Bokstaven dödar, men anden ger liv
Startsidan Blogg Fotoalbum Gästbok
Debatt Topplistor Om mig Logga in
Ti On To Fr
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
12
13
14
15
16
17
18
19
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<
December (2019)
>>


Växelsång med rondo kommer ut i maj

Ur undertecknads förord till boken:
Föreliggande skrift handlar främst om händelser under åren 1962-67, och hur jag förhåller mig till den verklighet som träder fram ur anteckningarna. Titeln Växelsång med rondo syftar på att ett tema gång på gång återkommer i texten. Ett typiskt rondo förekommer i många musikstycken, till exempel i den sång som starkt förknippas med Valborgshelgen, ”Sköna maj ...” Den har ett rondo, det som inleds med orden ”Sköna maj välkommen till vår bygd igen”.
...
Det är den, av så många, äldre som yngre individer, upplevda och oförlösta kärlekspassionen som utgör det främsta rondotemat i min rättelse. Begreppet ”olycklig kärlek” passar inte in. Det syftar, enligt min uppfattning enbart på skadliga och nedbrytande förhållanden.
...
Det finns andra återkommande teman i mina dagböcker, som kan vara typiska för en ung man: Den ohämmade kärleken till fotbollssporten, som har en stark koppling till vänskap, sammanhållning och kamp, filosofiska/politiska åskådningar (som tenderar att bli rabiata), musik, fest med erotik och glam, alkoholromantik och machoideal.
17 April 2013  | Länk | Litteratur | 0 kommentar
Bertil Wahlbergs programförklaring beträffande måleri

”Jag roar mig med att måla.” Det heter ju så, kanske litet urskuldande, litet nedlåtande. Men det är ju sant. Borde inte det vara den viktigaste ingrediensen hos en målare: Lusten att arbeta med materialet, kärleken till våra stumma vänner – de enögda tuberna, den tomma möjlighetshavande duken och penslarna, våra förlängda fingrar.

De bildstormare, som i ivrig nit att avskaffa måleriet med stor pompa framför sin nihilism på statens offentliga lokaler, kryddade och stöttade av dunkelt metafysiska resonemang och ihåliga mytbildningar, påminner om gläfsande hundar i sin skräck att bli berövade sina vitgnagda ben. Jag tror f ö att målare är klena filosofer och matematiker. Enklare kunskaper i algebra och plangeometri borde inte förleda till några bildmässiga spekulationer.

Hur många gånger har stafflimåleriet dödförklarats av dystra och missnöjda kritiker, av vilka världen är så överfull. I panisk iver att bli ”originell, att finna sig själv,” en slags jakt efter identitet, slår många följe med någon informell skola och finner sig snabbt drunkna i en obotlig anonymitet. ”Att finna sig själv” (om det är nödvändigt) blir till sist att summera ett livsverk.

Inom det figurativa måleriet är möjligheterna tillräckligt stora att nöta fram en egen profil. Världen är ung, det är bara vi som åldras! Vi lever i en flod av ljus som smeker hav och lurviga kontinenter. I en flod av ljus som ger barnen glorior och förbrytarna samveten. Bortom stumma kvadrater och elgitarrernas monotonier vilar världen oförlöst i sin egen svindlande rymd. (Bortom elektronakrobaternas och luftknuttarnas)

Alltså målare:måla!

Bertil Wahlberg c:a 1965
(Publicerat i Andra testamentet 2004 via undertecknad.
10 April 2013  | Länk | Konst | 2 kommentarer
Folkets fiender del 2

Folkets fiender del 2 från Andra testamentet (2006):
...
När Meta en natt tagit sig ner till den anvisade stranden, kom ingen båt. Den hade av någon anledning gått till botten, kanske sänkt av någon av de många patrullerande krigsfartygen. Kort därpå greps min svärmors syster av den sovjetiska säkerhetstjänsten. Hennes små barn togs ifrån henne och sändes till en fosterfamilj. Själv sattes hon på ett fångtransporttåg med destination Sibirien. Tvångsarbetarna lastades av på tundran, fick några brädlappar och fick själva bygga kojor och gräva jordhålor att bo i.
Under åtta år tvingades Meta till strängt slavarbete, tillsammans med miljoner andra olycksdrabbade människor. Endast de starkaste överlevde och kunde skickas åter till hembygden för att fortsättningsvis leva ett liv som andra klassens medborgare. Hon återförenades så småningom med sina nu åtta år äldre barn, men fick leva under små ekonomiska omständigheter till sin död på åttiotalet. Fattigdomen lindrades, som redan antytts, av de paket med kläder och livsmedel som systern i Sverige trots sina blygsamma inkomster regelbundet skickade.
Det sovjetiska tullpåslaget var grymma 100 procent på varornas värde. Meta ansökte gång på gång hos myndigheterna för att få tillstånd att hälsa på sin syster i Sverige. Ansökningarna var belagda med en avgift, som uppgick till någon halv månadslön. Efter omkring sex månaders byråkratisk terror kom beskedet, som alltid visade sig vara ett avslag. Först när Meta blivit 65 år och pensionär och därmed ointressant som arbetskraft, fick hon utresetillstånd och kunde träffa sin syster efter decennier.

Innan länsagronomen Mikhel Jams med sin hustru Alma och de tre döttrarna i åldern 9 månader till 4 år lyckade fly ur landet, hade man haft ett dramatiskt år. Efter ryssarnas första invasion 1940 hade den tyska ockupationen varat i tre år, innan sovjetarmén åter bröt in över gränsen och sopade undan den försvagade tyska krigsmakten.
Den tyska regimen hade varit hård, men möjlig att uthärda för flertalet ester. Som kontrast hade den lilla judiska subpopulationen nästan helt raderats ut efter förintelsebesluten under Wannsee konferensen i januari 1942. Hoppet fanns ändå kvar att Estland skulle förbli fritt efter krigets slut. Sedan högmedeltiden hade landet lytt under främmande herrar, bl.a. svenskarna under 150 år av stormaktstid Efter ryskt styre fram till 1920, utropades den fria estniska republiken. När det nya sovjetiska väldet stod för dörren, fanns ingen återvändo. Det gällde att gå under jorden och avvakta rätt tillfälle att fly. Alternativet hade varit en osäker tillvaro som medlöpare till den kommunistiska maktapparaten.
Mikhel hade hållit sig dold i sex månader och kunde endast vid några få tillfällen meddela familjen att han levde. Den yngsta flickan Kersti, som jag skulle gifta mig med 25 år senare i Danderyds kyrka, skulle egentligen aldrig ha kommit till världen den 21 december 1943. Fosterfördrivningen var redan beställd och arvodet till den privata änglamakaren var utbetalat, när Alma p.g.a. religiösa samvetskval vägrade i sista stund. Det är lätt att inse att späda barnet skulle försvåra förberedelserna för flykten och göra dess utförande än vanskligare.
Många gånger fick sedan det uppväxande barnet höra att hon egentligen aldrig skulle ha blivit född. Man kan spekulera i om denna start på livet kan ha predestinerat till den affektiva själsjukdom som senare skulle drabba Kersti.

Exilfamiljen Jams, som efter en felregistrering i det nya hemlandet fick efternamnet Yams, fick som alla andra flyktingar en kärv omställningsperiod. Svenskarna hade varit mycket hjälpsamma och vänliga, efter vad som ofta berättats för mig, men samhällets möjligheter till stödåtgärder låg på en helt annan nivå än i våra dagar. Familjen fick under de första åren bo i omoderna små stugor på landet och Mikhel fick i början arbeta hårt som dräng på de olika gårdar familjen blev inhysta i. Som akademiker och ovan vid fysiskt arbete, hade han funnit dessa kroppsarbeten mycket påfrestande. Många av de c:a 20 000 ester som kom till Sverige hade bra utbildning och goda arbetskunskaper. De flesta anpassade sig snabbt och kunde efter ett par år ta upp sina gamla yrken.
Mikhel, som vid ankomsten till Sverige var 43 år, tycktes aldrig ha lyckats repa sig efter sorgen över att behöva lämna allt bakom sig. Han blev folkskygg och lärde sig, liksom sin hustru aldrig svenska särskilt bra. Han skulle ha kunnat arbeta som agronom efter kompletterande kurser, men gjorde aldrig så.
Yams slog sig ner för gott på en undanskymd kontoristbefattning på Optimus i Upplands Väsby, dit man flyttat omkring 1950. Man flyttade därefter aldrig från den av kommunen hyrda gamla träkåken, som ännu på senare år stod övergiven kvar nära Glädjens trafikplats. Helt nyligen satte grävskoporna tänderna i den. Där Almas rika trädgård bredde ut sig, tävlar nu Statoil och Burger King om utrymmet.
Familjen disponerade husets undervåning. Bekvämligheterna utgjordes av rinnande kallt vatten (senare varmvattensberedare) och torrdass i en förrådslänga. Till huset hörde en stor trädgård med fruktträd, bärbuskar och olika odlingar, som Alma la ned hela sin jordbruksälskande själ i.
Trädgårdens rika skördar främjades av Almas närmast fanatiska arbete med gödsling, gallring och vattning. Hon kunde under sommardagarna i timmar stå med vattenslangen. Moderna, automatiska bevattningssystem var henne främmande. Av de hundratals liter jordgubbar, korgar med plommon och äpplen, vagnslaster av rotfrukter och grönsaksknippen, som Alma producerade, använde hon en bråkdel för egen del. Resten skänktes bort till vänner och oss närstående, som inte alltid kunde visa den rätta tacksamheten. Mängden frukt och grönt som översvämmade oss under tiden juni-september var oftast alltför överväldigande. Våra förråd och frysar fylldes till bristningsgränsen och mycket av skördarna förfors.
Mikhel skötte sitt kontorsjobb minutiöst och plikttroget, men hade inga som helst ambitioner att avancera. Alma, som i Estland varit lärarinna i lanthushåll, försörjde sig som vårdarinna på ett hem för utvecklingsstörda barn (Karlslunds vårdhem) ända fram till pensioneringen vid sextiofem års ålder.

När jag en råkall februaridag 1967 för första gången presenterades för mina svärföräldrar in spe, förundrades jag över den låga standard som deras hus innehöll. Husets flagnande blekta gul-vita färg och den murkna farstubron vittnade om åratal av bristande underhåll. Tapeterna hade veck och fläckar av gammal fukt och möblerna skulle med tvekan ha kunnat finna en plats hos ”Myrorna”. Jag blev ändå väl mottagen och vi serverades på estniskt vis en överdådig måltid, med många rätter och snaps till förrätterna vid denna söndagslunch. Jag förundrades också över att två, åtminstone ytligt sett, så fula människor kunde ha fått en sådan vacker dotter.
På den tiden var Kerstis skönhet i en klass, som placerar henne på den delade första plats, vars existens jag tidigare flyktigt berört. När jag senare fick ta del av gamla foton från den estniska tiden, såg jag att det åldrande paret en gång i tiden sett mycket bra ut.
Trots att jag var svensk, hade jag gjort ett godkänt intryck på föräldrarna. Efter mitt första besök hade Alma bl.a. sagt till sin dotter att hennes tilltänkta fästman var alldeles för snygg för henne. Denna uppfattning förstod jag snarast vara ett utslag av den brutala uppriktighet, som min svärmor vid flera tillfällen demonstrerade. Dessutom var jämförelsen ytterst orättvis.

I staden Pärnu, som låg vid det som på trettiotalet kallades Nordens riviera, finns fortfarande en patriciervilla i sten med bästa läge. Där residerade länsagronomen Jams med familj och tjänare. Jag stannade till vid huset en sommardag 1994, ungefär vid ettårsjubileet av början på min tid som änkling och femtio år efter herrskapets Yams bästa dagar.
Efter kommunismens fall hade man ännu inte hunnit med (haft råd) att rusta upp många byggnader och villans rappning var svartgrå och trädgården igenvuxen, men dess forna glans kunde man lätt föreställa sig.

2 April 2013  | Länk | Politik | 1 kommentar


hittabutik.se - 12.000 webbutiker! | ehandelstips.se - allt om ehandel
(c) 2011, nogg.se & Thomas Wahlberg                                             Skaffa en gratis hemsida