Bokstaven dödar, men anden ger liv
Startsidan Blogg Fotoalbum Gästbok
Debatt Topplistor Om mig Logga in
Ti On To Fr
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<
Januari (2022)
>>


Bibeln i Gustave Dorés etsningar

Hos farmor och farfar, som naturligtvis var både döpta och konfirmerade och därmed oförhindrade att inta H.H. Nattvard, men ändå knappast kunde uppfattas som varmt troende, fanns en familjebibel i kolossalformat. Den var så tung att jag inte själv orkade lyfta den, när jag för första gången blev intresserad och snabbt fascinerad av innehållet. Jag kan ha varit omkring fem år gammal, när jag regelbundet började studera de så omtalade och spridda illustrationerna av Gustave Doré, som bestod av helsidor med utsökta etsningar, illustrerande hela förloppet från skapelsens inledning till Räkenskapens Dag. Ända fram till uppdelningen av farmors dödsbo i början av 1983, kunde det hända att jag slog upp de räfflade pärmarna i det helfranskt inbundna praktverket för en stunds meditativ begrundan av det bibliska innehållet, som ju aldrig kan bli fullständigt uppenbarat för någon levande människa. Många av litografierna fängslade och skrämde mig.

Faraos här omkommer i röda havet, Jorden uppslukar Koras, Datans och Abirams folk, Absaloms död, Resterna av Isebels döda kropp, Björninnor sönderslita barnen, Nebukadnessar låter döda Sidkias barn, Hesekiels syn, Daniels syn, Barnamordet i Betlehem, Stefanus´ martyrdöd, Johannes syn, Döden, Den yttersta domen…

Bilderna av Jesu milda gestalt lyckades inte förta den hemska dramatiken, som avspeglas i de nämnda illustrationerna. Jesus gisslas, Jesus begabbas och uppspikandet på korset var ett djupt oroande mysterium för ett litet barn.

Som knappt läskunnig och utan formell undervisning i den judiskt/ kristna religionens mångdimensionella gestaltning, koncentrerade jag mig på de visuella rapsodiskt avbildade händelserna och visionerna, som Doré fryst till bilder, som är en blandning av bestialiskt våld, upphöjdhet, frid, dramatiska omvälvningar och den ständigt pågående kampen mellan ont och gott. Utan att ha läst en rad i Bibeln kunde jag som mycket liten förstå mer av den, än vad jag under en mellanperiod i livet hade en aning om. Det är först under de senaste åren, som allt fler stycken faller på plats i det stora pussel, som vår kristna religion består av och som den uppmanar oss att försöka komplettera, så länge vi lever.
Döden ridande på sin svarta frustande springare, rak i ryggen och med stelt stirrande dödsskalleansikte med skoningslös uppsyn, omsvept av sitt svarta kläde, med lien svepande utmed sin högra sida; det var en av de bilder som framkallade en isande rädsla, när jag kröp ned i min säng och drog täcket över mig för natten. Daniels syn med drakliknande monster av enorma dimensioner vid en mörk flodbädd och Hesekiels uppenbarelse av en slätt översållad med benrangel kunde fylla mig med fasa, när jag låg ensam i mörkret. De flesta illustrationerna till ”Fader Vår”, upplevde jag som skrämmande, speciellt bilden av ”Fräls oss ifrån ondo”, där närvaron av lömskt lurande djävlar var markerad på ett slående sätt.
29 Mars 2016  | Länk | Litteratur | 0 kommentar
Kärlek och ärelystnad

”Min hemlighet” är en märklig bok av Francesko Petrarca (1307-1374). Den beskriver ett fiktivt samtal mellan honom och kyrkofadern Augustinus (354-430). Andemeningen i boken är att författaren på ett kritiskt sätt granskar sin egen person ur psykologisk och moralisk synpunkt mot bakgrund av den dåtida humanismens kända erfarenheter, uttryckta i antikens och medeltidens filosofiska och litterära företrädares största verk. Dialogen är så levande i nuet att den lika gärna skulle kunna ha varit skriven i vår tid. Augustinus gudsbild innehåller bland annat tesen att Gud finns i ett evigt nu, utan förhistoria och framtid.
Augustinus är en skarp men rättvis och i grunden kärleksfull läromästare som utan hyckleri och inställsamhet går till rätta med Francesos svagheter och tillkortakommande, men som då och då inflikar erkännanden om hans goda sidor, hans litterära och tankemässiga kvaliteter och, trots allt, partiella självkännedom.
Petrarcas största fel påstås vara kärlek och ärelystnad. Det var framför allt hans kärlekslyrik, riktad mot den upphöjda och ouppnåeliga Laura som medförde ärebetygelser på högsta nivå vid lagerkröningen på Capitoleum 1341. Vid yngre medelålder var Francesco alltså redan en hyllad och uppburen kulturpersonlighet, men han strävade efter än mer ryktbarhet. Hans glödande men kyska kärlek till den gifta och ouppnåeliga patricierdamen Laura fick symbolisera det som Augustinus ansåg vara en villfarelse: Petrarca älskade det skapade mer än Skaparen. Här försvarar sig skalden med näbbar och klor, då han anser att Laura för honom har gett en vision av Guds kärlek och storhet, men detta resonemang underkänns av Augustinus som en villfarelse.
Min djupt personliga reflexion över egen erfarenhet av kvinnodyrkan, som avspeglats i min blygsamma litterära produktion, främst i Andra testamentet och Växelsång med rondo, utgör ett försvar och en förståelse för Petrarcas syn på den jordiska kärleken som en avspegling av den gudomliga.
Jag ser fram mot en till livets slut fortsatt livlig dialog med mig själv om mina fel och förtjänster, gärna i sällskap med någon salig kulturgigant i Dantes, eller varför inte Petrarcas gestalt, om jag lyckas skapa en sådan transcendental förbindelse, eller om de i nåd stiger ned till mig.
16 Mars 2016  | Länk | Litteratur | 0 kommentar
Helvetesbaren av Bertil Wahlberg 1947

Bilden är publicerad i min bok Existentiell resa från 2009 (Melampyrum förlag). Målningen är utförd i franska Menton under sommaren 1947, under en legendarisk resa till Paris och Rivieran i mina föräldrars ungdom
Jag anser att Bertil under sommaren 1947 gjorde några av sitt livs bästa målningar. Till sin död behöll han i sin ägo »Helvetesbaren«, som han så målande beskriver i brevet. Den hängde på en framträdande plats i alla hans bostäder från Aspudden till Danderyd och han kommenterade den ofta och gärna. För mig är »Helvetesbaren« ett minne från tre års ålder och uppåt och har präglat min bild av fyrtiotalets existentiella kriser. Bertil kan ha inspirerats av triptyken »Hövagnen« av Hieronymus Bosch. »Helvetet« heter en flygelbild i detta konstverk.
I förgrunden syns en sammansvärjning av militären i de Gaulles skepnad, kyrkan och imperialistiska demonfigurer. Längst ner till höger skålar den kapitalistiska profitören (svartabörshajen) med sin skenhelige proselyt med änglavingar och realmössa (!). Denna figur är ett nidporträtt av en oidentifierad person, kanske en aktuell svensk politiker. Notera snapsglasen som är utväxta som integrerade delar av fingrarna. Uppe till höger syns offret, barnet, som ser allt med sina många stora ögon. Till vänster hänger en bestört präst över räcket till sin predikstol. Ingen lyssnar till honom. Strax nedanför honom våldtas Venus av Milo (Afrodite av Melos) av en monstruös gestalt. Mitt i bilden festar demoner i »Helvetesbaren«. Högt över den onda, kaotiska, men ändå komiska tillvaron sträcker en blind och kraftlös gud ut sina armar i en vag gest, som antyder välsignelse. Över hans axel viskar den sataniske, verklige, makthavaren sina försåtliga råd i gudens öra.
8 Mars 2016  | Länk | Konst | 0 kommentar


hittabutik.se - 12.000 webbutiker! | ehandelstips.se - allt om ehandel
(c) 2011, nogg.se & Thomas Wahlberg                                             Skaffa en gratis hemsida