|
|
|
Må
|
Ti
|
On
|
To
|
Fr
|
Lö
|
Sö
|
| | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | |
|
Januari (2020) |
|
|
|
(1) |
|
(1) |
|
(1) |
|
(1) |
|
(1) |
|
(1) |
|
(1) |
|
(2) |
|
(3) |
|
(1) |
|
(1) |
|
(1) |
|
(2) |
|
(3) |
|
(1) |
|
(1) |
|
(1) |
|
(1) |
|
(2) |
|
(1) |
|
(1) |
|
(2) |
|
(3) |
|
(1) |
|
(2) |
|
(2) |
|
(3) |
|
(2) |
|
(1) |
|
(2) |
|
(2) |
|
(3) |
|
(2) |
|
(2) |
|
(3) |
|
(4) |
|
(4) |
|
(5) |
|
(4) |
|
(2) |
|
(3) |
|
(2) |
|
(2) |
|
(1) |
|
(2) |
|
(2) |
|
(3) |
|
(2) |
|
(1) |
|
(3) |
|
(2) |
|
(1) |
|
(2) |
|
(2) |
|
(3) |
|
(2) |
|
(2) |
|
(3) |
|
(4) |
|
(3) |
|
(2) |
|
(4) |
|
(3) |
|
(4) |
|
(3) |
|
(4) |
|
(4) |
|
(5) |
|
(3) |
|
(4) |
|
(3) |
|
(4) |
|
(5) |
|
(3) |
|
(3) |
|
(4) |
|
(4) |
|
(3) |
|
(3) |
|
(6) |
|
(6) |
|
(4) |
|
(4) |
|
(4) |
|
(4) |
|
(3) |
|
(5) |
|
(3) |
|
(5) |
|
(5) |
|
(4) |
|
(3) |
|
(5) |
|
(4) |
|
(3) |
|
(7) |
|
(9) |
|
(7) |
|
(7) |
|
(7) |
|
(8) |
|
(8) |
|
(7) |
|
(7) |
|
(5) |
|
(9) |
|
(6) |
|
(5) |
|
(6) |
|
(3) |
|
(8) |
|
(7) |
|
(9) |
|
(7) |
|
(7) |
|
(9) |
|
(10) |
|
(8) |
|
(14) |
|
(15) |
|
(5) |
|
(7) |
|
(10) |
|
(8) |
|
(5) |
|
(5) |
|
(6) |
|
(5) |
|
(5) |
|
(8) |
|
(4) |
|
(5) |
|
(6) |
|
(5) |
|
(8) |
|
(10) |
|
(5) |
|
(5) |
|
(5) |
|
(4) |
|
(12) |
|
(5) |
|
(2) |
|
(3) |
|
(7) |
|
(2) |
|
(2) |
|
(3) |
|
(1) |
|
|
(10) |
|
(0) |
|
(2) |
|
(42) |
|
(2) |
|
(2) |
|
(3) |
|
(3) |
|
(126) |
|
(2) |
|
(8) |
|
(5) |
|
(1) |
|
(16) |
|
(5) |
|
(20) |
|
(49) |
|
(66) |
|
(53) |
|
(82) |
|
(19) |
|
(0) |
|
(16) |
|
(76) |
|
(0) |
|
(3) |
|
|
|
|
Inlägg: 611 |
Kommentarer: 87 |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Ett brev från sommaren 1947 ur Existentiell resa
Existentiell resa innehåller en brevkorrespondens mellan mina föräldrar, som 1947 vistades i Frankrike, och "hemmafronten". Många kända och okända namn dyker upp i breven och jag har haft kontakt med några ännu levande personer. I brevet nedan nämns bl.a. konstnären Olle Bonniér. Han har nyligen fått ett ex. av boken och det skall bli intressant att höra hans kommenterarer. Olle B gick tillsammans med fader Bertil på Grunewalds målarskola 1942-45. ...
Från Britta Wahlberg till alla i Midsommarkransen brev daterat Paris d. 13.5. 1947
Kära Berta, Gunnar, Thomas o. Jocke! Nu har vi hunnit till d. 13 maj, och här är hett som den värsta högsommardag hemma i Sverige. Jag tror hela tiden att det snart skall bli höst och blir alltid lika förvånad över att ni har en så lång sommar kvar. Gerissa och Hasse reser till Menton i morgon, men vi har skjutit upp vår resa till den 21. Vi vill nämligen se lite mera av den här stan i lugn och ro, och Bertil har en hel del att uträtta, säger han. Förresten hoppas jag paket också skall hinna komma innan vi far härifrån.
Annars skall det nog bli skönt att fara ner till Côte d’Azure, som Rivieran kallas för här. Vi har tänkt resa 3dje klass på tåget, det kostar 1600 fr. och när vi reser på dan, spelar det ju ingen roll, om det inte blir så bekvämt. Från Paris, Gare de Lyon reser vi 8.15. på morgonen och kommer fram vid halv 9-tiden på kvällen till Marseille. Där tar vi in på ett ordentligt hotell, badar och går ut och ser på stan en stund. Jag tycker det verkar fullkomligt fantastiskt bara att vara i Paris. Och sen resa till Marseille, hamnstaden man har sett på bilder och film och tyckt vara så avlägsen och overklig. Och sen till slut resa till Menton, Medelhavet, 2 km från Italien och se palmer! Menton lär vara den enda platsen på Rivieran där det är varmt tillräckligt för att palmer skall kunna växa där.
Ja, vi får nog vara försiktiga med solen i början, har man sagt oss, så vi inte bränner upp oss. Högst en kvart i solen för oss, som har ljus och ömtålig hy. Vi får antagligen göra så att vi stiger upp tidigt på mornarna, då luften ännu är sval och kylig, och pojkarna får arbeta då. Sen får vi ta ett par sovtimmar då solen står som högst och ingen människa orkar vara ute och på kvällarna får vi vara uppe lite längre än vanligt, antar jag. Detta har man sagt oss och vi får väl se när vi kommer ner hur det blir. Jag tror det blir skönt, trots solen och den hiskliga värmen. Vi kan förresten behöva lite värme vi med vårt kalla och mörka lilla land uppe i Norden.
Om du visste Berta, vilken glädje dom där fotografierna, du skickade av ungarna gjorde oss. Hjärtligt tack till alla medhjälpare! När man känner sig hemsjuk och längtar efter ungarna som ibland händer rätt ofta, tar man fram fotografierna, och blir kanske ännu mer hemsjuk. I alla fall är det en stor tröst att ha ungarna att titta på. Tack samtidigt för alla brev du har skickat. Det är verkligen härligt att få hälsningar hemifrån och att höra att ungarna mår bra och är bruna och fina. Hoppas nu att även ni får en skön sommar på landet var det än blir.
Beträffande Nordlund har Bertil skrivit ett brev, som nog inte var så vänligt i tonen. Denne store skurk borde omedelbart avsågas. Vi har fått brev från Kickan och Olle Bonnier och dom har redan betalat Kalle N. 100 kr. innan dom fick Bertils brev. Och nu skriver dom och säger att dom tror att de 100 kronorna är förlorade. Dom fick nämligen inget kvitto och Kalle N. vägrar att ge dem något. Kickan och Olle använder heller inga trevliga ord, när dom talar om Nordlund. Ja, han är en gangster, den saken är klar. Bertil skriver nu ett brev till konsul Schlyter och varnar honom. Kan du säga till Pappa att han i varje fall inte betalar Nordlund mer än 275 kr., emedan Kickan och Olle redan betalat 100 kr. av kvittot. F.ö. är det synnerligen märkvärdigt att han lyckats erövra kvittot av Öberg. Inte tror jag att Kalle N. har haft några pengar att ge den stackaren. Nej skurken skall avsågas, den saken är klar.
Tack också för tidningarna, du skickade. Det var trevligt att läsa om den framgångrike unge författaren och dramatikern och det var roligt att se hans rara ungar. Femina och reportaget har gjort stor succé här. För utlänningar är det nog rätt roligt att se hur ett svenskt ungt hem ser ut. Den svenska bostadsstandarden är nämligen avsevärt högre än den franska. Du skulle se dom franska hemmen! Vi har besökt några gamla svartabörskäringar, och i lördags var vi hos en kusin till Moma, en herre som är omkr. 40 år och ungkarl. Hans och de övrigas hem verkar ohygieniska, smutsiga, kala och otrivsamma. Rummen är nog stora och fina, men det lilla smutsiga och trånga köket! Fruktansvärt, helt enkelt. Här bryr dom sig tydligen inte så mycket om hemkultur. Fruarna bryr sig inte om att städa så noga, huvudsaken är att dom är fina, har lackerade naglar, välskött hår och i den mån dom kan snygga kläder. Man får ett intryck av att detta är kvinnornas land. Allt finns här för kvinnan och hennes skönhet. Och det är sällan man ser en ovårdad kvinna i den här stan.
Sen sist jag skrev har vi varit på fotboll tills. med Papou modellen, en 16 årig flicka med stort svart hår, den trevligaste franska människa jag träffat hittills. Hon är intelligent, vaken, hygglig och skojig. Det underliga med Papou är att hon inte bor någonstans. Hon säger att hon bor i Montparnasse var det passar, men är för den skull, eller verkar åtminstone, inte ett dugg »fördärvad«, som det heter. Alla människor tycker om henne och alla svenska målare, som vi träffat på Café Dôme, rue Montparnasse, gillar henne, tycker hon är hederlig och talar väl om henne. Ja, hon är faktiskt en riktig människa som har humor och ironi, och det tycks dom flesta fransmän sakna.
I torsdags var vi på swingen, som vi kallar det. Det är en orkester, Claude Luther, som spelar den finaste jazz, som någonsin en vit orkester kan prestera, i en liten källarlokal i Quartier Latin varje dag mellan 5 och 7. Och där samlas den studerande ungdomen och dansar jitterbug el. lyssnar. Där är alltid proppfullt med folk, som står på bord och stolar runt väggarna för att få se något av jitterbuggen. Det ser härligt ut och vi har bestämt oss för att lära oss det Varje dag lite senare än de andra kommer en liten neger med en vit flicka och när dom dansar slutar alla dom andra. Orkestern blir inspirerad att göra sitt allra bästa, åskådarna vrålar och blir extatiska. Det är rent otroligt det han utför när han dansar. Man blir så att säga knasig av lycka. Där var vi alltså och var knasiga till kl. 7. Därefter gick vi ut i det vackra vädret, det var svalt och ljumt som en julikväll i Stockholm, vi gick i tunna klänningar och ville inte hem. Vi flanerade en bit bland folkvimlet och gick sedan och åt en billig middag med biffstek, sallad och rödvin för knappt 100 fr. per skaft. Det var väl för Papou var med och dom inte vågade lura oss. Medan vi åt träffade vi flera svenska målare, Cafe Dôme är nämligen svenska målares tillhåll i Paris. Bertil och Hasse träffade Vallman där kvällen innan, och han bjöd på stort på vin och konjak. Hade vunnit 40.000 fr. på söndagen ute på long Champs hästkapplöpningsarena. Den pojken går det bra för tydligen. Bertil och han är i alla fall vänner och Uno sa till Bertil att »du blir nog lika stor målare som jag.« Ha, ha ,ha. Vänlig gosse, va. I alla fall hade vi skönt och när vi ätit, drev vi omkring lite på Rue Montparnasse och hoppade in på en urusel film m. Marlene Dietrich och Jean Gabin. Stort pekoral. Sen gick vi tillbaka till Dôme och drack en flaska vin tillsammans m. några svenskar. Vi blev till slut åtta stycken och när klockan blev 12 kom någon på idén att vi skulle gå till en pederastklubb som låg alldeles intill. Uppe på det lilla dansgolvet dansade ömt tryckta tillsammans två karlar. Den ena utklädd i lång klänning, djupt dekolleterad, med lösbröst, lösögonfransar, sminkad och pudrad med gnistrande juveler överallt. Vi höll på att svimma. Som tur var gick vi efter första titten. Det hade nog inte blivit så billigt, där inte.
Kyss ungarna och varen själva hälsade Från Britta och Bertil
|
28 April 2012
| Länk
| Litteratur
| 0 kommentar
|
|
|
|
Sonetter ur Beredskapsövning, den fjärde och avslutande
Beredskapsövning 2010 är en diktcykel, som beskriver en politisk utveckling från femtiotalet till en framtida svensk statskupp, som i apokalyptisk anda skulle kunna inträffa inom ett par decennier. Boken använder olika versmått, bl.a. blankvers, terziner, ottave rime och sonettformen. Den senare förekommer i form av fyra sonetter, varav två ramar in diktcykeln. Efter det avslutande dramat, som gett boken dess namn, Beredskapsövning, följer den fjärde sonetten. Den våldsamma statskuppen ser ut att ha lyckats, men sonetten antyder vad som väntar varje omstörtande diktator. "Vad våldet må skapa är vanskligt och kort ..."
Den onda sagan har nu presenterats. Man sagt den »starke« med våld bygger sin värld. Snart hela makten och väldet raserats. Historien har lärt oss att kort blir hans färd.
Usurpatorn har ändå harangerats Misär följer hans spår och sorg är hans gärd. Despotism och maktspråk har levererats . Även i fredstid kan det skapa ofärd.
Man glömmer debaclet men älskar glansen, när epokernas ekon ger högstämdhet. Herr Adolf, Napoleon och Francisko,
kan med Zedong och Josef tråda dansen i en vild Danse Macabre mot förgänglighet, med meritförteckningarna in blanco.
|
22 April 2012
| Länk
| Litteratur
| 0 kommentar
|
|
|
|
Sonetter ur Beredskapsövning, tre av fyra
Beredskapsövning 2010 är en diktcykel, som beskriver en politisk utveckling från femtiotalet till en framtida svensk statskupp, som i apokalyptisk anda skulle kunna inträffa inom ett par decennier. Boken använder olika versmått, bl.a. blankvers, terziner, ottave rime och sonettformen. Den senare förekommer i form av fyra sonetter, varav två ramar in diktcykeln. Inför det avslutande dramat, som heter Beredskapsövning, följer den tredje sonetten: ... Nu bör vi inför den fräna finalen samla vår styrka och stilla vårt sinne. Därför åter till sonettens taktpinne. Vi använder vanliga manualen.
Det som framåt varnar för våldsspiralen, en vision eller prognos om ursinne, är varken övermod eller pekpinne och kanske världssamfunden går i graven?
Så se min beskrivning som ett sceneri och inte som syner om vad som ska ske. En teckentydares huvud ser bakåt.
Det är vridet som följd av hans häxeri. En despot står utanför väl eller ve. Det borde gå lätt att ana hans uppsåt.
|
17 April 2012
| Länk
| Litteratur
| 0 kommentar
|
|
|
|
Beredskapsövning, sonett nummer två av fyra
Beredskapsövning 2010 är en diktcykel, som beskriver en politisk utveckling från femtiotalet till en framtida svensk statskupp, som i apokalyptisk anda skulle kunna inträffa inom ett par decennier. Boken använder olika versmått, bl.a. blankvers, terziner, ottave rime och sonettformen. Den senare förekommer i form av fyra sonetter, varav två ramar in diktcykeln. I mitten av boken kommer en sonett, som försöker lugna upp en arrogant och hetsig stämning, som uttryckts i beskrivningen av inledningen till den politiska utvecklingen i Sverige under det gångna dryga halvseklet. Denna sonett följer nedan: ...
Nu har vi nått ett stadium i dikten, där nog någon tycker den är kärv och hård och bör skickas bort emot diktens bakgård. Jag hör med förståelse den åsikten.
Än ska stålet bita, det är avsikten, men med klingor som korsas i skönt ackord. Blir någon sårad ska lämnas bästa vård. Att vilja det goda bör vara plikten
Att fälla omdömen och relatera är något annat än att straff döma ut, för det ska avkunnas av en högre makt,
som rätta balansen kan utvärdera med avsikt att meddela milda domslut, som löser oss alla ifrån bann och akt.
|
13 April 2012
| Länk
| Litteratur
| 0 kommentar
|
|
|
|
Sonetter ur Beredskapsövning 1 av 3
Beredskapsövning 2010 är en diktcykel, som beskriver en politisk utveckling från femtiotalet till en framtida svensk staskupp, som i apokalyptisk anda skulle kunna inträffa inom ett par decennier. Boken använder olika versmått, bl.a. blankvers, terziner, ottave rime och sonettformen. Den senare ramar in diktcykeln. I mitten av boken kommer en sonett, som sammanfattar läget inför statskuppen. Nedan följer den inledande sonetten:
Inför detta epos en stilla maning: Försök gå igenom det fram till dess slut. Mellan rader finns det en kärleksaning, fastän dikten kan likna ett kastat spjut.
I det förgångna jag varit på spaning i växling med nuet, som är en minut. När dikten är skriven med sin förmaning, då har vi i framtiden långt kastats ut.
Visst kan vi tvivla på determinister, som säger vi är i materien fast, och anden är flykt av ström i neuroner. Bättre vi tyr oss till de optimister, som inte vill lägga oss allting till last och tror att frid kommer efter eoner.
|
10 April 2012
| Länk
| Litteratur
| 0 kommentar
|
|
|
|
Existentiell resa till Frankrike 1947
Nedan utdrag ur ett långt brev ett brev från fader Bertil till föräldrarna i Stockholm, där jag och min bror Jockum var inkvarterade under mina föräldrars vistelse i Frankrike mellan april och november 1947:
...Och mitt i allt: Casinot ett skräckpalats i vit marmor, späckat av servila killar vid dörrar och i spelsalar som öppnar dörrar, tänder cigaretter, tar upp tappade grejor o.s.v. klädda i livréer, nästan lika granna som de monegasquiska polisernas. Stora salar, kristallkronor, målningar, gröna bord, croupierernas dämpade rop »Rien ne va plus«. Rouge, pair et manque«, »Messieurs! Faites vous jeus!« »mille huit cents a monsieur «, »une plaque aux employers, merci monsieur«, små fladdrande rop som för den invigde betyder saker och ting, men som för den inträdande ointresserade låter som entonigt rabblade kaukasiska böner, publiken ett skräckkabinett bitvis av folk som spelat hela sitt liv, snedvridna, förstörda av pengar, giriga, ogina, sura, klädda i förhistoriska kläder: ruinerade spelare som nu lever på att försiktigt lotsa sig fram till en liten nödtorfts vinst genom insats av 20-francsare.
Sedan finns det givetvis amerikaner, skandinaver, engelsmän som ser fullt normala ut, turister som går in för att titta på spelhelvetet och leker bort ett tiotal tusen francs för att kunna säga: Jag spelade ofta på casinot i Monte Carlo. Så finns det sådana som jag, några mitt emellan så att säga, som går dit för att för att systematiskt vinna, vilket går bra genom att använda psykologisk-matematisk metod. Man noterar roulettens utslag, studerar croupierens avsikter, croupieren kan nämligen få kulan att stanna på en viss del av rouletten; när man så kommit underfund om en viss lagbundenhet i en viss croupiers spel garderar man sig genom vissa kombinerade insatser så att man har matematiskt sett 1/3 dels chans att vinna, matematiskt-psykologiskt 2/3 chans, vilket innebär betydande vinster. Pengarna växlas i brickor om 20 francs (un Lois) 40 frs (deux Lois) 100 francs (une plaque) 500 frs (plaque a cinq cent) 1000, 5000, 10000, 20000, 50000 eller 100000 francs. Jag spelar med loiser och 100. francsare mest men har satsat upp till 5000 frs på 50% chans och vunnit. Men det gör man inte förrän man vunnit på småspel. Förra veckan vann jag 25000 frs, den här veckan har jag förlorat några tusen ( i måndags – 8000) vann i förrgår och igår 4000 sammanlagt. Det är inte så lite. Vi klarar oss på sex hundra francs om dagen här nere med mat och husrum, men det blir ju lite extra ibland man måste köpa, en flaska vermouth 193 frs, solglasögon 500 frs (!), glace med tjock grädde och jordgubbar 60 frs, busspengar till Monte Carlo (5 km) 10 frs är billigt, skjorttvätt 40 frs per skjorta, rätt dyrt
Men en dag när jag vunnit bra bjöd jag på middag på »La petite Vatoelle« i Menton. 4 personer: Hors d’oeuvre, med sju åtta perfekta smågrejor, härliga fläskkotletter, 2 flaskor rödvin 1100 frs. Billigt. Legal kurs 30 spänn. Snart öppnar casinot i Menton. Hasse ska spränga banken här säger han. – Efter d 1 juli behövs inte visum för svenskar till Italien. Då tänkte vi fara till San Remo, det ligger bara någon kilometer innanför gränsen. Ska försöka få hit tio eller femton dollar i ett brev eller så. Man lär klara sig på en dollar om dan fint i Italien. Annars ska jag ordna hem hundra kronor. – Vi har ännu inte fått paket (d.6.6.). Väntar med spänning. Jag skickar med en gubbe till Thomas. Vet inte om det blir i brevet eller särskilt. Hälsa alla helvetets djävlar. Bifogas entrékort till kasinot etc. Må bra och skriv mycket. Krama ungarna och säg som sagt åt Thomas att rita. Bertil Britta Målare Målarinna.
|
5 April 2012
| Länk
| Litteratur
| 0 kommentar
|
|
|
|
Andra testamentet
Nedan följer ett avsnitt ur Andra testamentet (2006), som till en del är en sjävlbiografi. Stycket kommer från ett kapitel som heter "Vålnaden som kom med döden" och handlar om mörkrädsla: ... Mörkrädd var jag i omgångar och maximum nåddes en vinter 1956. Jag var i fjällen tillsammans med farbror Rune och hans åttaårige son Mikael, min kusin, som långt senare hade olyckan att figurera som uthängd och förödmjukad f.d. make och nyckelperson i Gunilla Linn Perssons skandalbok från 2000-talet om ett havererat liv i allmänhet, då egentligen refererande till hennes eget, utan att riktigt ha detta klart för sig. Vi hade via dagslånga skidturer tagit oss från Storlien, via Blåhammaren och Sylarna till Flatruet, där vi plockades upp av Bertil, för vidare transport till Funäsdalen, där resten av vår ännu intakta familj befann sig på pensionat Eriksson. Dessa turistanläggningar, utan »rättigheter«, vilket i och för sig inte bekymrade mig det minsta, var inte upplyftande. Kala matsalar med överkokt potatis, seg stek och ris a la Malta, sällskapsrum med Fiaspel och China schack, rum med smala gnisslande järnsängar. Stämningen var laddad under ytan. Fader B hade sedan en tid ett förhållande med Nadjesda hemma i Stockholm, som han skulle gifta sig med året därpå efter en snabbskilsmässa, som dock tagit tid att juridiskt aktivera. I pensionatets tidningsställ hittade jag ett exemplar av familjetidningen ÅretRunt. Där pågick en artikelserie om ockulta fenomen. En relativt sen kväll, som på den tiden innebar att klockan närmade sig 21.30, föll min blick på några svarta rubriker och ett svart-vitt foto av en hålögd kvinna med stripigt år i obestämd ålder. Rubriken var som ett knytnävslag i mellangärdet: »Vålnaden, som kom med döden.« Tvångsmässigt började jag läsa en intervju med kvinnan. Håren började resa sig i nacken. Hon berättade om en serie dödsfall i den närmaste kretsen och hur varsel hade utgått för vart och ett av dem. Det hade kommit just när kvinnan skulle till att somna. Då kände hon ett iskallt drag runt nacken och blev med ens klarvaken. Till sin fasa såg hon en skepnad vid sin säng, som inte närmare kunde definieras, men som injagade skräck och gav förebud om något ohyggligt. Kort därefter dog en nära anhörig. Förloppet hade sedan under årens lopp med oregelbundna intervall upprepats och det skrämmande var att vålnaden alltid förebådade död och en svår personlig förlust. Den kvällen, när jag drog mig tillbaka till mitt ensliga, mörka och tysta rum i pensionatets innandömen, kunde jag inte få tankarna att vika från berättelsen. När jag äntligen var nära att falla i slummer, kände jag ett isande drag fläkta förbi… Jag såg aldrig någonsin någon vålnad, men tanken på att den kunde dyka upp vilken natt som helst, förföljde mig under flera år framåt och bidrog troligen till den tendens till sömnlöshet, som jag har än i dag.
|
2 April 2012
| Länk
| Politik
| 0 kommentar
|
|
|