals pressade och katalogiserade växter, hade decimerats av nybyggen. Men ännu fanns idylliska gläntor och bergsknallar, dit man kunde göra utflykter med filt, saft och bullar. På farfars cykels pakethållare togs jag till Årstaskogarnas svampmarker. Kraftledningarnas gigantiska stålställningar tycktes mig som levande varelser. På vintern kunde man åka kälke nerför Junikullen och bygga snögubbar på den rymliga fyrkantiga gården, medan snöskottarna livsfarligt balanserade på omgivande takåsar. Vedlassen skickades in genom de små luckorna till husens vedkällare. Värmen var ännu beroende av kakelugnar i de flesta rum. Kallvattenkranar och gasspis, plaskdammar, mjölk i lösvikt, en slant i tidningspapper kastad till gårdsmusikanter, specerihandlare med skärmmössa och med pennan bakom örat, skramlande blå spårvagnar av tidig förkrigsmodell; jag med mina minnen börjar inse att även jag tillhör ”historien”.
|
10 December 2011
| Länk
| Personligt
| 0 kommentar
|
|
|
|
Opera Viva har klarat krisen
Efter några ekonomiska felsatsningar på stora och orealistiskt dyra produktioner, som inte drog tillräckligt med publik, stod vi i augusti på ruinens brant. Vår senaste produktion, Dido och Aeneas var annars värd ett bättre öde ur publiksynpunkt. Genom ekonomiska uppoffringar från körmedlemmar är kören nu skuldfri och vid gott mod. Kören har under hösten repeterat i undertecknads lokaler på Götgatan, vilket har fungerat över förväntan. Vi klarar utan vidare att repetera med 25 deltagare. Vår ordförande, Patrik Ernby, har lett kören på ett professionellt sätt, som uppskattats mycket av körmedlemmarna. Mitt gamla piano, byggt i Berlin 1919, har restaurerats och fyller väl sin funktion. Stämningen har varit glad och avspänd under repetitionerna, inte minst under gårdagens terminsavslut med glögg. Vårt nästa framträdande blir lördagen den 10 december på julmarknaden i konsthallen vid Marabouparken. Vi ser redan fram mot vårterminen. Bifogar ett suddigt kort taget med mobiltelefon.
|
6 December 2011
| Länk
| Musik
| 0 kommentar
|
|
|