Bokstaven dödar, men anden ger liv
Startsidan Blogg Fotoalbum Gästbok
Debatt Topplistor Om mig Logga in
Ti On To Fr
1
2
3
4
5
6
7
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
24
25
26
27
28
29
30
31
<<
Augusti (2019)
>>


Roman under utveckling

Mitt pågående romanskrivande närmar sig 50% av beräknat innehåll. Det rör sig om en psykologisk historia som täcker 50 år fram till idag. Jagformen betyder inte att det är TW som figurerar, även om författarens frihet medger en blandning av det egna jaget, andra personer bland "följeslagarna" och rent påhittade kombinationer av goda och dåliga karaktärer. Den person som för ordet är en överklasstyp, men som ser alla svagheterna hos den kategorin. Han är cynisk, icke-troende och skeptisk mot intellektuella fenomen. Han blir en hänsynslös och ytligt sett framgångsrik advokat. I ungdomen möter han den gåtfulla Charlotte S, som kommer att fungera som en sorts ledstjärna, som skulle kunna ta honom upp ur svåra och mörka sammanhang, trots att huvudpersonen själv inte är andlig och inte kommer att möta kvinnan under de närmaste femtio åren. Ett preliminärt avsnitt ur manuskriptet kan läsas nedan: Det handlar om en nyckelsituation med en återfunnen dagbok, som Charlotte S har lämnat efter sig.
---

Av någon anledning valde jag att boka in mig på ett konferenshotell i en äldre herrgård i Bergslagen för att försiktigt närma mig skriften i en tyst och avskild miljö. Ännu hade jag av respekt och en viss bävan inte slagit upp bokens pärmar av hårdnat mörkt läder. Den var dessutom hopknäppt och låst med ett spänne av gyllene metall. I nött knappt läsbar guldskrift stod namnet Charlotte Skraggensköld i ett ålderdomligt typsnitt mitt på skriften. Boken var i nätt format, 16 gånger 21 centimeter och 25 millimeter tjock. Detta sagt som en komisk illustration till mitt sinne för analys och systematisering, som dock aldrig någonsin hade urartat till knappologi.
Vi var inne i början av det återkommande ljusets månad mars. De flesta skulle hävdat att det fortfarande var vinter, med tanke på att det var ett par grader kallt och att skarklädd snö ännu beklädde stora delar av åker och äng runt Stockholm. Sjöar och vikar täcktes av fast och fin kärnis till glädje för alla skridskoentusiaster, hade jag noterat. För mig själv var vintersport och andra kroppsövningar nu på äldre dagar ointressanta, utom möjligen golfen under sommarhalvåret. Min bestämda uppfattning hade i alla fall alltid varit att mars är vårmånad, vore det så tjugo grader kallt och snöstorm.
I den blekblå marskvällen körde jag de sista få milen genom ett ensligt skogklätt landskap upp mot det lilla f.d. brukssamhället där Holmensnäs herrgård med anor från 1500-talet var mitt mål. Det var naturligtvis lågsäsong och man kan undra över att det lönade sig att hålla stället öppet. Det var inte svårt att parkera nära ingången. Endast ett fåtal andra bilar stod i ett glest led framför huvudbyggnaden. Ett gult vänligt ljus från receptionen och det jag förmodade vara restaurangen triggade igång min förväntning på att bakom de vitkalkade murarna fanns en bar med sprakande brasa och att här kommer att givas spisning med flerrätters lyxmiddag. Det andliga fick vänta en stund. Efter en snabb uppfräschning i mitt i alla avseenden godkända rum och ombyte till en elegant men avspänd middagsklädsel, befann jag mig i baren. Snart hade min första knastertorra Dry Martini i ett behagligt, inte alltför såsigt tempo, sipprat ner i min strupe. I matsalen med en handfull överklassbetonade gäster med bedagade kvinnor och rödmosiga herrar, hade jag som vanligt ett utmärkt sällskap av mig själv plus det magiska tretalet av rätter i en s.k. gourmetmeny, med ett urval av några klart anständiga viner. Riktigt lyckat so far! Vid kaffet och cognacen nådde jag, som så många gånger förr i mitt nuvarande singelliv kvällens höjdpunkt av självbelåten eufori och bedräglig sinnesro.
Redan vid tiotiden började den trivsamma stämningen klinga av. Snart fanns bara jag själv kvar i baren med en herre, som kunde ha varit distingerad om han inte hade varit ordentligt packad. Hans försök till konversation tråkade ut mig. Jag minns inte ens vad han svamlade om. Personalen signalerade för sista beställningen, som jag avstod ifrån. Min åldriga single malt på rummet föreföll i det läget mer lockande.
Väl där infann sig en malande känsla av oro och rummet föreföll mig med ens kyligt och avvaktande, nästan fientligt. För säkerhets skull slog jag upp ett halvt dricksglas whisky och för en stund slappnade jag av. Charlottes skrift låg på nattygsbordet. Min plan hade varit att ikväll pilla upp låset och i långsamt takt läsa de första sidorna. Det tömda glaset ställdes åt sidan och jag sträckte mig efter boken. Som en hörselhallucination viskade en röst i mitt öra:
”Rör mig inte!”
Det var ingen mild viskning, snarare en otäck väsning som från ett lömskt kattdjur.
Förskräckt drog jag handen tillbaka. Hade jag druckit för mycket på sista tiden? Svaret blev, ”ja” och detta var ett högst verkligt svar från mig själv. Eufemismen högkonsument stämde rätt väl in på mig. Rent kliniskt var jag naturligtvis inte alkoholist, framför allt inte i social mening. Min f.d. fru hade i och för sig haft en del synpunkter, men knappast några andra av vänner och bekanta. Möjligen kunde min tendens till magkatarr och övervikt tillskrivas spriten. En gång under studietiden i maj efter en kontinuerlig serie av två veckors festande, hade jag funnit mig omgiven av ett skrämmande högfrekvent oljud, som tycktes komma långt bortifrån. Det tog mig flera minuter att inse att ljudet härstammade från håret i min nacke, som skrapade mot min jackas hårda krage. Vid det tillfället beslutade jag att ta en vit månad, inte den sista i mitt liv, skulle det visa sig. Lite lugnare av teorin om alkohol och sinnesillusion beslöt jag mig för att försöka somna så snabbt, som möjligt och uppskjuta läsandet till ett annat tillfälle.
...
17 Juli 2010  | Länk | Litteratur | 0 kommentar
Poesiens kris

"Låt oss gå ut i månskenet och sparka en enbent schakal."
Detta kunde läsas i tidningen "Mad" för omkring femtio år sedan. Strofen var ett träffande inlägg i dåtidens debatt om poesiens alltför många gånger navelskådande obegriplighet och brist på engagerande innehåll.
I "Beredskapsövning" (2010) har jag exprimenterat med rimmad och orimmad vers i en diktcykel. Jag kunde inte låta bli att unna mig nöjet att på Ottave Rime skriva en kommentar till bristen hos vissa (ofta "kritikerrosade") poeter idag och i gamla tider. Kanske går Tegnér igen i nedanstånde sarkastiska dikt.


Att vandra vägen över livets branter,
nå toppen eller trampa runt i dy
har skildrats starkt av poesigiganter
och stått på varje amatörs meny.
Från populisterna och dilettanter
vill varje vän av sång helst gärna fly.
Då går man kanske miste om profiten,
men postumt kan man hamna i eliten.

Ett fåtal formar ord i dagens dikter.
Hur många fångas in av dess försök?
Kulturskribenter fyller sina plikter,
trots att substansen har lösts upp i rök.
I dimma doldes diktarens avsikter,
när form och rytmer medvetet han strök.
Det dunkelt tänkta borde vara sångbart
för att för mänskligheten vara gångbart.
3 Juli 2010  | Länk | Litteratur | 0 kommentar


hittabutik.se - 12.000 webbutiker! | ehandelstips.se - allt om ehandel
(c) 2011, nogg.se & Thomas Wahlberg                                             Skaffa en gratis hemsida