Bokstaven dödar, men anden ger liv
Startsidan Blogg Fotoalbum Gästbok
Debatt Topplistor Om mig Logga in
Ti On To Fr
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<
Januari (2021)
>>


Folkets fiender del 1

Folkets fiender ur Andra testamentet (2006), del 1 av 2:

I september 1944 tog den gamle storbonden Saaliste på sin gård utanför den lilla staden Merjamaa vid den estniska kusten 4-5 mil söder om Tallinn, avsked från sina två döttrar. Den yngsta hade nyligen blivit övergiven av sin man, som plötsligt blivit kommunist och gått över på den sovjetiska invasionsmaktens sida. Meta, som hon hette, stod i färd med att fly till Sverige över Östersjön. Tillsammans med sina tre barn väntade hon på att få klarsignal från det underjordiska nätverk som organiserade båttransporterna. Eftersom hon i egenskap av ”folkets fiende” var efterlyst, hade hon gått under jorden, vilket även systern hade tvingats göra.
Dennas make, som var länsagronom i Pärnu, hade sedan månader hållit sig gömd på okänd ort, för att på stranden sedan kunna ansluta till familjen för den livsfarliga båtfärden mot det fredliga grannlandet. Meta hade inte möjlighet att resa med samma överfyllda öppna båt som systern utan siktade på att komma med på en senare transport. Systern, som hette Alma Jams, född Saaliste, som så småningom skulle bli min svärmor, kom lyckligt över Östersjön och hamnade i ett uppsamlingsläger på Gotland tillsammans med sin man och sina tre döttrar.
De hade bokstavligen fått lämna allt bakom sig, hus möbler och de mesta av sina ägodelar. Den tungt lastade flyktfarkosten medgav endast ett bagage bestående av ett par väskor per familj.

De sovjetiska styrkorna hade ”på folkets uppmaning” invaderat landet, nu för andra gången under det andra världskriget. Denna appell hade 1940 i själva verket formellt skickats av det estniska kommunistpartiet, som skall ha omfattat ett femtiotal medlemmar. Avsikten var att störta den fascistiska borgerliga regimen och befria folket från dess fiender, som definitionsmässigt utgjordes av alla med högre utbildning, alla som hade anställda och de som ägde jord.
Bonden Saaliste skulle aldrig någonsin återse sina barn. Han levde inte länge efter invasionen. Hans gård besattes av ryssar och själv slängdes han ut i ett hönshus för att där försöka överleva, från vilket han om nätterna kunde ligga vaken och lyssna till soldaternas flabb och fylleskrän. Därifrån kunde han också iaktta hur hans mönstergård snabbt föröddes. Djurbeståndet slaktades och åts upp av trupperna. Grödorna trampades ned och hamnade i träda. Boningshuset plundrades och skogen höggs bort.
Denna ärofulla tid hugfästes av kommunisterna med gigantiska monument, varav ett av de mest anstötliga och smaklösa exemplaren fortfarande finns att beskåda i Tallinn, som en påminnelse om en ond tid.
Jag såg det själv, redan på sjuttiotalet, under en rundtur i staden med den statliga turistbyråns, Intourist, programmerade propagandamaskin i skepnad av en guide, som just hänsyftade på folkets ”resning” 1940 mot den borgerliga korrupta regimen. Monumentet i massiv sten skulle på något sätt symbolisera glädjen över invasionen och det framtidshopp, som följde av densamma.


Saaliste hade också två söner, som var militärer. De lyckade i en första omgång ta sig över till Sverige, men återvände inom kort för att gå med i en sorts motståndsrörelse, som kallades Skogsbröderna. Under ett par år lyckades denna grupp överleva i utmarkerna, där de försökte bygga upp ett nätverk mot inkräktarna. Detta skulle snart förrådas av infiltratörer inom den brittiska underättelsetjänsten, som organiserade västagenterna i Baltikum. De flesta motståndsmännen fångades in och arkebuserades direkt. Detta hände även Saalistes båda söner 1948.
Deras syster Alma vårdade under hela sitt liv minnet av bröderna. Hon brukade då och då hänga ut på vädring deras i Sverige efterlämnade estniska uniformer. Min svärmor var så fixerad vid de estniska livsödena att hon aldrig kunde få något riktigt fotfäste utanför de exilgrupper, som fanns runt om i Sverige. Hon levde för egen del snålt, nästan torftigt, vilket starkt drabbade hennes egna tre döttrar.
Allt tillgängligt överskott skickades till släktingarna i Estland, som med åren fick allt större krav på de nya svenskarna. Begäran om dyra skor och kläder, t.ex. skinnjackor, till syskon och syskonbarn inkom med jämna mellanrum. Man trodde av allt att döma att Sverige var ett ekonomiskt paradis och mycket vill ha mer. Detta gäller ju även de mest behjärtansvärda ändamål. Min blivande fru fick till följd av denna trafik av de hårt tullbelagda varorna själv knappast några nya kläder och fick sällan julklappar eller andra presenter.
...
Fortsättning följer
30 Mars 2013  | Länk | Politik | 0 kommentar
"Släkte går och släkte kommer, jorden är evigt densamma"...

Ursäkta, gick det här inte lite för fort? Åren som gick, alltså.
Nedan ses undertecknad sommaren 1944 på morföräldrarnas sommarställe nära Strömma kanal. Jag sitter i knäet på mor Britta. Till höger mormor Ingeborg Fredlund född Röckner. Till höger om henne mormorsmor Hilda Röckner född Palmér. Morfar tog med sig fotot till Moskva under en tjänsteresa strax efter kriget. Han lät tillverka en ask med en kolorerad bild av oss inpräglad i locket. Av anständighetsskäl hade hantverkaren retuscherat bilden och försett mor och mormor med klänningar som täckte lår och knän. Asken har jag kvar i min ägo, ett tidsdokument.
25 Mars 2013  | Länk | Personligt | 0 kommentar
Inledning till Andra testamentet 2006

resumé

Tiden står stilla, går fram, är förliden.
Vad är idag och igår?
Mönster har ristats som utmärker tiden,
ögonblick, timmar och år.

Hjärtat slår ännu med pulsar och strömmar,
hjälper dig fram på vår jord.
Elektroners pärlband i hjärnlabyrint
formar en mening, ett ord.

Örnarna svävar högt över avgrunden,
Råttorna krälar i dyn.
Frihet och klarsyn, nedslag i dödsriket,
nycklar och tecken i skyn.

24 Mars 2013  | Länk | Poesi | 0 kommentar
Ottave rime i Tegnérs anda

Från Beredskapsövning (2010) av undertecknad visas nedan ett epigram, som möjligen kan uppfattas som kulturkonservativt:
...

Att vandra vägen över livets branter,
nå toppen eller trampa runt i dy
har skildrats starkt av poesigiganter
och stått på varje amatörs meny.
Från populisterna och dilettanter
vill varje vän av sång helst gärna fly.
Då går man kanske miste om profiten,
men postumt kan man hamna i eliten.

Ett fåtal formar ord i dagens dikter.
Hur många fångas in av dess försök?
Kulturskribenter fyller sina plikter,
trots att substansen har lösts upp i rök.
I dimma doldes diktarens avsikter,
när form och rytmer medvetet han strök.
Det dunkelt tänkta borde vara sångbart
för att för mänskligheten vara gångbart.
...
18 Mars 2013  | Länk | Poesi | 0 kommentar
En hyllning till humorn

Ur Beredskapsövning presenteras nedanstående tribut till HUMORN:

...
Mot stelhetens allvar, högdragen ävlan,
snarstucken surhet och smulgråtens snyft,
mot tråkighets terror och streberns tävlan
ett verkningsfullt vapen bör hållas lyft.

Dess slipade klinga skär hål på, punkterar,
tomma paroller och falsk pretention.
Den glädje och samhörighet genererar.
Ja, humor förhindrar alienation!

Just, så kan lidande, sorg och smärta
lättare lindras, bäras, förgå,
driver demoner ut ur ditt hjärta,
hjälper dig jämvikten återfå.

...
12 Mars 2013  | Länk | Poesi | 0 kommentar
Känslor och intuition i dagens samhällsdebatt

Aristoteles och andra antika grekiska filosofer, som till skillnad från diverse sofister har stått sig genom tiderna, insåg betydelsen av intuitionen såsom överordnad känslorna. I dagen samhällsdebatt flödar känslorna över. Det mesta är svart eller vitt. Oenighet, kritik eller aversion betecknas gärna med den svepande formuleringen "hat". Denna extrema känsla som ibland permanentas till ett mentalt tillstånd, tillskrivs motståndare i politiska frågor. Hatet kan också glorifieras i de fall debattören själv omfattas av detsamma. Kristian Lundbergs "klasshat" är ett exempel. Maria Svelands hat mot dem som hon anser hatar henne själv och hennes tolkning av feminism framställs av media, liksom Lundbergs känsloeruptioner, som varianter av "helig vrede". Min intuition säger mig att det inte finns något heligt i nämnda personers framställningar. Att tala i egen sak, och få talet att framstå som sanning för folket, får ett ansikte i deras polemik.
Det mentala tillstånd som kan kallas intuition är överordnat känslor. Jag vill illustrera detta med några rader ur en dikt i min bok Beredskapsövning från 2010:

Intuitionen tar fram kvaliteter,
larmar i tid, hissar varningsflagg,
hjälper att avslöja falska profeter,
finner pärlor bland aska och slagg.
10 Mars 2013  | Länk | Samhälle | 0 kommentar
En prosadikt riktad mot kriget från 1941

SUBTIL OCH MAKABER PROSA: GAPSKRATTET av Bertil Wahlberg då 19 år,
publicerad i Södra Latins Skoltidning1941 och i Tystnaden sjunger själv 2011


Denna morgon ljöd skrattet. Ett stålrungande gapskratt.
Så började de:
Stridsvagnarna körde de ner i floden. Gevären lade de i
en hög och eldade upp. Handgranater, kanoner, pistoler,
ammunition sprängde de sönder. De grå uniformsrockarna
sleto de av sig och packade ihop till balar.
Några flygplan som ännu voro kvar grävdes ned i jorden.
Men ingen skall tro att detta skedde opåtalat. Officerarnas
vrede var stor, större än någonsin. De foro som rasande
furier bland soldaterna, svuro, gräto, förbannade,
lovade och bedyrade. För varje tingest, som av soldaterna
makulerades ljödo svordomarna och bönerna sjufalt
värre, ja det är ingen lögn att säga sjuttiofalt.
Guld och gröna skogar lovade de, blott de ville lyda.
Officerarna hötte med händerna, sjönko ned på sina
knän och bådo brinnande böner för att i nästa ögonblick
rusa upp och svärja storligen.

Ett stålrungande gapskratt var soldaternas svar.
5 Mars 2013  | Länk | Poesi | 0 kommentar
Tiggande romer

Jag var sent ute på stan ikväll. Lyckades till slut stöta på några svenska uteliggare som fick ett antal kronor. Vill inte understödja romska tiggare som uppenbarligen styrs av brottssyndikat. Som gammal soldat i det försvar som knappast längre finns kvar erinrar jag mig vakttjänstgöringen. Det handlade om att stå på vakt i två till fyra timmar. Det var visserligen i ur och skur" och ibland mellan 00 och 04.00 (hundvakten). De stackars romer, i allmänhet kvinnor, som tvingas dagen lång sitta i köld och regn på trottoarer och i prång och skramla med sina bössor, kan inte ha det lätt. Inte ens en soldat skulle tvingas till så lång vakttjänstgöring och han skulle dessutom vara bättre klädd, vara respekterad, och kunna se fram emot en viss ledighet och ett gott och näringsrikt mål mat. Nej, dags att stoppa människohandeln med tiggare från EU:s utkanter.
2 Mars 2013  | Länk | Samhälle | 0 kommentar


hittabutik.se - 12.000 webbutiker! | ehandelstips.se - allt om ehandel
(c) 2011, nogg.se & Thomas Wahlberg                                             Skaffa en gratis hemsida